Av Murray Bookchin, 1990

När allt det som talar för en deltagande direkt demokrati ska bestridas är det få argument som använts mer flitigt än påståendet att vi lever i ett för ”komplext samhälle”. Vi får höra att moderna befolkningscentra är för stora och koncentrerade för att ett direkt beslutsfattande på gräsrotsnivå ska vara möjligt. Även vår ekonomi antas vara alltför ”komplex” för att det ska kunna gå att få någon ordning i produktionens och kommersens virrvarr. I vårt nutida transnationella och ofta kraftigt centraliserade samhällssystem är det bättre att öka de byråkratiska institutionernas effektivitet än att främja utopiska ”lokalistiska” modeller för folklig kontroll över det politiska och ekonomiska livet.

Trots allt, fortsätter ofta argumentationen, är centralisterna egentligen för ”lokal kontroll” i den meningen att de tror på ”mer makt åt folket” – eller åtminstone åt deras representanter. Och givetvis är en god representant alltid angelägen om att få reda på sina ”väljares” önskningar (för att använda ännu ett av dessa degraderande substitut för begreppet ”medborgare”). Men en demokrati där människor tar itu med saker ansikte mot ansikte? Glöm drömmen att vi i vår ”komplexa” moderna värld kan utveckla sådant demokratiskt alternativ till nationalstaten! Många pragmatiska människor, även socialister, avfärdar ofta – i bästa fall med godmodig nedlåtenhet och i värsta fall med öppet förakt – argumenten för den sortens decentralisering som verklighetsfrämmande. Jag själv blev faktiskt utmanad i tidskriften Root and Branch (1972) av den demokratiske socialisten JEREMY BRECHER att förklara hur de decentraliseringsidéer som jag uttryckt 1970 skulle kunna hindra till exempel Troy i New York från att dumpa sitt förorenade avfall i Hudsonfloden, en flod från vilken städer som Perth Amboy hämtar sitt dricksvatten.

Vid ett första påseende kan BRECHERS argument för ett centraliserat styrelseskick verka övertygande. En ”demokratisk”, men ändå i huvudsak hierarkisk struktur förutsätts vara nödvändig för att hindra ett område från att vålla ett annat område ekologisk skada. Men undersöker vi saken lite närmare märker vi att konventionella ekonomiska och politiska argument mot decentralisering, alltifrån farhågorna för fördärvat dricksvatten i Perth Amboy till vårt påstådda ”beroende” av olja, bygger på ett antal mycket tvivelaktiga antaganden. Allra mest störande är att de bygger på att man i ekonomiska frågor omedvetet accepterar status quo.

Decentralisering och självförsörjning

Föreställningen om att det som för närvarande existerar nödvändigtvis måste fortsätta existera utgör den syra som fräter sönder allt visionärt tänkande. Ett exempel på detta är bland annat den nuvarande tendensen bland radikaler att hylla ”marknadssocialismen”, istället för att ta itu med både marknadsekonomins och statssocialismens misslyckanden. Givetvis måste vi importera kaffe till de människor som behöver en slurk för att vakna på morgonen och exotiska metaller till dem som vill ha mer hållbara varor än det skräp som produceras i en medvetet utformad ”slit och slängekonomi”. Men vid sidan av det fullkomligt irrationella med att tränga ihop tiotals miljoner människor i överbefolkade, syrefattiga, urbana områden, krävs vår tids exceptionella internationella arbetsdelning för att tillfredsställa människors behov? Eller kan det vara så att den skapats för att generera exceptionella profiter åt multinationella företag? Ska vi ignorera de ekologiska konsekvenser som följer på plundringen av tredje världens resurser? Konsekvenserna av det moderna ekonomiska livets vansinniga beroende av petroleumrika områden? Att detta beroende förorenar luften och framkallar cancer? Nej, vi skulle bortse från att vår ”globala ekonomi” är ett resultat av framväxande industriella byråkratier och en konkurrensbaserad marknadsekonomi, där aktörerna måste ”växa eller dö”, så vore vi ofattbart närsynta.

Jag ska inte fördjupa mig i de ekologiska argumenten för att uppnå ett visst mått av självförsörjning. De flesta miljöintresserade människor är med största sannolikhet medvetna om att en omfattande nationell och internationell arbetsfördelning medför inte enbart ”överorganisering” i form av enorma byråkratier och ett våldsamt resursslöseri på grund av materialtransporter över stora avstånd. Den medför också sämre förutsättningar dels för effektiv återanvändning av restprodukter, dels för en sund användning av lokala och regionala råmaterial och inte minst för eliminerandet av den miljöförstöring som skapas av högt koncentrerade industri- och befolkningscentra.

Att relativt självförsörjande samhällen – i vilka hantverk, jordbruk och industrier betjänar överblickbara nätverk av konfederalt organiserade kommuner – skapar större möjligheter och ger fler stimuli åt individerna är också det ett faktum. Sådana samhällen bidrar till att det utvecklas mer allsidiga personligheter med stark känsla av självständighet och kompetens. Långt in på 1800-talet hyllade faktiskt frihetliga socialister det grekiska idealet om den mångsidiga medborgaren i en för henne överblickbar och begriplig omgivning – ett ideal som bland annat syns i CHARLES FOURIERS utopiska arbeten.

Individens möjlighet att ägna sin produktiva aktivitet åt många olika uppgifter under en förkortad arbetsvecka (eller under en bestämd dag som i FOURIERS idealsamhälle) betraktades som grundläggande för att komma bort från uppdelningen mellan manuellt och intellektuellt arbete. Den betraktades i själva verket som nödvändig för att upphäva de statusskillnader som hör samman med en sådan övergripande arbetsdelning, samt för att tillvarata den rikedom av erfarenheter som följer på en fri rörlighet mellan industriellt arbete, hantverk och odling av föda. Det uppmärksammades med andra ord att självförsörjning skapade förutsättningar för en rikare självidentitet som stärks av omväxlande erfarenheter, kompetenser och visheter. Tyvärr har vänsterradikaler och många miljökämpar idag förlorat denna vision på grund av deras orientering mot pragmatisk liberalism och deras tragiska okunskap om sina visionära föregångare.

Jag tror vi bör ha klart för oss vad det innebär att leva ett ekologiskt liv. Detta betyder nämligen mer än att endast använda sunda ekologiska metoder. Den uppsjö av handböcker som lär oss att konservera, investera, äta och köpa på ett ”ekologiskt ansvarsfullt” sätt är i själva verket en travesti på det mer grundläggande behovet av att reflektera över vad det betyder att tänka – att använda sitt förnuft – och att leva ekologiskt i begreppets rikaste bemärkelse. Min uppfattning är således att till exempel ekologisk odling är mer än god hushållning och ett bra sätt att skaffa näring; det är framför allt ett sätt att placera sig direkt i näringsväven genom att få en personlig relation till odlingen av de ämnen som vi konsumerar för att leva och genom att ge tillbaka till miljön vad vi hämtar från den.

Mat blir på detta sätt mer än en form av materiell näring. Jorden som brukas, det som odlas och konsumeras, komposten som prepareras – allt förenas i ett ekologiskt kontinuum som föder anden såväl som kroppen och som skärper vår lyhördhet inför både den icke-mänskliga och den mänskliga värld som omger oss. Det roar mig ofta att entusiastiska ”spiritualister” som i allmänhet antingen är passiva åskådare av tillsynes ”naturliga” landskap eller upptagna av ritualer, magi och hedniska gudar (eller både och), inte lyckas inse att en av de mest mänskliga aktiviteter – nämligen att odla mat – kan göra mer för utvecklingen av en ekologisk sensibilitet (eller andlighet om du så vill) än alla besvärjelser och mantran som någonsin hittats på i den ekologiska spiritualismens namn.

En så monumental förändring som upplösningen av nationalstaten och upprättandet av en deltagande direkt demokrati framträder sålunda inte i ett psykologiskt vakuum där endast den politiska strukturen förändras. I min argumentation mot JEREMY BRECHER hävdade jag därför att det vore oförnuftigt att anta att människor skulle välja en så ansvarslös social ordning som krävs för att förorena Hudsonfloden i ett samhälle som radikalt har tagit kurs mot en decentraliserad direkt demokrati baserad på ekologiska principer. Decentralisering, deltagande direkt demokrati, samt lokala gemenskapsvärden, måste betraktas som delar i en helhet – vilket har skett på ett tydligt sätt i den vision som jag förespråkat i över 30 år. Denna ”helhet” skulle föra med sig inte enbart en ny politik utan även en ny politisk kultur som slår vakt om nya relationer mellan människor och nya sätt att tänka och känna, vilket innefattar nya sätt att uppfatta naturens värld. Ord som ”politik” och ”medborgarskap” skulle omdefinieras utifrån de rika innebörder de ägt i det förflutna och utvidgas i förhållande till samtiden.

Att på punkt efter punkt visa hur den internationella arbetsdelningen kan reduceras rejält är inte särskilt svårt. Detta skulle kunna ske genom användning av lokala och regionala resurser, samt av ekoteknik, genom en omdimensionering av konsumtionen i enlighet med rationella (och i själva verket hälsosamma) principer och genom kvalitetsproduktion av hållbara bruksvaror (istället för ”slit och släng”). Den mycket omfattande inventering av dessa möjligheter som jag delvis sammanställde och utvärderade i essän Towards a Liberatory Technology (1965) är tyvärr alltför gammal för att vara användbar för dagens generation av ekologiskt orienterade människor. Där argumenterade jag faktiskt för integrering av regioner och för nödvändigheten av att ekologiska lokalsamhällen delar på varandras resurser. För decentraliserade lokalsamhällen är ju oundvikligen beroende av varandra.

Problem med decentralisering

Om många pragmatiker är blinda för decentraliseringens betydelse tenderar många inom den ekologiska rörelsen att ignorera de verkliga problem som är förknippade med ”lokalism” – problem som inte är mindre bekymmersamma än de som skapats av en ”globalism” som gynnar en total sammankoppling av ekonomiskt och politiskt liv på  global nivå. Utan sådana sammanhängande kulturella och politiska förändringar som jag har förespråkat, kan decentraliseringstankar, som betonar självförsörjning, leda till kulturell inskränkthet och chauvinism. Och inskränkthet kan skapa lika allvarliga problem som den ”globala” mentalitet som bortser från det unika hos kulturer, det specifika hos ekosystem och ekoregioner och den deltagande demokratins behov av ett samhällsliv i mänsklig skala. För en ekologisk rörelse som idag tenderar att pendla mellan välmenande men tämligen naiva extremer är detta ingen obetydlig fråga. Jag tror inte det går att fästa för stor vikt vid att vi måste hitta ett sätt att dela världen med andra människor och med icke-mänskliga livsformer. Detta är en oerhört viktig uppfattning som dessvärre i allmänhet är svår att utveckla inom överdrivet ”självförsörjande” samhällen.

Även om intentionerna hos dem som förespråkar lokal självtillit och självförsörjning ofta förtjänar all respekt, så kan dessa begrepp vara allvarligt missledande. Jag kan till exempel utan tvekan hålla med DAVID MORRIS från INSTITUTE FOR LOCAL SELF-RELIANCE om att ett lokalsamhälle som kan förmodligen också bör producera de saker det behöver. Men självförsörjande samhällen har ingen möjlighet att producera allt de behöver – såvida de inte vill återgå till det slitsamma byliv som genom historien ofta fått män och kvinnor att åldras i förtid på grund av hårt arbete och dessutom gett dem väldigt sparsamt med tid för ett politiskt liv bortom den egna gemenskapens omedelbara gränser.

Det är beklagligt att den ekologiska rörelsen rymmer människor som faktiskt förespråkar en tillbakagång till en mycket arbetsintensiv ekonomi, för att inte tala om de som förespråkar en tillbakagång till en tro på stenålderns gudar. Uppenbarligen är vi tvungna att ge idealen om lokal kontroll, decentralisering och självförsörjning en rikare och mer omfattande innebörd.

Idag finns det möjligheter att på ett ekologiskt sätt producera livets grundläggande förnödenheter – och en hel del därtill – såvida vi lyckas skapa ett ekologiskt samhälle som är inriktat på kvalitetsproduktion. Ändå finns det grupper inom den ekologiska rörelsen som inte sträcker sig längre än till att förespråka ett slags ”kollektiv” kapitalism, där en gemenskap fungerar som en enskild entreprenör med en känsla av att äga sina resurser. Ett sådant system av kooperativ skulle dock inte markera något annat än en återgång till ett marknadssystem för distribution. Kooperativen skulle bli intrasslade i ett nät av ”borgerliga rättigheter” – det vill säga i kontraktsförhållanden och bokföring som fokuserar på de exakta mängder som en gemenskap ska få i ”utbyte” mot det den levererar till andra. En sådan urartning inträffade bland några av de företag i Barcelona som arbetarna exproprierat juli 1936. Dessa fungerade kapitalistiskt trots att den anarkosyndikalistiska fackföreningen CONFEDERACIÓN NACIONAL DEL TRABAJO (CNT) bekämpade sådana tendenser i början av den spanska revolutionen.

Att demokrati inte följer automatiskt vare sig på decentralisering eller självförsörjning är ett bekymrande faktum. Tanken med PLATONS idealsamhälle i Staten var faktiskt att det skulle vara självförsörjande, men att dess självförsörjning skulle upprätthålla en elit bestående av krigare och filosofer. Dess kapacitet att förbli självförsörjande var beroende av dess kapacitet att, i likhet med Sparta, motstå det tillsynes ”korrumperande” inflytandet från främmande kulturer. På ett liknande sätt garanterar decentralisering i sig inte att vi får ett ekologiskt samhälle. Ett decentraliserat samhälle kan mycket väl samexistera med extremt rigida hierarkier. Slående exempel är europeisk och orientalisk feodalism. I dessa sociala system vilade furstars, hertigars och baroners hierarkier på ryggen av mycket decentraliserade samhällen. Med all tillbörlig respekt för FRITZ SCHUMACHER måste vi faktiskt konstatera att litet inte nödvändigtvis är vackert.

Det är inte heller självskrivet att ”ändamålsenlig teknik” och samhällen i mänsklig skala i sig garanterar ett samhälle utan herravälde. Faktum är att mänskligheten under århundraden levde i byar och städer, ofta med tätt organiserade sociala band och även med kommunistiska ägandeformer. Dessa städer och byar utgjorde dock den materiella basen för mycket despotiska imperier. Betraktade i termer av ekonomi och egendom kan kanske en ekonom med ”nolltillväxtperspektiv” som HERMAN DALY uppskatta dem. Men de utgjorde byggstenarna som användes för att bygga orientens mest fruktansvärda despotiska riken i Indien och Kina. Vad dessa självförsörjande, decentraliserade samhällen fruktade nästan lika mycket som de arméer som plågade dem, var skatteindrivarna som plundrade dem.

Om vi prisar liknande samhällen för deras grad av decentralisering och självförsörjning, för deras skala eller ”ändamålsenliga teknik” tvingas vi blunda för hur de i stor utsträckning stagnerade kulturellt och lätt behärskades av utomstående eliter. Deras skenbart organiska men traditionsbundna arbetsdelning kan mycket väl ha lagt grunden för synnerligen förtryckande och förnedrande kastsystem i olika delar av världen – kastsystem som än idag förpestar till exempel Indiens samhällsliv.

Med risk för att framstå som motsägelsefull känns det nödvändigt att understryka att som isolerade fenomen leder varken decentralisering, lokal kontroll eller ens konfederal organisering nödvändigtvis till skapandet av ett rationellt ekologiskt samhälle. Alla dessa fenomen har vid en eller annan tidpunkt understött inskränkta samhällen, oligarkier och även despotiska regimer. Om vi inte uppmärksammar vilka institutionella strukturer som hör ihop med decentralisering, lokal kontroll och konfederal organisering och om vi inte kombinerar dem med varandra, kan vi inte hysa något hopp om att uppnå ett fritt ekologiskt samhälle.

Konfederalism och ömsesidigt beroende

Decentralisering och självförsörjning måste inbegripa en mycket mer omfattande princip för samhällsorganisering än bara lokal kontroll. Utöver decentralisering, relativ självförsörjning, samhällen i mänsklig skala, ekoteknik och liknande, finns det ett tvingande behov av demokratiska och verkligt samarbetsinriktade former för ömsesidigt beroende – kort och gott: ett behov av frihetliga konfederala former.

Jag har i många artiklar och böcker utförligt beskrivit de konfederala strukturernas historia, från antika till medeltida och moderna konfederationer. Till exempel har jag behandlat comuñeros i Spanien under tidigt 1500-tal, Paris sektionsrörelse 1793 och mer sentida försök att upprätta en konfederal samhällsorganisering. vad som idag ofta orsakar allvarliga missförstånd bland decentraliseringsivrare är den vanligt förekommande oförmågan att inse behovet av konfederalism, vilket är en organisationsform som i hög grad skulle motverka decentraliserade samhällens drift i riktning mot exklusivitet och inskränkthet. Om vi saknar en klar förståelse av vad konfederalismen innebär – om vi inte förstår att den faktiskt utgör en grundprincip och ger decentralisering en mer fullständig innebörd – kan dagordningen för ett frihetligt kommunalt självstyre i bästa fall bli andefattig och i värsta fall komma att användas för mycket inskränkta syften.

Vad är då konfederalism? Det är framför allt ett nätverk av administrativa råd vars medlemmar eller delegater väljs i allmänna direktdemokratiska församlingar i olika byar, städer och även i stora städers stadsdelar. Medlemmarna i dessa konfederala råd är strikt bundna vid sina mandat. De kan återkallas och står ansvariga inför de församlingar som valt dem till uppgiften att koordinera och administrera den politik som formulerats av församlingarna själva. Deras funktion är därför primärt administrativ och praktisk, inte beslutsfattande som representanternas funktion i republikanska styrelseskick.

Konfederalismen innebär att beslutsfattande tydligt åtskiljs från samordning och verkställande av tagna politiska beslut. Beslutsfattande blir uteslutande folkförsamlingarnas rättighet i enlighet med den deltagande demokratins praxis. Ansvaret för administration och koordination placeras hos konfederala råd, vilka utgör verktyget för att samordna byar, städer och stadsdelar i konfederala nätverk. Makten strömmar på så sätt nedifrån och upp i stället för uppifrån och ned. I konfederationerna avtar sedan makten uppåt, utifrån de konfederala rådens territoriella omfattning, från lokalområden till regioner och från regioner till allt mer omfattande territorier.

Ett avgörande villkor för att konfederalismen ska kunna förverkligas är en äkta ömsesidighet mellan lokalsamhällen. En sådan ömsesidighet måste grunda sig både på att resurser och produktionsresultat delas, samt på att beslut fattas gemensamt. Om en kommun inte är tvungen att till vardags lita på flera andra kommuner för att tillfredsställa viktiga materiella behov och förverkliga gemensamma politiska målsättningar, och om detta inte sker på ett sådant sätt att den är sammanbunden med en större helhet är det mycket möjligt att resultatet blir exklusivitet och inskränkthet. Konfederationen måste uppfattas som en förlängning av en administration baserad på deltagande. I annat fall kan varken decentralisering eller lokalt självstyre förhindra att kommuner inskränkt isolerar sig på bekostnad av mer omfattande former av mänsklig sammanslutning.

Konfederalismen är alltså ett sätt att grundmura det ömsesidiga beroende som bör finnas bland lokalsamhällen och regioner. Den är faktiskt ett sätt att demokratisera detta ömsesidiga beroende utan att ge upp principen om lokal kontroll. Samtidigt som en rimlig nivå av självförsörjning är önskvärd i alla lokalsamhällen och regioner är konfederalismen ett sätt att undvika lokal inskränkthet å ena sidan och en överdriven nationell och global arbetsdelning å den andra. I korthet är konfederalismen en organisationsform som tillåter att en samhällsgemenskap behåller sin identitet och öppenhet, samtidigt som den deltar i och delar med sig till den större helhet som utgör ett balanserat ekologiskt samhälle.

Som princip för samhällets organisation får konfederalismen sitt allra mest fullödiga uttryck när också ekonomin konfedereras genom att lokala lantbruk, fabriker och andra nödvändiga verksamheter läggs i lokala kommunala händer – det vill säga i det ögonblick ett lokalsamhälle, oavsett dess storlek, börjar förvalta sina egna ekonomiska resurser i ett samordnat nätverk med andra lokalsamhällen. Att tvinga fram ett val mellan självförsörjning å ena sidan och ett marknadssystem baserat på varuutbyte å den andra, är att skapa en förenklad och onödig dikotomi. Ett konfederalt ekologiskt samhälle är i mina ögon ett samhälle där vi delar med oss, ett samhälle grundat på tillfredställelsen av att fördela bland lokalsamhällen utifrån deras behov och inte ett samhälle där ”kooperativa” kapitalistiska grupper går ner sig i utbytesrelationernas träsk.

Omöjligt? Om vi inte ska inbilla oss att det är mer funktionellt med nationaliserad egendom (som förstärker den centraliserade statens politiska makt med ekonomisk makt) eller privat marknadsekonomi (som genom sitt tillväxttvång hotar att underminera den ekologiska stabiliteten på hela vår planet) så förmår jag inte att se vilket livskraftigt alternativ vi har till den konfedererade kommunaliseringen av ekonomin. I vilket fall blir det för en gångs skull inte privilegierade statsbyråkrater och snikna, borgerliga entreprenörer – eller för den delen ”kollektiva” kapitalister i ”arbetarkontrollerade företag” – med sina egna särintressen att slå vakt om, som ställs inför ett lokalsamhälles problem. Inför dessa problem ställs medborgare, oavsett deras yrkes- och arbetsplatstillhörighet och äntligen är det nödvändigt att sträcka sig bortom de traditionella särintressen som är vidhäftande arbete, status och egendomsrelationer för att skapa ett allmänintresse baserat på gemensamma samhällsproblem.

Konfederalismen är alltså summan av decentralisering, lokal kontroll, självförsörjning, ömsesidigt beroende – och något mer. Detta ”mer” är den oumbärliga moraliska uppfostran och karaktärsdaning – den process som grekerna kallade paideia – som skapar förnuftiga och aktiva medborgare i en deltagande demokrati istället för passiva väljare och konsumenter. I slutändan måste vi faktiskt rekonstruera både våra relationer till varandra och till naturens värld.

Att hävda att en genomgripande förändring av samhället och våra relationer till naturens värld kan uppnås genom enbart decentralisering, lokal kontroll eller självförsörjning lämnar oss med en ofullständig samling lösningar. Utelämnar vi någon av dessa förutsättningar för ett samhälle grundat på konfedererade lokalsamhällen så kommer denna utelämnade förutsättning med säkerhet att orsaka en ful reva i den sociala väv vi avser att skapa. Revan kommer sedan att växa och slutligen förstöra hela väven – precis såsom en marknadsekonomi förenad med ”socialism”, ”anarkism” eller någon annan föreställning om ett gott samhälle, till sist kommer att behärska samhället i dess helhet. Vi kan inte heller bortse från distinktionen mellan beslutsfattande och administration, för så fort beslutsfattandet slinter ur folkets händer övertas det av dess delegater, som snabbt förvandlas till byråkrater. Konfederalismen måste således förstås som en helhet: en medvetet skapad enhet av ömsesidiga beroenden som förenar en deltagande kommunal demokrati med ett samvetsgrant kontrollerat system för samordning. Den inbegriper den dialektiska utvecklingen av beroende och oberoende till en rikare, mer artikulerad form av ömsesidigt beroende, precis som individen i ett fritt samhälle växer från beroende i barndomen till oberoende i tonåren, endast för att förena de två i en medveten form av ömsesidigt beroende mellan individer och mellan individen och samhället.

Konfederalismen är alltså en föränderlig och ständigt framåtskridande form av social metabolism genom vilken det ekologiska samhällets identitet bibehålls tack vare dess variation och dess potential för ytterligare differentiering. Konfederalismen markerar inte den sociala historiens slut – som de senaste årens ”slutet på historien”-ideologer hävdat att den liberala kapitalismen gör. Snarare utgör den utgångspunkten för en ny ekosocial historia som kännetecknas av en evolution baserad på deltagande i samhället och i relationen mellan samhällets och naturens värld.

Konfederation som dubbelmakt

Jag har i mina tidigare skrifter framför allt försökt visa hur konfederationer på kommunal basis har existerat i ett skarpt spänningsförhållande till centraliserade stater i allmänhet och på senare tid till nationalstater i synnerhet. Jag har försökt understryka att konfederalismen inte enbart är en unik samhällelig, eller närmare bestämt kommunal eller medborgerlig, administrationsform. Det är en levande tradition som har en flera århundraden lång historia. Konfederationer har under generationer försökt att motverka en nästan lika gammal historisk tendens i riktning mot centralisering och upprättandet av nationalstater.

Konfederalism och statlig samhällsorganisering står således i ett spänningsförhållande till varandra. Om vi inte uppmärksammar dessa och samtidigt ser att nationalstaten använder sig av en mängd olika mellanled, såsom provinsregeringar i Kanada och delstatsregeringar i USA, för att skapa en illusion om ”lokal kontroll” så förlorar begreppet konfederalism all betydelse. Provinsiell autonomi i Kanada och delstatsrättigheter i USA är inte mer konfederala än ”sovjeter” och råd var folkliga kontrollorgan som existerade i ett spänningsförhållande med STALINS totalitära stat.  De ryska sovjeterna togs över av bolsjevikerna som med hjälp av sitt parti utmanövrerade dem inom ett eller ett par år efter oktoberrevolutionen. Att opportunistiskt ställa upp med ”konfederalistiska” kandidater i val till delstatsregeringar eller än mer mardrömslikt; i val till ministerposter i skenbart demokratiska stater och därigenom försvaga de konfedererade kommunernas roll som motmakt till nationalstaten, är att dölja det nödvändiga spänningsförhållandet mellan konfederationer och nationalstater. Det fördunklar i själva verket det faktum att de två i förlängningen inte kan existera sida vid sida.

Genom att beskriva konfederalismen som en helhet – som en struktur för decentralisering, deltagande demokrati och lokal kontroll – och som en potential för ständigt ökande differentiering utmed nya utvecklingslinjer, vill jag betona att samma begrepp om helhet som gäller för det ömsesidiga beroendet mellan kommuner, också gäller inom själva kommunen. Kommunen är, som jag har påpekat tidigare, individens mest omedelbara politiska arena. Det är en värld som befinner sig endast ett par kliv från familjens avskildhet och den personliga vänskapens intimitet. På denna primära politiska arena, där politik bör förstås i antikens grekiska betydelse som konsten att direkt styra en polis eller ett lokalsamhälle, kan individen förvandlas från enbart en person till en aktiv medborgare, från en privat varelse till en offentlig. Denna centrala arena gör bokstavligen medborgaren till en fungerande varelse som kan delta i samhällsutvecklingen. Gör vi denna till vår utgångspunkt har vi att göra med en nivå av mänskligt samspel som (bortsett från familjen) är mer grundläggande än någon nivå som kommer till uttryck i representativa styrelseskick. Kommunen är således den mest autentiska arenan för allmänhetens liv oavsett hur mycket den har förvrängts under historiens gång.

Representativa och auktoritära ”politiska” nivåer förutsätter däremot att kommuner och deras medborgare i en eller annan grad frånsäger sig makten. De bygger på att kollektiv makt fullkomligt förvandlats till makt hos en eller ett fåtal individer. Låt oss därför inte blanda ihop korten. Det är en sak att det kommunala livet har en mängd missväxter. Vi missförstår dock dess politiska natur å det grövsta om vi jämställer den verkställande position som en borgmästare har med den som ett statsråd har i den representativa maktsfären. Politiskt orienterade ekologer tar därför begreppet ”verkställande” helt ur sitt sammanhang när de på ett rent formellt och analytiskt vis – i linje med den moderna logiken – hävdar att en beteckning som ”verkställande” gör de två positionerna utbytbara. De gör kort och gott ”verkställande” till en helt livlös kategori på grund av de yttre attribut som förknippas med detta ord. Om staden ska ses som en helhet och dess potential att skapa en deltagande demokrati till fullo ska kunna uppmärksammas, måste läns- och delstatsregeringar i Kanada och USA uppfattas som tydligt etablerade smårepubliker som i bästa fall är organiserade runt representation och i värsta fall runt oligarkiskt styre. De utgör kanaler genom vilka nationalstaten uttrycker sig och de konstituerar hinder för utvecklingen av en äkta allmänhetens sfär.

Att främja en radikal kandidat på ett kommunalistiskt program till borgmästarposten i en kommun måste kort och gott skilja sig kvalitativt från att främja en kandidat för en provinsiell eller statlig guvernörspost på ett skenbart kommunalistiskt program. Det sistnämnda innebär att de institutioner som finns i en kommun, i en provins eller delstat och i själva nationalstaten lyfts ur sitt sammanhang. Därmed placeras alla dessa verkställande positioner under en rent formell rubrik. Med samma brist på precision skulle vi kunna säga att både människor och dinosaurier tillhör samma art, eller till och med samma släkt, eftersom det rör sig om två ryggradsdjur. I varje enskilt fall måste en institution – som borgmästar- eller kommunalrådsämbetet – betraktas i sitt helhetliga kommunala sammanhang, precis som en president, premiärminister, kongressledamot eller parlamentsledamot i sin tur måste betraktas i sitt statliga sammanhang. Sett ur den synvinkeln är det en fundamental skillnad mellan att främja en radikal ordförandekandidat i ett borgmästarval och att främja kandidater till provinsiella och statliga ämbeten. Vi kan faktiskt oändligt detaljerat förklara varför en borgmästares makt i mycket högre grad än de statliga eller provinsiella ämbetena står under folkets kontroll och befinner sig inom allmänhetens räckvidd.

Låt mig återigen betona att om vi ignorerar detta faktum förnekar vi varje känsla för det sammanhang och den miljö i vilka frågor som politik, administration, deltagande och representation måste placeras. Kommunfullmäktige i en stads- eller landsortskommun är helt enkelt inte en provins-, delstats- eller nationalstatsförsamling.

Idag finns det utan tvekan städer som är så stora att de själva nästan utgör kvasirepubliker. New York City och Los Angeles är exempel på sådana enorma urbana områden. I dessa fall kan en radikal ekologisk rörelse i sitt minimiprogram kräva att det etableras konfederationer bestående av stadsdelar eller definierbara distrikt inom det urbana området – och inte bara konfederationer av olika urbana områden.

Dessa mycket tätbefolkade, vidsträckta och överdimensionerade enheter måste till slut på ett konkret sätt omformas institutionellt till verkliga kommuner i mänsklig skala som lämpar sig för en deltagande demokrati. Dessa urbana enheter är dock, varken institutionellt eller i praktiken, ännu fullt utformade statsapparater på samma sätt som även sparsamt befolkade amerikanska delstater. Borgmästaren är ännu inte en guvernör med den enorma tvångsmakt en guvernör råder över. Inte heller är kommunfullmäktige ett parlament eller en riksdag som kan införa dödsstraff genom lagstiftning, så som sker i dagens USA.

I städer som håller på att omvandla sig själva till kvasi-stater finns det ännu en hel del spelrum som kan användas för att föra politiken i en frihetlig riktning. Belamrad av enorma byråkratier, polismakt, skattemyndigheter och juridiska system – som alla är institutioner som utgör allvarliga problem för en kommunalistisk angreppsvinkel – vilar kommunens verkställande förgreningar redan på osäker grund. Vi måste alltid helt uppriktigt fråga oss hur den konkreta situationen ser ut. Kommunfullmäktige och borgmästarämbetet i de stora städerna kan utgöra en arena för kamp mot att makten koncentreras hos allt starkare statliga och provinsiella verkställande myndigheter, eller ännu värre, hos regionala rättsförvaltningsområden som kan skära tvärs igenom dessa stora städer ( något som Los Angeles är ett bra exempel på). I sådana fall är deltagande i val till kommunfullmäktige faktiskt kanske vår enda möjlighet att hindra utvecklingen mot allt mer auktoritära statsinstitutioner och bidra till återupprättandet av en institutionellt decentraliserad demokrati.

Det kommer utan tvivel att ta lång tid att fysiskt decentralisera urbana enheter som Los Angeles till verkliga kommuner. Detta utgör en del av en radikal ekologisk rörelses maximiprogram. Men det finns inga argument mot att en så pass enorm urban enhet långsamt skulle kunna decentraliseras institutionellt. Distinktionen mellan fysisk och institutionell decentralisering måste vi därför alltid ha klar för oss. Gång på gång har radikaler och även stadsplanerare främjat utmärkta förslag på hur demokratin i sådana enorma urbana enheter skulle kunna lokaliseras och bokstavligen ge människor mer makt enbart för att bli cyniskt avfärdade av centralister som påstår att det finns fysiska hinder för sådana strävanden.

Att likställa institutionell decentralisering med fysisk uppdelning av så stora enheter fördärvar argumenten för dem som vill främja decentralisering. Att göra dessa två skilda utvecklingslinjer identiska, eller att förväxla dem med varandra, är på sätt och vis ett ohederligt trick från centralisternas sida. Kommunalister måste alltid ha denna skillnad klar för sig, och uppmärksamma att även om det kan ta många år att utföra en fysisk decentralisering så är en institutionell decentralisering fullt genomförbar redan idag.