Nu behövs ett nytt sätt att göra ekonomi

Text: Jonathan Korsar, med hjälp av Mats Sjöblom m.fl.

I snart ett halvsekel nu har samhället rört sig i riktning mot allt större klyftor och mer kapitalism. Befinner vi oss på en enkelriktad väg eller går det att vända? Finns det nya möjligheter att demokratisera samhället och ekonomin idag? Hur kan den pågående teknologiska revolutionen samspela med en politik för mer ekonomisk demokrati?

När jag skriver detta är det en solig vårdag. Utanför fönstret är det klarblå himmel med vita moln som sakta rör sig över talltopparna vid horisonten. Naturen arbetar. Just nu håller den på med att sakta men säkert “producera vår”. För många i dagens industri- och tjänstesamhälle betyder våren kanske en trevligare resa till och från jobbet eller skolan, eller en möjlighet att umgås utomhus med vänner och familj. För många är dock ”produktionen av vår” inte lika grundläggande som för jordbrukarna som ägnar sig åt  livsmedelsproduktion. Livsmedelsproduktionen och jordbrukarna är beroende av ett rätt förutsägbart och gynnsamt klimat. Prognoserna visar dock att vi riskerar förlora just ett sådant klimat i takt med att den globala uppvärmningen ökar. Vi har till exempel redan fått uppleva fler värmeböljor i bland annat Europa, Australien och USA, och med dessa ett ökat antal skogsbränder. Värmeböljor leder också till torka som leder till missväxt och livsmedelsbrist.  Forskarna talar därför om ett akut behov av att mycket snabbt minska samhällets utsläpp av växthusgaser samtidigt som vi måste stärka naturens förmåga att binda in koldioxid i till exempel marken. “Väderprognosen” på lite längre sikt blir annars inte särskilt gynnsam. Vi riskerar bland annat att allt oftare få missväxt, stora bränder och oväder, och i samband med dessa: storskalig förstörelse av liv och egendom. 

Det är minst sagt beklämmande att Sveriges klimatminister Annika Strandhäll i detta läge går ut med beskedet att det i stort sett är omöjligt för Sverige att minska utsläppen tillräckligt snabbt, men att politikerna ändå måste fortsätta påstå att de de försöker gör det.

Behovet av en ny ekonomi

Det är uppenbart att Annika Strandhäll, liksom den politik som styr Sverige just nu, är fast i hjulspår som inte ger utrymme för den kursändring som behövs. Mer specifikt är Strandhäll och politiken fast i en ekonomisk modell som saknar förmåga att värdesätta och förhålla sig klokt till klimatets och ekosystemens reella värde för mänsklig välfärd.

Denna ekonomiska modell, som även är blind för många demokrati- och rättvisefrågor, har Kate Raworth liknat vid en pjäs med följande roller och rollbeskrivningar: 

• MARKNADEN, som är effektiv – så ge den fria tyglar
• FÖRETAGEN, som är innovativa – så ge dem makt att leda
• FINANSVÄRLDEN, som är ofelbar – så lita på den
• HANDEL, som är av nytta för alla parter – så öppna alla gränser
• STATEN, som är inkompetent – så låt den inte lägga sig i
• HUSHÅLLET, som är en privatsak – så lämna det åt kvinnorna
• ALLMÄNNINGARNA, som är en tragedi – så sälj ut dem
• SAMHÄLLET, som inte finns – så strunta i det
• JORDEN, vars resurser är oändliga – så ta för dig
• MAKTEN, som är irrelevant – så nämn den inte vid namn

Centralt för iscensättningen av denna nyliberala pjäs, som ideligen spelas upp för oss, och har gjort så åtminstone de senaste 40 åren, är BNP-tillväxt som mått på framgång. I princip alla världens länder har haft sådan tillväxt som ett överordnat mål. Det är en modell som inte duger längre. Vi behöver en ny ekonomisk ”pjäs”, med en ny intrig, en ny rollista och nya rollbeskrivningar. En ny ”pjäs” behövs inte bara för att rädda klimatet, utan också för att bryta ner växande sociala klyftor och för att bättre tillvarata alla människors och lokalsamhällens möjliga bidrag till en ekologiskt hållbar samhällsutveckling. 

Den modell Kate Raworth föreslår för att göra detta kallas donutekonomi. Denna modell är ett försök att tydliggöra några av vår tids stora samhällsutmaningar. 

Donutekonomins två centrala delar är det ekologiska taket och det sociala fundamentet. Det ekologiska taket handlar om de planetära gränser vi måste hålla oss inom för att vi inte ska förstöra naturen och det ”arbete” den gör åt oss. Det sociala fundamentet handlar om det golv vi måste skapa för att alla ska inkluderas och tillförsäkras grundläggande mänskliga rättigheter, till exempel mat, boende, energi, social jämlikhet, och politiskt och ekonomiskt medbestämmande. Alla människor som i praktiken inte tillförsäkras sina rättigheter befinner sig enligt den här modellen “under golvet”. Den centrala frågan blir därmed vilka samhälleliga förändringar som måste till för att alla ska kunna ta sig ”upp på golvet”, samtidigt som inga länder slår igenom det ekologiska taket.

Många alternativ till kapitalismen

En svårighet när vi ska diskutera möjligheten att skapa en donutekonomi är vår brist på allmänt accepterade definitioner av centrala ekonomiska begrepp. Vad menar vi till exempel när vi säger kapitalism? Är det önskvärt att prata om och sträva efter ett alternativ till kapitalismen? 

Jan Wiklund har tagit upp detta i ett kort inlägg på bloggen Gemensam där han påpekar att vad som ”egentligen menas med kapitalism tycks vara en smula förvirrat”. Han nämner 5 olika definitioner:

• Werner Sombart, som myntade begreppet kapitalism, syftade på en produktion där de fasta kostnaderna, ”kapitalet”, var större än de rörliga, ”arbetet”, vilket var nytt på hans tid.
• Karl Marx, och kanske ännu mer den tidiga tyska arbetarrörelsens chefsideolog Karl Kautsky, syftade på en produktion där de som arbetade och de som ägde produktionsmedlen var helt olika klasser av människor.
• Fernand Braudel, fransk historiker som undersökte hur egentligen det vi kallar kapitalism växte fram, syftar med ordet kapitalism på verksamheter som styr med våld och makt, till skillnad från marknader som alltid har funnits och där köpare och säljare snackar ihop sig om villkoren, och där båda parter kan avstå om det inte passar.
• Immanuel Wallerstein menar med kapitalism ett samhälle där kapitalackumulation i längden slår ut alla andra mänskliga behov.
• Rothstein har hittat ytterligare en definition, som verkar vara en precisering av Marx’ [och] menar att kapitalism innebär samhällsrutiner som gör att det för det mesta är kapitalet som hyr in arbetet, och inte arbetet som hyr in kapitalet eller en tredje person som hyr in båda.”

Om vi utgår från den förstnämnda definitionen är det inte önskvärt att avskaffa kapitalismen. Enligt den definitionen så handlar det ju endast om att vi idag har tillgång till avancerad teknologi. Utgår vi däremot från någon eller alla de fyra sistnämnda definitionerna så framstår det som mycket rimligt att både på moraliska och andra grunder vilja röra sig bort från kapitalismen och mot ett annat system: Ett system där personalen som arbetar på ett företag också i högre grad kan vara delägare i företaget, såsom småföretagare ofta är; ett system där alla vuxna medborgare i högre grad är med och styr över samhällets ekonomi; ett system där strävan efter “kapitalackumulation” inte slår ut andra mänskliga behov, som till exempel vårt behov av ett hyfsat förutsägbart och stabilt klimat och en levande planet. 

Det är också tydligt att om vi använder dessa definitioner så är antikapitalism inte alls likvärdigt med att vilja överföra hela ekonomin till statens regi, som i Sovjetunionen. Snarare handlar det om att hitta en modell där offentlig sektor och en mångfald av olika sorters företagande kan samspela på nya och mer sofistikerade sätt för att förverkliga gemensamt uppsatta mål. 

Lokalt gemensamt välståndsbygge

Ett sätt att främja ett sådant samspel och en sådan mångfald av alternativ är “lokalt gemensamt välståndsbygge”. På engelska kallas det “Community Wealth Building” och är en strategi för samhällsbyggande som förespråkas av flera progressiva kommuner i många andra länder. Det har också lyfts fram i ett svenskt sammanhang, bland annat av Ylva Lundkvist Fridh som pekat på dess möjlighet att bidra till en större mångfald av ägande och företagande, bättre finansiering av landsbygdsutveckling och stadsdelsutveckling, och även rättvisare arbets- och bostadsmarknader. Det är en intressant modell, inte minst för att den visar att en ordning där den offentliga sektorn upphandlar tjänster inte nödvändigtvis måste förstärka en destruktiv privatisering, utan faktiskt tvärtom kan användas för att stärka lokal utveckling och ekonomisk demokrati.

Hur funkar då detta i praktiken?  På de orter där denna strategi praktiseras sker det ofta genom samverkan mellan en rad olika offentliga och allmännyttiga institutioner. I till exempel Preston i Lancashire County i Storbrittanien så är de drivande organisationerna en kommun, en region, två högskolor samt en regional polismyndighet. Deras samverkan sker inte minst med fokus på den offentliga upphandlingen. Här har de ställt upp gemensamma sociala och ekologiska mål som upphandlingen ska främja, till exempel att upphandlingen ska skapa fler jobb och mer företagande i Preston och Lancashireregionen. De vill också bidra till att det skapas fler personalägda företag. Andra delar i strategin har handlat om att starta en gemensam regional bank som investerar i regionens utveckling. En effekt av det här arbetet är att mängder av lokala jobb skapats.

Det har också resulterat i utvecklad samverkan kring kooperativt nyföretagande och en fördjupad samhällsdebatt, vilket bland annat lett till att kommunen 2021 anammade donutekonomimodellen som ett sätt att tala om de ekologiska och sociala målsättningarna för företagandet och den ekonomiska utvecklingen i regionen. 

Vår tids teknologiska och demokratiska omvandling 

En rad exempel på varför vi behöver de alternativ till kapitalismen som lokalt gemensamt välståndsbygge skapar, kan hämtas från den pågående industriella och teknologiska omvandlingen. Här ser vi gång på gång hur gamla företagsmodeller och ett alltför koncentrerat, centraliserat ägande misslyckats med att tillvarata den nya teknologins demokratiska och resursbesparande potential och istället skapar nya sociala konflikter.

Ta till exempel vindkraften. Det är en decentraliserad teknologi som skulle kunna byggas ut och ägas demokratiskt och lokalt runt om i hela världen. Istället har den inte minst i Sverige i alltför stor utsträckning byggts ut av stora bolag som ofta hamnar i konflikt med de lokalsamhällen som får vindkraftverken i sina skogar och på sina åkrar och fält, eller i sina kustområden.

Hade vi utgått från donutekonomins modell hade vi kunnat se att lokalsamhällena själva borde äg och ta hem vinsterna av den nya teknologin. På så sätt hade vindkraften kunnat bidra till att minska klyftan mellan stad och land, istället för att öka den. Problemet här är att vindkraftens potential att ge människor makt över energiförsörjningen inte uppmärksammats, och om den uppmärksammats så har den i vilket fall inte uppskattats av dem som har makten över industrin sen tidigare. Följaktligen har allmänhetens möjligheter att vara drivande i utbyggnaden av vindkraft begränsats av föråldrad lagstiftning och en skattepolitik som gynnat de gamla industristrukturerna.

I korthet går det att beskriva den konflikt som uppstår så här: Flera av de teknologier som borde användas för att hantera olika ekologiska och sociala utmaningar, kan inte hanteras på ett särskilt bra sätt av etablerade, centraliserade företagsmodeller och inom ramen för den rådande politiken, som varit inriktad på att främja sådana företagsmodeller. Det här gäller alltså inte bara när vi talar om ny förnybar energiteknologi. Det handlar i lika hög grad om den mångfald av nya teknologier i vår tid som omvandlar förutsättningarna för alltifrån transporter och industriell produktion, till sådant som media, medicin och till och med demokrati.  

Vi behöver göra mer själva!

Enligt en växande rörelse och en rad författare, till exempel Elinor Ostrom, Jeremy Rifkin och Paul Mason, är kooperativ och andra lokala samverkansorienterade företagsmodeller, i samspel med olika former av stärkt offentligt ägande, det bästa sättet att organisera den nya decentraliserade, frigörande teknologins förvaltning. Dessa författare talar om att sådana företagsmodeller tillsammans kan bygga något som vi kan kalla för en “kollaborativ allmänning”, en pool med resurser som delas på olika sätt , och som möjliggör en högre grad av välfärd och egenmakt än vad flertalet upplever i dagens ekonomi. Människor bidrar till dessa kollaborativa allmänningar när de till exempel skapar olika former av delningsekonomier, jobbar i lokala kooperativa boendeföretag eller med lokal förnybar energi, liksom när de delar ritningar, kod, program etc för digitalt assisterad produktion inom olika branscher. För flera progressiva kommuner, bland annat Barcelona, så har utvecklandet av dessa allmänningar blivit ett alltmer centralt projekt som involverar kommun, medborgare och en rad kooperativa lokala företag. 

Värt att notera är också att uppkomsten och utvecklingen av kollaborativa allmänningar utanför offentlig sektor hjälper oss att formulera frågor kring hur våra offentligt ägda företag fungerar. Jobbar inte de också allt som oftast med olika sorters allmänningar som borde förvaltas mer kollaborativt? Diskussionerna om hur våra elnät, värmenät, våra offentliga rum, bostadsområden, markområden, vägar, bibliotek, utbildnings- och kulturinstitutioner med mera, kan förvaltas som allmänningar är exempel på detta. Många erfarenheter och nya arbetssätt finns dokumenterade för den som riktar uppmärksamheten åt rätt håll, men fortfarande har vi inte upplevt de sannolikt mycket stora förändringar som väntar när och om de nya perspektiven får genomslag på allvar. 

Sammanfattningsvis

Vi kan kanske sammanfatta det hela så här: Odemokratiskt ägda och vinstmaximerande företag är sämre lämpade att förvalta de nya möjligheter som växer fram med ny teknologi. Dessa företag är också fundamentalt olämpliga när det gäller att förvalta allmänningar. Stora delar av den nya ekonomin som skapas runt digital information, lokal förnybar energi, hållbar produktion och konsumtion samt hållbara transporter är med andra ord mindre lämpad att organiseras på ett traditionellt kapitalistiskt sätt. Men även stora delar av det kapital som redan är gemensamt, till exempel elnät, värmenät, våra offentliga rum, bostadsområden, mark, vägar, bibliotek, utbildnings- och kulturinstitutioner med mera, är långtifrån önskvärda att förvalta genom kapitalistiskt företagande. Istället framstår det som mycket mer samhällsnyttigt att organisera dessa resurser så att nyttan maximeras lokalt, så att välstånd delas mellan alla medborgare och så att eventuell vinst återinvesteras i en uppgraderad gemensam välfärd.

Vår tids ekonomisk-teknologiska omvandling innebär alltså en rad nya möjligheter att rekonstruera ekonomin och på det sättet tackla olika klyftor i samhället. Diskussionen om värdet av olika kollaborativa och kooperativa företagsformer kastar också ljus över den stora potential som ligger i allt det som ingår i våra gemensamma tillgångar, till exempel inom offentlig sektor.

Nyckeln till framtiden består i att öppna upp förvaltningen och dela ägandet av de nya sätten att producera, transportera, kommunicera och dela, så att fler människor blir förvaltare och medägare av de nya institutioner som nu behövs. Om vi lyckas med detta fördjupar vi demokratin genom att bygga ut en växande kollaborativ och kooperativ sektor med mängder av medborgar- och personalägda företag, understöttad av en genomtänkt och kollaborativt orienterad offentlig sektor. Denna utveckling kan vi driva framåt genom att bland annat arbeta mer medvetet med offentlig upphandling så att den bidrar till mer lokala demokratiska företag.

Framtidens alternativ till kapitalismen och en ekonomi som uppnår donutmodellens mycket rimliga mål kan med andra ord skapas genom bland annat satsningar på lokalt gemensamt välståndsbygge, demokratiskt företagande, samt utveckling av samhällets ”kollaborativa allmänningar”. 

KÄLLOR OCH LÄSTIPS

Making peace with nature: A scientific blueprint to tackle the climate, biodiversity and pollution emergencies, rapport från FNs miljöorgan UNEP, februari 2021.

“Guide: Åtta kapitel om klimatförändringarna”, av Calle Elfström, på SVTs webbsida.

“Våra barns framtid står på spel”, nyhetsartikel 28 februari 2022, av Johan Bergendorff. 

Vad är feministisk ekonomi?, artikel i onlineversionen av Ekonominhandboken av Sten Ljunggren och Johan Ehrenberg.

Strategi för lokalt gemensamt välståndsbygge, idéskrift av Ylva Lundkvist Fridh, från Hela Sverige ska leva och Färnebo folkhögskola, 2019.

”Kommunen som motor för lokalekonomisk utveckling”, filmat webinarium (1 timme). Presentation om Prestonmodellen av Jonathan Korsar. Perspektiv på liknande strävanden i Sverige presenteras också av Theresa Hägglund, upphandlingschef i Bodens kommun, samt Eva Ternegren som författat en rapport om möjligheterna att använda upphandling som ett redskap för att driva social utveckling, 2019. 

Vi kan inte ta en kris i taget, debattartikel av författaren i lokaltidningen Hela Hälsingland om vad som behöver göras för att tackla krisen i Gävleborg, maj 2020.

”Hur kan vi demokratisera krisen och framtiden?”, text av författaren, maj 2020.

Nationalekonomen som tvingar oss att fråga: ”När kommer planetens gränser emot?”, artikel på finska YLEs webbsida.

Donutekonomi – sju principer för en framtida ekonomi, bok av Kate Raworth, Daidalos 2018. 

“En hälsosam ekonomi ska vara designad för att frodas, inte växa”, video med presentation av Kate Raworth, textad till svenska, TED-talks 2018.

”Varför är Sverige mer kapitalistiskt än USA?”, artikel av Jan Wiklund på bloggen Gemensam 2021.

”The Preston Model”, artikel med statistik, från CLES – Centre for Local Economic Strategies.

”When Preston meets the Donought”, video och annat dokumentation från webinarium om möjligheten att arbeta med Prestonmodellen för att skapa en donutekonomi, 2021. 

”Community Wealth Building”, presentation av Jonty Leibowitz från Centre for Local Economic Strategies, som berättar om kommunen Prestons arbete. Lokalekonomidagarna i Järvsö 2019.

”Svenska energikooperativ behöver bättre villkor”, artikel av Göran Bryntse och Ewa Engdahl på Second Opinon, maj 2020. 

”Skattebeslut bromsar vindkraftskooperativ”, inslag i P4 Jämtland, Sveriges Radio, maj 2011.

“Community Solar”, beskrivning av Fal Energy Partnership – Action for Local Energy Wealths arbete med lokalt demokratiskt ägd energi.

“Låt Elinor Ostroms insikter slå igenom i politiken”, artikel av Ylva Lundkvist Fridh i tidningen Syre Global.

“The Zero Marginal Cost Society”, föreläsning (ca 1 timme) utifrån boken med samma namn av Jeremy Rifkin, 2014.

“On the future of Capitalism”, kort presenation (18 minuter) med journalisten och författaren Paul Mason, 2013.

“The Sharing Economy on the Collaborative Commons”, artikel av Jeremy Rifkin i Common Dreams.

Commons Transition and P2P, en guide till den kollaborativa allmänningens politik från Transnational Institute och P2P Foundation, 2017.

”The Commons Collaborative Economy explodes in Barcelona”, artikel på Commons Transitions webbsida, 2016.

The Future is Public: Democratic Ownership of Public Services, rapport från Transnational Institute, 2019.

“Vad är socialt företagande?”, artikel med länkar till filmer och mer material på Tillväxtverkets webbsida, 2021.

Cities building Community Wealth, en rapport och film från konferens där nordamerikanska städer berättar om sitt arbete med lokalt gemensamt välståndsbygge.

Building a democratic economy: from Cleveland to Preston, the Laura Flanders Show, tv-program från 18 oktober 2020.

The Next System Project, projekt i USA med fokus på att diskutera ett möjligt alternativ till kapitalismen: https://thenextsystem.org/about-next-system-project

En nordamerikansk resurssida om olika aspekter av Community Wealth Building: https://community-wealth.org/Commons Transition – Organisation med fokus på hur den ”den kollaborativa allmänningen” kan utvecklas: https://commonstransition.org/