Hur kan vi demokratisera krisen och framtiden?

Text: Jonathan Korsar, Foto: Adam Smigielski, Unsplash

Vi lever i en tid av sammanlänkade kriser. Den senaste i raden av kriser, den som uppstått till följd av Coronaviruset, har blottlagt hur sårbara våra samhällen är. Pandemin har lett till vad som närmast kan liknas vid en global ekonomisk kollaps. För att bygga upp våra samhällen igen, och dessutom ta itu med en annan minst lika allvarlig kris, klimatkrisen, behöver vi investera 100-tals miljarder i en grön återhämtning. En sådan återhämtning, en Green New Deal, skulle bestå i att vi mobiliserar alla medel till den nödvändiga omställningen, bland annat genom lån och genom att pensionsfondernas enorma kapital sätts i arbete för att säkra framtiden. En viktig fråga i sammanhanget är dock: Hur undviker vi att de satsningar som ska göras förstärker rådande klyftor och skeva maktförhållanden? 

I Sverige har vi inte haft så mycket till diskussion om det som i både USA och Europa kallas för en Green New Deal, det vill säga ett massivt investeringsprogram för att klara klimatmålen och ställa om till hållbar utveckling. Under 2019 satte dock en diskussion igång med utspel från Socialdemokraternas ungdomsförbund SSU och S-föreningen Reformisterna. Utspelen i fråga satte fingret på att regeringspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet utåt ger sken av att de klimatpolitiska initiativ som tagits under nuvarande och tidigare mandatperiod varit ambitiösa, men att så är inte fallet. Det senare har också påpekats av klimatpolitiska rådet, ett oberoende tvärvetenskapligt expertorgan med uppgift att utvärdera regeringens klimatpolitik, som krasst konstaterat att vi, trots regerings retorik, fortfarande var långt ifrån en tillräckligt ambitiös klimatpolitik i Sverige. Storleken på satsningarna för att ställa om Sverige till hållbar utveckling är kort och gott alldeles för små.

Hur stora satsningar behövs då? Det finns olika uppskattningar av hur mycket en Green New Deal skulle kosta. Men det som är gemensamt för dessa är att de generellt handlar om att omvandla den årliga klimatbudgeten till en samhällsbyggnadsbudget som är mångfaldigt större än idag. Enligt KTH-proffessorn Staffan Leastadius skulle en årlig budget för en Green New Deal kunna behöva landa i samma storleksordning som regeringens räddningspaket på runt 300 miljarder. 

Det må låta som mycket men det ska ställas i relation till att ett sådant program skulle skapa arbetstillfällen, säkra framtiden och inte minst, om utformat på rätt sätt, innebära ett samhällsprojekt för människor att samlas kring. 

Coronakrisen tvingar fram prioriteringar

Coronakrisen har varit förtjänstfull på några sätt. Inte minst har krisen tydligt påvisat  ihåligheten i allt tidigare prat från politiskt håll om att det inte finns “utrymme” för några satsningar. Helt plötsligt har resurser som tidigare “inte fanns” gjorts tillgängliga för samhället. Ett exempel på det är de summor som gjorts tillgängliga för att rädda ekonomin. I mars ordnade regeringen och stödpartierna 300 miljarder till näringslivet, men en fråga vi måste ställa oss är hur dessa och kommande medel som kommer att satsas kan ta oss ur krisen?

Chalmersprofessorn Tomas Kåberger har mycket riktigt påpekat att Coronakrisen tvingar vår regering att bekänna färg. Vill regeringen verkligen ställa om? Eller är de nöjda med att bara försöka grönmåla status quo? Kommer de exempelvis att rädda SAS och andra helt fossilberoende verksamheter eller kommer de investera i de verksamheter och företag som kan driva fram en hållbar utveckling? En del stöd har redan idag betalats ut utan tydliga motkrav, och kanske har det varit motiverat för att hindra fler arbetare från att kastas ut i arbetslöshet. Men långsiktigt, och då pratar vi både om de kommande månaderna och de kommande åren, så måste krishanteringen antingen omvandlas till en ambitiös Green New Deal eller så kommer vi att få se den dörr som nu öppnats för ett hållbart samhällsbygge att med rejäl kraft slängas igen rakt i ansiktet på oss. 

En demokratisk deal

Även om förmågan att göra prioriteringar och volymen på satsningen är två helt centrala frågor att fokusera på så finns det fler frågor att diskutera. Kan till exempel satsningen göra något åt det demokratiska underskottet i Sverige? Kan satsningen bidra till att återupprätta en fungerande relation mellan stadsbygd och landsbygd? 

Vill vi att omställningen ska bygga en verkligt hållbar utveckling behöver vi fokusera på att få till inte enbart en grön, men också en demokratisk new deal. Detta handlar om att använda den ekonomiska och tekniska omställningen till att samtidigt minska samhällets klyftor och stärka folkflertalets makt över samhällsutvecklingen. Det handlar om att tackla det väl belagda demokratiska underskottet i Sverige samtidigt som vi tacklar bristen på ekologisk hållbarhet.

Hur kan vi göra detta rent praktiskt? 

Här följer några av de förslag som rörelsen för en Green New Deal för fram i Europa och USA:  

• Driv omställningen till förnybar energi genom att stärka lokalt medborgarägande i energisystemet. Detta handlar om att skapa goda villkor för lokala energikooperativ, samt att tydligt se att dessa har en strategisk roll att spela i att skapa lokalt stöd för och intresse av en omställning till ny förnybar energi. Denna form av medborgarägd energi har spelat en nyckelroll i Danmark där tre fjärdedelar av vindkraftverken är andelsägda, samt i den tyska energiwende. I Tyskland finns det studier som visar på att bygder som själva investerar i vindkraft tjänar mer än 8 gånger mer på vindkraften än då vindkraft byggs av externa ägare. Det finns personer och grupper i Sverige som jobbar för detta, men staten stoppade för drygt tio år sedan en dynamisk rörelse för kooperativ vindkraft i Sverige och har fram till idag gynnat villaägarnas solenergi på ett helt annat sätt än föreningsägd solenergi. Det krävs därför en helomvändning där samhället, alltifrån den nationella nivån till kommuner och deras energibolag, ändrar linje och riktar stöd till att utveckla denna typ av företag.

• Använd lokalt gemensamt välståndsbygge för att driva på för hållbar utveckling på kommunal och regional nivå. Detta handlar bl.a. om att kommuner, regioner, högskolor mfl använder sin upphandling av varor och tjänster för att stärka lokalt hållbart företagande samt skapandet av en mer stabil lokalekonomi. På engelska kallas detta Community Wealth Building, och är något som vuxit fram allt starkare de senaste årtiondet på olika håll i världen. Platser som utmärkt sig här är bland annat Cleveland i USA och Preston i Storbrittanien, men det finns fler exempel från hela Europa på hur kommuner utforskar hur de kan göra mer med sina resurser genom att noga tänka igenom vad de upphandlar och hur. Utöver att jobba med upphandling handlar lokalt gemensamt välståndsbygge om att skapa en ökad mångfald inom den lokala och regionala ekonomin, med större inslag av demokratiska och kooperativa företag. Till exempel kan ett stärkande av energikooperativ på det sätt som nämndes ovan vara en del av en strategi för lokalt gemensamt välståndsbygge. Andra delar i en sådan strategi kan handla om att höja de lägst betaldas löner överlag. Och en annan del kan handla om att stötta skapandet av ortsbaserade företag med fokus på att driva lokal utveckling till exempel på landsbygden eller i en stadsdel. (På engelska kallas sådana företag Community Development Corporations och på svenska kallas de bygdebolag.)

• Bilda regionala kooperativa utvecklingsbanker med fokus på hållbar utveckling. Detta handlar om att hitta sätt att förmedla det kapital som finns till exempel i våra pensionsfonder till den regionala förnyelse som hållbar utveckling handlar om. Dessa banker kan till exempel vara samägda av flera kommuner i en region eller så kan de vara företag som ägs kooperativt men styrs av kommunerna som sparkassorna i Tyskland. Det viktiga är att de har som uttalat syfte att möjliggöra de hållbara företag som behövs lokalt för att bygga upp en stabil och demokratisk ekonomi. Den här typen av banker behövs för att driva hållbar utveckling i bland annat energi-, transport-, bostads-, industri- och livsmedelssektorn.

• Utveckla nya institutioner och former för deltagande demokrati i våra kommuner. Detta kan handla om att arbeta med deltagande konsultationer för att fånga upp ortsbefolkningens behov och prioriteringar. Det kan också mer allmänt handla om att  bidra till finansiering och uppbyggnad av starkare medborgarägda media, som möjliggör fördjupade och mer inkluderande diskussioner, vilket nödvändigtvis måste vara en del av att genomdriva en Green New Deal. 

• Vidareutveckla det kommunala företagandet så att det i större utsträckning stöttar och driver en hållbar utveckling. Detta handlar om att återkommunalisera privatiserad verksamhet samt att utveckla nya former av offentligt företagande. Vi har en ganska stark offentlig sektor i Sverige, men vi har också haft ett av de största nyliberala experimenten i världen vilket gjort marknadsaktörer till makthavare på bekostnad av människors möjligheter att på ett jämlikt sätt delta i styrningen av samhället. 

• Satsa på regenerativt naturbruk. Detta handlar om om att jord- och skogsbruk behöver få kosta mer och sysselsätta flera miljoner mer människor om det ska klara av att både leverera bra mat och samtidigt binda in atmosfäriskt kol och därmed tackla klimatutmaningen och rädda den biologiska mångfalden. 

• Utveckla nya sätt att beskatta resursuttag så att landsbygden i större utsträckning än idag får vinsten från nyttjandet av de platsbaserade naturresurserna. Vårt grannland Norge visar här att en annan modell är möjlig. 

Ovanstående är bara några av de delar som borde vara med i en demokratisk Green New Deal för Sverige, för att den också ska bidra till att minska klyftorna i samhället – mellan rika och fattiga, mellan olika stadsdelar, och mellan stad och landsbygd.

Det är viktigt att vi inte blir ensidiga i våra diskussioner om en Green New Deal för Sverige, eller när vi fördjupar diskussionen om den gröna nya giv som nu Ursula van der Leyen hävdar kommer vara EUs program för att lyfta Europa ur den europeiska krisen. Vi kommer inte långt med för lite pengar. Vi kommer heller ingenstans utan en förmåga att prioritera åtgärder som både minskar koldioxidutsläppen, förbättrar ekologin och bidrar till social rättvisa och fördjupad demokrati. Låt oss därför kämpa på alla nivåer för en deal som inte bara är stor nog, och som kommer i rätt tid, men som samtidigt är tillräckligt sofistikerad för att inte bara tackla den ekonomiska och ekologiska krisen utan också samhällets demokratiska underskott. Vi behöver demokratisera både krisen och framtiden!