Vi presenterar här en text av Caroline Ulvros, masterstudent i Communication for Development vid Malmö Universitet. Caroline intresserar sig för hur kommunikation kan användas för social förändring. Just nu skriver hon sin masteruppsats och undersöker där en ofta förbisedd aspekt av demokratiskt deltagande, nämligen lyssnandet.
Det är en till synes självklar förutsättning. Alla ska höras. Jämlikt demokratiskt deltagande bygger på att marginaliserades röster hörs – så hur förändrar insatser för demokrati lyssnande? I allt från årets stora demokratikonferens anordnad av kommittén ”Demokrati 100 år”(i) till lokala projekt för ensamkommande och nyanlända(ii) framhävs betydelsen av att ge röster plats, att skapa eller stärka röster. Varje år läggs miljoner på satsningar för starka röster. Men det demokratiska deltagandet lyfter inte på riktigt. En lite förbisedd pusselbit som är helt avgörande handlar om lyssnande. I stället för att skapa röster kanske knäckfrågan ligger i att ändra hur privilegierade grupper lyssnar. Menar vi allvar med att utveckla en livskraftig demokrati måste lokala projekt satsa lika mycket på att skapa lyssnande som på att skapa talande.
Frågan om hur insatser för att inkludera minoriteter i samhället avser att förändra hur majoritetssamhället lyssnar är obesvarad. Utifrån denna fråga skrev jag en masteruppsats och intervjuade personer som arbetar med jämlikt demokratiskt deltagande i Malmö. Insatsernas målgrupper utgörs av invånare med utländsk bakgrund och lågt deltagande i demokratiska processer. Efter intervjuerna undrar jag framför allt om lyssnande kan ges en mer framträdande roll i arbetet för ökat samhällsengagemang.
Demokratisatsningar kan exempelvis stärka ohörda röster genom att lära ut uttryckssätt som förbättrar chanserna att bli lyssnad på. Men marginaliserade grupper måste kunna kontrollera kommunikationsprocessen för att deras röster ska höras och bidra till grundläggande förändring.(iii) Då är det tveksamt om målet nås av projekt som i huvudsak anpassar röster tills de är tillräckligt intressanta för att majoriteten ska välja att lyssna. En annan strategi är att stärka projektdeltagarnas tilltro till att alla har samma rätt att bli lyssnade på, eller utveckla förmågan att uppmärksamma och protestera när röster blir tystade eller ignorerade.
Det finns goda skäl att sätta strålkastarljuset på lyssnande. I forskning om deliberation noteras att lyssnande i offentliga sammanhang är mindre utforskat än röst och talande,(iv) vilket kan påverka hur väl demokratiska rättigheter uppfylls. Att lyssna på marginaliserade individer är avgörande för att de ska utveckla sitt aktörskap.(v) Samtidigt får de med formella rättigheter att uttrycka sig men marginaliserade positioner i samhället regelbundet sina röster ignorerade.(vi) Insatser för att stärka demokrati kan både uppmuntra till och avskräcka från deltagande(vii) och när lokala projekt riktas mot invånare med ursprung i det globala syd riskerar åtgärderna att få helt oavsedda effekter. Inom Europa medför insatser för integration ofta att individer med utländsk bakgrund förväntas anpassa sig avsevärt till majoritetssamhället.(viii) I Sverige riskerar individer med utländsk bakgrund som deltar i initiativ för inkludering att fostras till att bete sig ”svenskt”.(ix) Svagt demokratiskt deltagande bland invånare med utländsk bakgrund förklaras inte sällan med dessa invånares kultur snarare än med samhällsrelaterade faktorer.(x) Om frånvaro av demokratiska rättigheter så lätt avfärdas som orsakade av problematisk kultur från det globala syd är behovet av att uppmärksamma lyssnande i demokratiarbete påtagligt. För om ljuset flyttas lite, från att anpassa hur målgruppen uttrycker sin röst till hur lyssnande skapas, blir samhällets ansvar ofrånkomligen del av lösningen.
Om vi vänder strålkastaren mot städerna, vad vet vi om hur lyssnande behandlas i lokala demokratisatsningar? Förvånansvärt lite. Under uppsatsskrivandet hittade jag inga vetenskapliga studier om hur organisationer som arbetar lokalt med demokratiska rättigheter i Sverige ser på lyssnandets roll för social förändring. Därför intervjuade jag åtta personer som arbetar eller nyligen har arbetat för ideella organisationer och studieförbund med att öka det demokratiska deltagandet bland invånare i Malmö med utländsk bakgrund. Intervjuerna fokuserade på lyssnandets betydelse för att förbättra möjligheterna för målgrupperna att medverka i samhället på lika villkor. Svaren var ögonöppnande. Inte minst gav samtalen insikter om hur demokratiarbete kan synliggöra exakt vad som behövs för att skapa engagemang.
Ingen intervjuperson likställer möjligheter att tala och möjligheter att bli lyssnad på. En klar majoritet av intervjupersonerna betonar hur anställda inom organisationen använder ett aktivt lyssnande för att skapa förändring. Samtliga intervjupersoner skildrar hur lyssnande bidrar både till projektdeltagares reflektion över sina egna rättigheter och deras aktiva aktörskap i majoritetssamhället. Alla beskriver även pedagogiska verktyg för att förändra marginaliserade individers förmåga att engagera sig i samhället. I verktygen ingår diskussioner och praktiska övningar som påverkar synen på hur ens röst spelar roll. Majoriteten av intervjupersonerna understryker hur processen som detta lyssnande är del av ställer höga krav på de yrkesverksammas tolerans och medvetenhet om sin egen position. Strategier för att ändra hur aktörer i majoritetssamhället lyssnar på projektdeltagare varierar, men detta lyssnande tillskrivs en viktig roll, framför allt för att stärka deltagarna. Bland intervjupersonerna finns alltså en gemensam inställning till att en viss sorts lyssnande är avgörande för individens möjlighet och vilja att ta plats.
Samtidigt är bra lyssnande inte självklart varken inom insatser för demokrati eller som en effekt av det. Samtliga intervjupersoner menar att rasism och andra samhällsstrukturer hindrar röster från att höras på lika villkor och sju uppger att deras metoder inte helt kan motverka detta. Sex av de intervjuade anser att andra organisationers metoder tenderar att utgå från förutbestämda mål i stället för projektdeltagares behov. Lyssnande skildras inte som en vit fläck inom arbetet, ändå påpekar hälften att ämnet inte är prioriterat inom demokratisatsningar i bredare bemärkelse. Lika många uppger att fokus ofta ligger på talande snarare än lyssnande inom arbete för social förändring och inom samhället i stort.
Intervjuerna sätter fingret på varför lyssnandets roll borde lyftas mer i arbetet för demokratiskt deltagande. Inom organisationerna finns kompetens om hur flera aspekter av lyssnande spelar roll. Här finns pedagogiska verktyg som kan förändra projektdeltagares syn på hur deras röster kan höras. Ändå tyder svaren på att lyssnande kanske inte tillskrivs samma betydelse utanför den egna verksamheten. En fråga är om, och hur, organisationer som kämpar för demokratiskt deltagande analyserar hur privilegierade gruppers lyssnande förändras av deras insatser. En annan är om de presenterar sådana målsättningar för allmänheten och för projektdeltagare. Kanske ska sådana frågor ställas i debatten om den lokala demokratin. När frågor om lyssnande tar plats i det allmänna medvetandet ser vi plötsligt alla delar som behövs i demokratiska processer. Och dagen de flesta av oss gör detta kan vi skapa en lokal demokrati som är levande på riktigt.
Caroline Ulvros
Masterstudent i Communication for Development, Malmö Universitet
(i) Vår demokrati, n.d. Demokratin 100 år – en framtidsdag: EXPO. vardemokrati.se/expo/
(ii) Ensamkommandes Förbund, n.d. Du har en röst. ensamkommandesforbund.se/verksamhet-2/duharenrost
(iii) Alfonso Gumucio-Dagron. Playing with fire: power, participation, and communication for development. Development in Practice, 19:4-5, 453-465, DOI: 10.1080/09614520902866470, 2009, p.453
(iv) Leah Bassel, L. The Politics of Listening: Possibilities and Challenges for Democratic Life. London: Palgrave Macmillan, 2017, s.4; Susan Bickford. The Dissonance of Democracy: Listening, Conflict, and Citizenship, NY: Cornell University Press,1996, s.1; Andrew Dobson. Listening: The New Democratic Deficit. Political Studies, 60 (4), 2012, s.843
(v) Mohan J. Dutta. Communicating Social Change: Structure, Culture, and Agency. New York: Taylor & Francis, 2011, s.140
(vi) Iris Young. Inclusion and democracy. Oxford: Oxford University Press, 2000, s.55
(vii) Torill Nyseth, T. Diversity Policies as Tools to Increase Participation and Encounters. Nordic Journal of Migration Research, 11(4), 430–443, http://doi.org/10.33134/njmr.379, 2021, s.432
(viii) Audrey Osler. Education, Migration and Citizenship in Europe: Untangling Policy Initiatives for Human Rights and Racial Justice. Intercultural Education, 31(5), 562–577, 2020, s.565f
(ix) Tommaso Milani, Simon Bauer, Marie Carlson, M., Andrea Spehar & Kerstin von Brömssen. Citizenship as status, habitus and acts: Language requirements and civic orientation in Sweden. Citizenship Studies, 25(6), 2021, s.76
(x) Barzoo Eliassi. Conceptions of immigrant integration and racism among social workers in Sweden. Journal of Progressive Human Services, 28(1) 6–35 https://doi.org/10.1080/10428232.2017.1249242, 2017, s.28ff