Av Murray bookchin, 1983

Hur ska produktionen av materiella förnödenheter som mat, bostäder, kläder och dylikt organiseras? Och på vilket sätt ska dessa förnödenheter distribueras? En rörelse som kämpar för radikala samhällsförändringar måste förr eller senare ta itu med dessa frågor. Att ignorera den mänskliga existensens materiella sida – och överlägset avfärda den som ”materialistisk” – är att uppvisa en grov okänslighet inför livets grundförutsättningar. Allt vi äter för att underhålla vår ämnesomsättning, varje boning och varje klädesplagg vi använder för att skydda oss från väder och vind, tillhandahålls vanligtvis av individer som oss själva. Dessa individer måste arbeta för att försörja oss, på samma sätt som vi också förhoppningsvis har en skyldighet att försörja dem.

Även om ekonomer har mörklagt denna omfattande aktivitet med hjälp av amoraliska, ofta pretentiöst ”vetenskapliga” kategorier, betraktade mänskligheten under förindustriell tid produktion och fördelning utifrån ett genomgripande moraliskt perspektiv. Kravet på ekonomisk rättvisa är lika gammalt som förekomsten av ekonomisk exploatering. Först under senare tid har detta krav förlorat sitt höga anseende och blivit betydelselöst för våra uppfattningar om etik. Detta har skett som en följd av en överekonomisk betoning av det andliga som något avskilt från det materiella. Således är det lätt att förlåta den tyske tänkaren Theodor W. Adorno som för en generation sedan syrligt observerade att det finns ömhet ”enbart i det grövsta kravet: att ingen längre ska gå hungrig.”

Oavsett hur överdriven denna bild av ömhet än kan verka, är den en välförtjänt örfil åt de privilegierade samhällsskikt vars ”omättliga begär” efter livets goda endast kan jämställas med deras ”omättliga begär” efter de utstuderade problem som deras skrumpna och uttråkade personligheter uppvisar. Det är på tiden – det är faktiskt helt nödvändigt – att vi återskapar den moraliska dimensionen av det vi så kyligt kallar ”ekonomin”, eller närmare bestämt att vi tar reda på vad en verkligt moralisk ekonomi är.

Marknadens omoraliska karaktär

Svårigheten att koppla ihop ekonomi och moral hänger samman med hur dagens ekonomi ser ut. Det är inte så att en ekonomi någonsin kan vara verkligt ”amoralisk”, såsom ekonomerna eller utövarna av ”ekonomisk vetenskap” vill få oss att tro. Inte heller kan för den delen arbetets eller teknikens organisering någonsin betraktas som ”amoralisk”.

Faktum är att vår nuvarande marknadsekonomi är ytterst omoralisk.  Ekonomerna har förnekat att ekonomin kan betraktas som en verkligt moralisk domän – en domän där folk fattar beslut om vem som ska göra vad, vad som skall fördelas till vem och hur ”begränsade resurser” ska vägas upp mot ”obegränsade behov”. Därigenom har de bokstavligen demoraliserat oss och förvandlat oss till moraliska stolpskott. Prissättning är exempelvis inte enbart en opersonlig och ”amoralisk” beräkning av tillgång och efterfrågan. Det är en lömsk manipulation av både tillgång och efterfrågan – en omoralisk manipulation av mänskliga behov som ett led i en omoralisk strävan efter vinst. Skillnaden mellan en ”marknadsekonomi” och en ”moralisk ekonomi” skulle lika gärna kunna beskrivas som skillnaden mellan en ”omoralisk ekonomi” och en ”moralisk ekonomi”.

Denna distinktion är dock svår att urskilja. Detta beror inte enbart på att ekonomerna och deras vetenskapliga pretentioner grumlat hela frågan om ekonomi och moral. Distinktionen är också svår att göra eftersom vi ofta antar att ekonomiskt status quo är något givet, ett tingens naturliga tillstånd eller en reflexion av människans natur. Marknadsekonomin är så djupt rotad i våra medvetanden att dess osmakliga språk har ersatt de moraliska och andliga uttryck vi värderar högst. Vi ”investerar” numera i våra barn, äktenskap och personliga förhållanden och detta begrepp jämställs med att ”älska” och ”visa omsorg”. Vi pratar om att ”köpa” argument och vi frågar oss vad vi kan ”tjäna” på varje känslomässig ”transaktion”. Vi använder en terminologi som snarare baseras på kontrakt än lojalitet och andlig frändskap. Denna affärsjargong som dekoreras med elektroniska termer som ”input”, ”output” och ”feedback”, skulle kunna fylla en hel ordbok för vår samtid och för den tid som ligger framför oss.

Således har livet i sin helhet förvärvat de karaktärsdrag som tidigare generationer uteslutande tillskrev de marknadsrelationer som då hade en marginell inverkan på deras förhållningssätt till varandra, oavsett hur påträngande dessa relationer än var under ekonomiska kristider. ”Arbetarnas värdighet” betecknade förr den underordnade roll själva arbetet hade i förhållande till arbetarnas moraliskt mer betydelsefulla känsla av självaktning, och så var fallet även om denna värdighet kränktes av slit och den styrande närvaron av ekonomiska hierarkier. ”Respekt” var ett grundläggande krav i alla sammanhang. Det restes i lika stor utsträckning av den militante arbetaren som av maffians ”gudfader”. I många länder som var på väg att industrialiseras strejkade arbetare inte enbart för att göra materiella och sociala vinster. De gick även i strejk för att försvara sin självaktning och ge uttryck för sin moraliska solidaritet.

Idag har vi praktiskt taget förlorat denna moraliska integritet som en följd av att den kaotiska marknaden ritat om vår sociala karta. Våra snäva ekonomiskt betingade referensramar ger oss ingen möjlighet att ställa en etisk bild av det förflutna mot dagens grå ”amoralitet”. Så sent som under 1930-talet kunde folk kontrastera den djungelns lag som kännetecknar marknaden, mot solidariteten i ett byliknande kvartersliv och i storfamiljen där de äldre medlemmarna höll minnet om ett mer omsorgsfullt förindustriellt samhälle vid liv. Alldeles utanför världens trånga och nedsmutsade städer låg landsbygden synlig med sina traditionella och omhuldade levnadssätt. Oavsett hur mycket man väljer att kritisera denna tillflyktsort från fabrik, kontor och varuhus för att vara präglad av inskränkthet och patriarkalt förtryck (en kritik jag av egen erfarenhet törs säga är kraftigt överdriven), förblir det ett faktum att den utgjorde en djupt mänsklig och personlig tillflyktsort med obegränsad kapacitet för förnyelse och vitalitet.

Lika viktigt är det kanske att landsbygden gav den industriella människan en känsla av kontrast och spänning mellan å ena sidan en moralisk värld där dygd och en uppfattning om det goda livet ledsagade ekonomiska normer och å andra sidan en marknadsvärld där moraliska uppfattningar om vad som var bäst för allmänheten ännu väntade på att ersättas av egotism och hämningslös jakt på snöd vinning. Arbetarna bar denna känsla av kontrast och spänning med sig in i affär och hem, fackförening och familj, fabrik och kvarter, stad och landsort. Även då marknadsekonomin under arbetsdagen framstod som livets mittpunkt, anade den vanlige arbetaren att det fanns en äldre, mer tilltalande moralisk värld som man senare kunde återvända till. Den sfär som gav människor möjligheten att uttrycka sin spontana mänskliga omsorg, kolliderade med den sfär som tvingade individen att vara en klassvarelse, formad av marknadsekonomin och dess ytterst rationaliserade industriella kärna.

Under 1930-talets stora ekonomiska kris förlorade marknadsekonomin ironiskt nog mycket av det höga anseende den haft årtiondet innan. Trots att tiden präglades av en naiv tro på framsteget och teknologins makt att bota alla samhällets åkommor, flyttade stora delar av det tidiga trettiotalets generation från staden till landsbygden. De stärkte sina familjeband för att kunna stå starkare i ekonomiska motgångar. De stärkte sin känsla av lokal solidaritet och därmed även försörjningssystemen i sina grannskap och småstäder. Kort och gott återupprättade människor moraliska förpliktelser mellan sig. Detta skedde trots det oroväckande tillståndet bland bönderna i Nordamerikas ökenbälte och den ständigt ökande strömmen av hemlösa stadsbor som fyllde Mellanvästerns och Västkustens godsvagnar.

Som ett resultat av denna parallella rörelse in och ut ur industrins och kommersens centrum, led den vanvettiga spekulationens och pappersvalutans opersonliga värld ett omfattande prestigenederlag, vilket återupplivandet av populistiska och socialistiska rörelser otvetydigt vittnar om. Detta stod i bjärt kontrast till de svallande lovprisningar denna opersonliga värld hade tagit emot under 1920-talets högkonjunktur. Börskraschen 1929 gjorde inte enbart slut på människors aktning för bolagens rikedom, utan också på deras respekt för själva marknadssystemet. Byteshandel, inbördes hjälp och oberoende, i samspel med regionalism och en populistisk identitet, drabbade landet under 1930-talet. Denna rörelse tog sig till och med konstnärliga uttryck, vilket vi kan se exempel på både i Grant Woods målningar och hos muralmålarna och fotograferna knutna till Work Progress Administration (WPA). Utforskandet av lokal kunskap och lokala traditioner fick dessutom ett omfattande uppsving.

Anonymitetens makt

Idag har denna marknadsekonomins tio år långa prestigesvacka helt enkelt glömts bort. Sedan 1950-talet har marknadsekonomin inte bara lagt alla livets konventionella aspekter under sig, utan även upplöst minnet av de alternativa levnadssätt som tidigare existerade. Numera är vi alla anonyma köpare och säljare, till och med av de plågor som drabbar oss. Inte nog med att vi köper och säljer vår arbetskraft i alla dess subtila former. Vi köper och säljer också våra neuroser och känslor, vår ensamhet, svaghet, andliga tomhet, integritet och avsaknad av självkänsla. Vi köper och säljer allt detta i befintligt skick till gurus, specialister på mentalt och fysiskt ”välbefinnande”, psykoanalytiker, präster i alla möjliga förklädnader och slutligen till arméerna av företags- och regeringsbyråkrater som nu har blivit bindväven i det vi med en förskönande omskrivning kallar för ”samhället”. Vi köper och säljer de yttre attribut som symboliserar personlighet: de glänsande skinnjackor som får underdåniga bokförare att se ut som eleganta hallickar och de högklackade stövlar som får uttråkade sekreterare att se ut som farligt förföriska prostituerade. Kläder, smink, häftiga frisyrer, prål, ett vitt spektrum av symboler och märken – alltihop förenas i världens urbana dypölar för att få oss att verka mer ”intressanta” och mindre berövade på personlighet än vad vi egentligen är.

Trender dyker upp under ytan en kort stund, för att sedan komma upp igen i form av stiliserade egenarter – symboler för en form av ”individualisering” som underförstått bekräftar individualiseringens bortfall. Den traditionella arbetarens keps och serietidningskapitalistens cylinderhatt satt en gång ovanför ansikten märkta av karaktär, erfarenhet, inre styrka och individualitet. När dessa reliker från ett mer levande förflutet idag pryder den ”bohemiska” medelklassens dockliknande huvuden framstår de som märkliga karikatyrer. Idag har marknadsekonomin visat sin förmåga att tränga in i personlighetens innersta vrår genom att göra sina följeslagare till ”look-alikes” till och med när de försöker anamma något säreget inom klädstil och massmedial skräpkultur. Det  som idag anses vara kulturellt spännande och fyller våra konsertlokaler och teatrar till bristningsgränsen, är i själva verket material som producerats av numera döda eller döende generationer – ofta återvänt med sådan teknisk smidighet att det har åderlåtits på all karaktär och jordnära prägel.

Vår liberala hållning till varje moraliskt övertramp liknar mer likgiltighet än tolerans. Normlösa, modstulna och okänsliga har vi själva blivit de fritt flytande handelsvaror vi så ivrigt producerar och slukar. Samhället, som berövats färg, form och struktur, har å sin sida förvandlats till den marknadsekonomi som vi en gång begränsade till den högst opersonliga ”affärsvärlden”. Det omoraliska i vår lovsång av det ”amoraliska” härstammar ifrån känslan av likgiltighet – en känsla som är ond eftersom den saknar kriterium för vad som är gott och rättskaffens. Filosofin bakom denna lovsång består av ett oändligt surr av småprat och dess ideal materialiseras i de grällt överfyllda köpcentrum som har blivit dess heliga tempel.

Marknadsekonomin är begåvad med en stor hemlighet som gör att den kan omforma samhällslivet totalt: anonymitetens makt. Säljare känner inte köpare och köpare känner inte säljare. Vad säljare släpper ut på marknaden – alla egennyttiga myter om ”konsten att sälja” till trots – är sina varor och inte sig själva. En köpare som är ute efter en klänning står till sist inför ett objekt, en klänning, och inte inför klänningens tillverkare, en person. Det måste medges att det finns tillverkare som skräddarsyr kläder åt kunden och ”försäljningspersonal” som prackar på kunden köpet. Men utprovaren och skräddaren är föråldrade inslag på marknaden och tillhör egentligen en svunnen tid, om de inte betjänar en högst välbärgad elit. ”försäljaren” är i bästa fall en katalysator som gör de saluförda drömmarna mer tilltalande. I realiteten existerar han eller hon inte i de stora köpcentrum där mötet som äger rum mellan köpare och säljare i huvudsak sker vid kassaapparaten, och inte i en mer intim miljö där tillverkare försöker övertala en potentiell köpare om att göra ett köp. Marknadsekonomin är kort och gott strukturerad kring köpare och objekt samt kring tillverkare och detaljhandelsetablissemang, inte runt relationer mellan personer.

Anonymiteten i dagens utbytesprocess får fruktansvärda, ofta mer långtgående konsekvenser än vi vanligtvis föreställer oss. Den mest slående är dess kvävande opersonlighet. En maskin som kallas marknaden tar över alla de livsviktiga funktioner som egentligen borde utföras genom samspel mellan människor. Även om elektroniska och tryckta medier kontinuerligt bombarderar oss med bilder och röster som ser ut och låter som människor, stöter vi sällan på människor av kött och blod på den moderna marknaden. Ofta finns det ingen möjlighet att lugnt och sansat diskutera värdet av en produkt med dess producent, som troligtvis är den som bäst kan bedöma dess kvalitet och funktion. De få säljare som går att hitta är i allmänhet okunniga om varorna de förmedlar och kan med lätthet utmanövreras av varje köpare med kunskap. Dessutom är de generellt sett ytterst likgiltiga och deras beteende överdrivet inövat. De skulle kunna ersättas av en bandinspelning och på vissa platser är det redan gjort. På den opersonliga marknaden existerar inget utbyte mellan köpare och säljare som skulle kunna vägledas av etik.

Varor och godhet

Tidigare i historien har en produkts värde varit en moraliskt integrerad del i värdigheten hos dess säljare och tillverkare. Det värde en köpare satte på varor och andra utbytbara ting, utgjorde ett etiskt mått på den enskilde tillverkarens moraliska integritet. Om man klagade på produkten eller returnerade den med nedsättande anmärkningar om kvaliteteten, sådde man tvivel inte enbart om säljarens redlighet och självrespekt i egenskap av ”god” producent, utan även i egenskap av person med etiska normer. Hantverkaren var i detta avseende lika god som de varor han eller hon sålde. Jag använder inte ordet ”god” i en instrumentell bemärkelse som för att beteckna teknisk färdighet – även om ordet karaktäristiskt nog används så just idag – utan i etisk bemärkelse för att beteckna mänsklig ”godhet” och moralisk redlighet. ”Goodwill” innebar ärlighet, integritet, trovärdighet, ansvarskänsla och en hög grad av tjänstvillighet inför allmänheten, snarare än uthållighet i marknadsdjungeln, finansiell säkerhet, och den mytologiserade ”överlägsenhet” som reklam syftar till att inpränta i allmänhetens medvetande. Du köpte inte ett ”namn” som upprepade gånger dök upp på TV-skärmen, neonskyltar och annonstavlor. Du ”köpte” den moraliska vissheten i ett gott personligt omdöme, i en god arbetares djupgående ansvarskänsla för en produkt som utgjorde en förlängning av hans eller hennes mänskliga egenskaper, samt i en konstnärs åtagande att uppnå en estetisk fulländning, det vill säga i det hyllade areté – den dygd som grekerna tillskrev en individs yrke som ett moraliskt kall. ”varor” och ”godhet” – ord vars likhet [på engelska] inte är en slump – bar med sig ett erkännande av socialt ansvar, inte ett erkännande av de tekniska finessernas och den aggressiva marknadsföringens instrumentella smidighet.

Själva försäljningsprocessen hade i sin tur sina egna oskrivna lagar och sin egen personliga atmosfär. Köpare och säljare mötte varandra med prat om dagens nyheter, med personliga frågor och försäkringar, med synpunkter på en mängd samhällsfrågor och slutligen I ett gemensamt intresse för produkten. De kom med kunniga anmärkningar om produktens beståndsdelar, utförande och praktiska nyttovärde. Ett pris var en moralisk överenskommelse och inte enbart ett utbyte av ”varor” mot pengar. Tillverkarens eller säljarens signatur stod skriven både på produkten och på kvittot. Folk använde begrepp som ”rättvisa priser” och talade inte enbart om ”kap”. Mellan köpare och säljare fanns ett etiskt band som vittnade om deras ömsesidiga tilltro till varandra, i själva verket om deras beroende av varandra för att få tag på den nödvändiga och goda tingen i livet. Hela utbytesprocessen genomsyrades av en stark känsla av ömsesidighet, baserad på tillit och en delad tro på att livet endast kunde upprätthållas med hjälp av ett komplementärt nät av relationer.

Sådana förhållanden hör inte uteslutande till ett fjärran förflutet, som till exempel medeltiden. Hur rudimentära de än var så existerade de så sent som under 1930-talet då varor – trots att de i större utsträckning massproducerades – vanligtvis provades på de små kvartersbaserade specialbutikernas djupt personliga arena; i skräddares provrum, i skomakarstugor, i tobaksbutiker och på bagerier samt på en oändlig rad av serviceföretag, där arbetet utfördes framför köparens ögon och de förbipasserandes nyfikna blickar.

Bortom marknaden

Idag har den anonymitet och opersonlighet som kännetecknar marknaden nästan förintat utbytesprocessens moraliska dimension. Till och med i ”alternativa företag” – som till exempel ekologiska jordbruk, hantverksateljéer och matkooperativ – så har den etiska inspiration, som förmodligen bidrog till att de bildades, urvattnats kraftigt och riskerar att försvinna helt. I samma utsträckning som dessa företag blir ”etablerade” blir de även mer marknadsorienterade än moraliska. Detta gäller särskilt när moralisk inspiration förväxlas med materiella behov. Ett ekologiskt jordbruk som tar sikte på att tillfredsställa ett ”behov” av ”bra mat” snarare än ett behov av mat  som odlats utifrån en föreställning om ”godhet” och utifrån ekologisk omsorg eller ett matvarukooperativ som tar sikte på att sörja för ”god mat” till låga priser, ledsagas mer av behov än av etik. Det syftar med andra ord till att tillfredsställa ett pragmatiskt snarare än ett moraliskt intresse.

Ironiskt nog kan inget av dessa företag någonsin tränga undan köpcentrat. Inget ekologiskt jordbruk kan lyckas i konkurrensen med konventionellt jordbruk och inget matvarukooperativ kan lyckas med att få lägre priser eller större utbud än ett köpcentrum. Det enda som dessa ”alternativa” företag kan hoppas på att uppnå i förhållande till giganterna som tornar upp sig över dem, är en osäker samexistens i form av marginella fenomen som appellerar, på strikt materiell grund, till samhällets periferi, inte till samhället i stort.

Vad som än är värre är att de – genom att vara praktiskt orienterade projekt som strävar efter ”effektivitet”, ”högre vinster”, utvidgad verksamhet och en ännu mer ”framgångsrik” marknadsföringsstrategi – börjar förtingliga sina konsumenter i lika hög grad som de förtingligar produkterna de säljer. De blir inget mer än ännu en opersonlig företagsverksamhet vars ”varor”, i lika hög grad som deras större rivalers, saknar ”godhet”. Förkrympta av giganterna som hånler åt deras existens och deras krav, blir de till ett slags matvaruapotek som distribuerar oförorenade ”ekologiska” produkter istället för piller – medikament för att leva med en samhällssjukdom, inte för att förebygga eller bota den. De blir kort sagt lika oekologiska, berövade på personlighet, datoriserade och cyniska som de större företag under vilkas bord de letar smulor – en avstjälpningsplats för ”organiskt” odlade matvaror som tillfredsställer en alltmer anonym och ”oorganisk” allmänhets terapeutiska behov. De moraliska aspekterna av att producera och fördela mat och andra produkter, fördunklas av hänsyn till ”effektivitet” och ”framgång” – de kapitalistiska företagens två kännetecken som bidrar till att ekonomisk kvantitet vinner på den etiska kvalitetens bekostnad.

Kort och gott:  en ekologiskt odlad morot, ett hemmagjort klädesplagg, en bräda som framställts för hand, eller en handbearbetad läderstövel, är endast ett ”ting” som folk möter på ett lika opersonligt sätt i ett matvarukooperativ eller i en hantverksbutik som i ett köpcentrum om det inte bär på ett moraliskt budskap som gör det till något mer än en exotisk produkt av en omoralisk ekonomi. Själva ”tingets” kvalitet, ekologiska ursprung eller nytta kommer i sig aldrig att uttrycka ett moraliskt budskap. Oavsett hur sund, näringsriktig, tilltalande eller fri från giftrester en sådan produkt än må vara, blir den inte en ”vara” i moralisk bemärkelse. Moralisk ”godhet” kan enbart ha sitt ursprung i människors sätt att samverka, och i deras föreställning om de produktiva aktiviteternas syfte. Om köpare och säljare ska knytas samman i en ekonomisk gemenskap som baseras på ömsesidigt igenkännande och personlig komplementaritet så är det helt avgörande hur ”varor” [det ”goda”] utväxlas, eller uttryckt i radikalare ordalag, hur varuutväxlingen används för att fördela ”varorna”. Omsorg, ansvar och förpliktelse blir den moraliska ekonomins verkliga ”prislapp”, i kontrast till den ränta, kostnad och lönsamhet som ingår i marknadsekonomins ”prislapp”.

Vi får höra att omsorg, ansvar och förpliktelse är ”ideologiska” begrepp som inte hör hemma i en vetenskaplig föreställning om ekonomi. Denna kritik leder uppmärksamheten till huvudfrågan som ställs av en moralisk ekonomi. Syftet med en moralisk ekonomi – som är ett demokratiskt fördelningssystem baserat på etiska hänsyn – är att lösa upp den omoral som det moderna medvetandet förbinder med ekonomi. Målet är att lösa upp motsättningen mellan ”köpare” och ”säljare”; att i praktiken påvisa att ”köpare” och ”säljare” tillsammans utgör en gemenskap baserad på en hög grad ömsesidighet, inte på en motsättning mellan ”knappa resurser” och ”obegränsade behov”. Vad som utbyts är inte lika viktigt som de etiska värden som deltagarna i en moralisk ekonomi uttryckligen delar. Att ”köpare” och ”säljare” bryr sig om varandras välbefinnande, har ömsesidiga ansvarskänslor och knyts samman av en delad plikt att sörja varandras välfärd, betyder att en uppsättnings strängt ekonomiska förbindelser ersätts av en uppsättning etiska sådana. Det innebär att ekonomi omvandlas till kultur istället för att betraktas som en ”cirkulation” av ting. När distribution blir en form av komplementaritet, upphör den faktiskt att vara ekonomisk i ordets gängse bemärkelse och termerna ”köpare” och ”säljare” blir meningslösa.

Materiella behov blir ett uttryck för hur efterfrågan på varor förvandlas till en efterfrågan på moralisk integritet. ”köparen” förväntar sig mer än behovstillfredsställelse. Denna litar på ”säljarens” moraliska redlighet när det handlar om att tillhandahålla de materiella förnödenheterna. ”Säljaren” framför i sin tur sina varor och sin ”godhet” – en etisk övertygelse om att dessa förnödenheter inte endast täcker materiella behov, utan även andliga behov och att detta leder till tillit, gemenskap och solidaritet. Rivaliseringen och det skenbara oberoende som genomsyrar marknadsekonomin byts ut mot komplementaritet och ömsesidigt beroende. Den moraliska fördelningens förhållningssätt ger människor en känsla av sammanhållning och samhörighet. De ojämlikheter som uppstår som ett resultat av skillnader i styrka, hälsa, ålder och skicklighet, upphör att vara de förbannade brännmärken, påförda av en skenbar ”jämlikhet”, som låter varje enskild individ segla på sitt eget hav i en mördande strävan efter personliga fördelar. Tvärtom främjar sådana ojämlikheter en känsla av komplementaritet och en förpliktelse att kompensera för svagheter, vilket frambringar den storslagna revolutionära maximen: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

En moralisk ekonomi

Denna skiss av en moralisk ekonomi och dess etiska förutsättningar är inte en abstraktion. Den medför konkreta institutioner och specifika förhållningssätt. Institutionellt sett förutsätter den en ny sorts produktionsgemenskap. Denna gemenskap knyter samman reella tillverkare i ett ansvarsfullt försörjningssystem som står i skarp kontrast till en marknad där varje köpare och säljare i egoistisk anda sköter sig själv. I detta försörjningssystem blir alla producenter – ekologiska jordbrukare, snickare, skomakare, juvelerare, vävare, skräddare, byggnadsarbetare, hantverkare och verkstadsarbetare av alla olika sorter liksom akademiker som läkare, kiropraktorer, sjuksköterskor, advokater, lärare och liknande – öppet eniga om att dela sina produkter och tjänster enligt villkor som inte enbart är ”rimliga” eller ”rättvisa”, utan som utformas efter behov. Tillfredsställandet av dessa behov regleras av den kommunala gemenskapen. Som i alla sanna gemenskaper kommer de då att forma en ”familj” som sörjer för deltagarnas välfärd utifrån ett kollektivt, och inte enbart personligt, ansvarstagande. Till exempel så skulle medicinsk personal åta sig en etisk plikt att bry sig om hantverkarnas känslomässiga behov, medan hantverkarna å sin sida skulle ta på sig uppgiften att utrusta gemenskapens läkare, sköterskor, dietister med flera. Denna form av etisk komplementaritet – detta sociala ”ekosystem” om man så vill – omfattar alla medlemmar i produktionsgemenskapen. Priser, resurser, egenintresse och kostnader spelar ingen roll i en moralisk ekonomi. Tjänster och livsmedel ställs till fritt förfogande för den som behöver dem, utan begränsningar utöver de som naturens värld och samhällsgemenskapen själv ställer upp, och utan att det förs någon ”räkenskap” över vad som ges eller mottas.

Det blir viktigt för producenten att hans eller hennes produkt är den ”bästa” som kan ges, i den mån den är tillgänglig, åt den som behöver den, samt att konsumenten inte lider några umbäranden på grund av att hans eller hennes produkt saknas. Därigenom blir ”behov” moraliska i form av en gemensam angelägenhet för såväl producent som konsument. Att gå ”bortom ont och gott”, om jag får använda titeln på Nietzsches provokativa verk, är att eftersträva förträfflighet för förträfflighetens skull i allmänhet och för gemenskapens skull i synnerhet, istället för att förbli fångad i amoralitet eller moralisk relativism.

”Behov” blir något mer än enbart ”brist på varor”. De blir ett sätt att känna igen producent och konsument i ett ömsesidigt socialt förbund som istället för att vägledas av ränta, lönsamhet, kostnader och den sortens kvantitativa aspekter, vägleds av den outsägligt kvalitativa känslan av ömsesidig välfärd som vi förväntar oss att finna i föräldra- och syskonförhållanden. ”Behov” uttrycker då inte längre en enskild individs längtan efter en ”vara”, utan en kollektivt understödd längtan som tillfredsställs med hjälp av en gemensam övertygelse om att behovstillfredsställelse är en gemensam önskvärdhet, på samma sätt som de älskande upplever glädje i att tillfredsställa varandras begär. Om praktiskt taget varje konsument på ett eller annat sätt också är producent, tillintetgörs den fiktiva motsättningen mellan konsumtion och produktion med dess budskap om att den ”oskyldige konsumenten” måste skyddas från den ”rovlystne producenten”.

Att de skröpliga, äldre eller allra yngsta, rent tekniskt sett inte verkar tillhöra en sådan produktiv gemenskap är kanske en desto större anledning att låta dem ta del av denna gemenskaps fördelar, om så enbart för att fortlöpande pröva gemenskapens moraliska intentioner – det vill säga för att gång på gång utmana dess moraliska redlighet. Ändå misstänker jag att även de äldre och skröpliga kommer att vilja finna sig en funktion i en moralisk ekonomi, oavsett om detta endast handlar om att utföra tillsyns- och kontorsarbete eller undervisning, beroende på vilken bakgrund och vilka erfarenheter de har från mer aktiva perioder i sina liv. Poängen är att en moralisk ekonomi existerar på grund av moraliska orsaker, och inte enbart för överlevnadens eller vinstens skull.

Det goda livet, materiellt understött av ”varor” som bär på budskap om ”godhet”, utgör ett mål i sig: det är en källa till ny självkänsla och nya levnadssätt. Det utgör en fortgående utbildning i sammanslutning, dygd och anständighet. Det är en motkraft mot den socialt, moraliskt och psykologiskt fördärvliga marknaden och dess tygellösa egotism.

En sån här moralisk ekonomi har inga historiska föregångare att ta efter – i själva verket kan den endast skapas genom praktik och erfarenhet, snarare än med hjälp av föreskrifter och tidigare exempel. Men dess arkitekter kan hämta en viss inspiration från många förkapitalistiska samhällen, där bruksrätt och inte egendomsrätt ledsagade människors användning av redskap och resurser. Möjligen kan de också lära något av de demokratiska skråföreningar som existerade i tidiga medeltidskommuner samt av vissa kooperativa arbetsgemenskaper, som till exempel de hutterianska och tolstoyanska gemenskaperna. Men dessa sammanslutningar ger oss bara antydningar – instruktiva enbart när de sammanställs selektivt, annars ytterst bristfälliga – om vad som slutligen kan utgöra en moralisk ekonomi för samhället i sin helhet.

Hur människor beter sig är på alla sätt lika grundläggande som frågan om gemenskapens struktur. En moralisk ekonomi baserad på gemensam omsorg snarare än på privata intressen är varken bättre eller sämre än den sensibilitet den fostrar. Om vår föreställning om en fysisk ”vara” [a ”good”] härstammar från en borttynande moralisk ”godhet”, innebär återupprättandet av banden mellan det materiella och det moraliska, mellan ”varan” och ”godheten”, att vårt begrepp om ekonomi hamnar i ett radikalt nytt ljus. Den moraliska ekonomin får den avgörande uppgiften att utveckla den ekonomiska gemenskapen inte enbart till ett moraliskt produktions- och fördelningssystem, utan också till en arena för etisk utbildning.

I likhet med den atenska polis för omkring två tusen år sedan, måste en moralisk ekonomi bli en skola där en ny sorts medborgarskap kan utvecklas: medborgarskap i ett direkt demokratiskt styrelseskick.

Till sist måste även arbetet återfå sin karaktär av kreativ och upplivande aktivitet. Med tempot hos dagens tekniska utveckling är det inte möjligt för någon att förutse vad maskiner kommer att kunna göra under nästa århundrade. Världen kommer tekniskt sett att vara en helt annan än idag. Men vad som måste ligga fast – om än enbart som ett mål –  är en ambition att omarbeta ekonomin till en etisk arena. På samma sätt som behov inte kan separeras från begär får inte arbetet förbli åtskilt från konstnärlig kreativitet. Förr eller senare kommer vi helt och fullt att kunna överlåta åt maskiner att tillverka stål och timmer. Men vi kan aldrig överlåta medborgarskap och konstnärskap åt  livlösa varelser utan aktiv intelligens, i varje fall inte utan att göra förgöra vår egen mänsklighet.

Solen, vinden, myllan, floran, faunan och våra byggnadsmaterial måste integreras i våra liv på ett nytt ekologiskt sätt så att vi kan utveckla en verklig respekt för naturens värld, dess fruktbarhet och vårt beroende av den. Ekoteknologins förtjänst ligger faktiskt inte enbart i att den är effektiv och bygger på förnyelsebara energikällor: vårt samspel med naturen kommer antingen att baseras på ömsesidigt beroende – så att vi uppfattar oss som stadigt placerade inom naturens värld – eller så kommer vi att utgöra denna världs mest destruktiva parasiter.

Fundamentalt för ett sådant ömsesidigt beroende är ett nytt sätt att betrakta naturen som naturens egen utveckling och en moralisk grund för en ny ekologisk etik. Denna moraliska grund, som verkar så suspekt för den moderna vetenskapens sinnelag, är socialekologins ämne och kräver en separat diskussion. Här är det tillräckligt att påpeka att vi antingen kommer att förnya vår syn på naturens evolution och betrakta den som fruktbarhetens och utvecklingens domän, eller så kommer vi, i enlighet med marknadsmentaliteten, att betrakta den som en motbjudande djungel som hänsynslöst bör utnyttjas, såsom vi idag utnyttjar varandra i relationerna mellan köpare och säljare, liksom i klassrelationer.

Marknadsekonomin och den moraliska ekonomin står alltså i motsättning till varandra på flera nivåer: de bygger på olika uppfattningar om naturens värld, teknik, utbildning, arbete, gemenskap, produktion och fördelning. De grundar sig slutligen på olika uppfattningar om ”varor” som handelsartiklar eller som ting vilka förkroppsligar ”godhet”.

Framför allt handlar denna motsättning om hur människor ser på sig själva och om vilka ideal de främjar för mänskligt samspel – huruvida de endast strävar efter att överleva, något som har inskränkta teknokratiska och ekonomiska följder, eller om de tar sikte på att leva och njuta, vilket har långtgående ekologiska och etiska implikationer. På så vis främjar en marknadsekonomi och en moralisk ekonomi oförenliga visioner om mänsklighetens självförverkligande och om dess känsla av mening – visioner som definierar själva innebörden hos de materiella förutsättningarna som vår utveckling i slutändan är beroende av.