Av Chaïm De Mulder
Den 29 augusti till den 2 september ägde den 9:e internationella Degrowth-konferensen rum i Zagreb, Kroatien. Konferensen, som syftar till att samla både akademiker och aktivister, bjöd på ett fullspäckat program förberett för och av deltagarna. Jag fick möjlighet att delta i konferensen och försöker här ge en sammanfattning av mina upplevelser och mina take-aways av det hela, baserat på de delar av konferensen jag lyckades delta i.
För de som inte är bekanta med begreppet degrowth (eller nedväxt) kommer här en kort introduktion: Degrowth kritiserar den centrala roll som ekonomisk tillväxt har i politiken världen över och hävdar att oändlig tillväxt på en ändlig planet varken är möjlig eller önskvärd. Istället förespråkas en demokratiskt planerad nedskalning av onödig produktion och konsumtion i det globala nord, vilket skulle ge andrum för det globala syd att skapa sin egen väg till ett gott liv. Degrowth-rörelsen består av både forskare och aktivister som förespråkar olika politiska åtgärder och samhällsförändringar som syftar till att förverkliga denna vision.
Som framgår av detta är degrowth ett mycket brett begrepp. På konferensen deltog jag i samtal med ämnen som sträckte sig från en teoretisk analys av Marx anteckningsböcker och deras relevans för degrowth, till en diskussion om hur energikooperativ kan stödja övergången till ett degrowth-samhälle, till en debatt om de geopolitiska effekter en degrowth-politik kan tänkas ha (för att bara nämna några exempel). Eftersom en detaljerad beskrivning av allt detta skulle leda till en alldeles för lång text, försöker jag dela upp mina viktigaste lärdomar i ett par kategorier.
Varför degrowth?
Även om det knappast är nödvändigt att argumentera för degrowth på en degrowth-konferens, kan det ändå vara bra att påminna oss själva om varför vi anser att degrowth är nödvändigt. I den inledande plenarföreläsningen presenterade Diana Ürge-Vorsatz, nyligen vald till vice ordförande i FN:s klimatpanel (IPCC), en kritisk analys av behovet av fortsatt ekonomisk tillväxt ur ett klimatvetenskapligt perspektiv. Prof. Ürge-Vorsatz avlivade olika myter om det realistiska i rent tekniska lösningar på klimatkrisen (vi har varken tillräckliga resurser eller utrymme för det), liksom en övertro på en så kallad cirkulär ekonomi (återvinnning kräver energi, varför inte ens en ”grön ekonomi” kan växa i det oändliga, vad än industrin påstår i sina försök till greenwashing). Hon gjorde iakttagelsen att ekonomisk tillväxt faktiskt inte har förbättrat välfärden i utvecklade ekonomier under de senaste decennierna. Istället har den gett oss sådant som planerat åldrande, fast fashion och marknadsstyrda värderingar och beroenden. Sammantaget kommer hon som klimatforskare, fram till samma slutsats som degrowth-forskarna: vi kan inte lösa klimatkrisen utan att ifrågasätta tillväxtparadigmet.
Även ur ett moraliskt perspektiv är argumenten för en minskande ekonomi i det global nord starka. De materiella kraven för exempelvis en energiomställning i form av gigantisk utbyggnad av förnybar energi och elfordon åt alla, är enorma och leder nästan alltid till ökad extraktivism och miljöförstöring i det globala syd. Det faktum att detta knappast ifrågasätts i vanliga politiska debatter beror naturligtvis på djupt rotad kolonialism, där den så kallade kärnan (det globala nord) fortfarande är överlägsen ”periferin” (det globala syd). Roland Ngam, programchef för klimaträttvisa och socioekologisk omvandling vid Rosa Luxemburg Stiftung i södra Afrika, beskrev i sitt inledningsanförande hur den afrikanska kontinenten fortfarande inte är fri att utvecklas som den vill, på grund av fortsatt inblandning från sina kolonisatörer. Ett bra exempel på detta är hur den afrikanska francen förhindrar monetärt oberoende för många afrikanska länder (se här för en kort bakgrund) och Frankrikes inblandning i flera kupper de senaste åren (i denna artikel konstateras till och med att ”Frankrikes inflytande på den politiska utvecklingen i subregionen är så gott som givet, på grund av dess koloniala band till Västafrika”).
Andra föreläsningar tog ett annat perspektiv på varför-frågan och utvärderade hur människor tänker kring nedväxtens värderingar. En analys av World Value Surveys och European Values Studies under de senaste decennierna visar att människor konsekvent sätter högt värde på familjeliv, på en enkel och mer naturnära livsstil och på mindre arbete. Backcasting-workshops i en rad olika miljöer (till exempel den här), som presenterades av Alexandra Köves, visar att människor, när de ges tid och utrymme för eftertanke, nästan aldrig hamnar i en kapitalistisk värld som sin utopiska vision. Med andra ord: vi behöver inte bara nedväxt, människor vill också ha det.
Från lokala lösningar…
Att människor vill ha nedväxt framgår också av den stora mängd lokala lösningar som redan finns och som representerades på konferensen. Energikooperativ och energigemenskaper, lokala myndigheters roll, digitala nedväxtalternativ och pengarnas roll var alla ämnen som illustrerade det breda spektrum av nedväxtorienterade aktiviteter som redan håller på att ta form.
Ett exempel var Transformation Center for All, ett initiativ från Berlin som går ut på att använda den kommunägda flygplatsen Tempelhof som en plats för bland annat medborgarråd, utbildning i framtidens färdigheter och konst. Ett annat är det ökade antalet energikooperativ och energigemenskaper som inrättas över hela Europa och som erbjuder det perfekta sättet att demokratisera energiproduktionen, att främja en attityd av energitillräcklighet och att fokusera på att inkludera utsatta när man tillhandahåller energi och delar fördelarna med lokaliserad produktion. En annan är den municipalistiska rörelsen, som försöker (och i vissa fall lyckas) omskapa lokala demokratier till verkliga deltagardemokratier. I sessioner som jag inte hade möjlighet att delta i presenterades bland annat Hell’s Kitchen free store i New York, hur man kan renovera hus i stadsmiljö med hjälp av permakulturprinciper, samt den första gemensamma trädgården i Pula (Kroatien). För ännu fler exempel kan jag hänvisa till boken Degrowth & Strategy, som går djupare in på de strategier som tillämpas av olika nedväxt-projekt.
Hur intressanta och inspirerande dessa exempel än är, kommer det att krävas en viss uppskalning om degrowth-projektet verkligen ska kunna förverkliga den social-ekologiska omvandlingen. Dirk Holemans, medordförande i Green European Foundation och direktör för den belgiska tankesmedjan Oikos, betonade behovet av en rörelse på flera nivåer, som omfattar städer, stater och internationella organ, och en företrädare för ICLEI (Local Governments for Sustainability) konstaterade att det finns en stor önskan från städerna att gå ifrån den nyliberala tillväxtmodellen, men att det finns vissa saker man helt enkelt inte kan besluta om som stad.
… till en geopolitiska realitet
Det är en sak att utveckla teorier eller strategier för att uppnå degrowth och dess värderingar i större skala (det finns ingen brist på detta), men det är en annan sak att omsätta dessa i praktiken. Med tanke på den långsamma men påtagliga politiska dragkraft som idéer om degrowth får i vissa delar av världen (se till exempel Beyond Growth Conference) blir det allt viktigare att ta hänsyn till (geo)politiska realiteter. Några slående exempel som kom upp under konferensen var kriget mot Ukraina och handelsavtalet mellan EU och handelsblocket Mercosur (Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay).
Eftersom nedväxtrörelsen i grunden är en mycket fredsorienterad rörelse, blev reaktionerna från publiken ganska defensiva (pun intended) när Richard Wouters från det holländska gröna partiet talade för att EU skulle stödja Ukraina med vapen. Olha Boiko, som representerar Climate Action Network i Östeuropa, Kaukasus och Centralasien och själv är ukrainare, sade dock att hon betraktat sig själv som pacifist, ända tills bomberna började falla, och hon och hennes familjs säkerhet blev beroende av Kievs luftförsvarssystem. På sätt och vis tyckte jag det var förvånande att en del personer i publiken uppenbarligen inte hade övervägt en sådan situation tidigare. Som Wouters sa, om man vill ha demokrati och ett bra liv för alla, måste man vara beredd att försvara det. Jag menar inte att jag vill främja krigsindustrin, NATO, eller för den delen hävda att jag har en lösning. Men vad detta belyser är att detta är en av de frågor som kommer att fortsätta dyka upp när man ”skalar upp” nedväxt till en global verklighet.
Ett annat exempel på detta kom upp under debatten om berättelser om nedväxt ur ett globalt sydperspektiv. Bas Eickhout, parlamentsledamot för gruppen De gröna i EU-parlamentet, reflekterade över förhandlingarna om handelsavtalet mellan EU och Mercosur, där EU ville inkludera klausuler om miljö- och socialpolitik. De brasilianska förhandlarna reagerade och anklagade EU för att vara nykolonialt. Detta understryker naturligtvis det faktum att nedväxt betyder (och måste betyda) olika saker för olika regioner, i synnerhet det globala syd och det globala nord, vilket ökar utmaningen att skapa en sammanhängande, global berättelse om nedväxt.
Sammanfattningsvis uttryckte en deltagare det mycket bra: för närvarande har inte nedväxtforskningen eller nedväxtrörelsen något svar på de stora geopolitiska frågorna (kriget i Ukraina, spänningarna mellan Kina och Taiwan, Rysslands engagemang i Afrika …). Det behövsom vårt projekt någonsin ska kunna bli livskraftigt i den globala verklighet som vi lever i.
Nedväxtrörelsen
Arpita Bisht, från Erasmus University Rotterdam, som forskar om sociala motståndsrörelser i Indien, ställde en direkt fråga under en paneldebatt: ”Var finns de sociala rörelserna i Europa? Jag ser dem inte!”. För många av oss som är aktiva i dessa sociala motståndsrörelser kommer det inte som en överraskning att vi inte längre befinner oss i de stora fackföreningarnas och de enorma protestmarschernas glansdagar. Men det går inte att förneka att det är vad vi återigen kommer att behöva.
När det gäller ”nedväxtrörelsen” (hur man än väljer att exakt definiera den) togs ett viktigt steg framåt vid ”Degrowth Assembly” dagen före konferensen. Du kan läsa mer om bakgrunden till det i det här blogginlägget, men för mig var nog det viktigaste att en struktur inrättades, och att en process inleddes för att forma ”cirklar” med olika ansvarsområden, baserat på sociokratiska principer. Även om jag inte har varit en del av rörelsen särskilt länge känner jag att det har funnits en stor brist på kommunikation och verktyg på internationell nivå. Det verkar som om denna lucka snart kommer att fyllas.
Avslutningsvis skulle jag vilja återkomma till Alexandra Köves huvudföreläsning, den sista på konferensen, med titeln ”Utopins roll i en övergång till nedväxt”. Jag tror att många människor som tror på och kämpar för en bättre värld har kallats ”utopiska” på ett förminskande sätt, och därför uppskattade jag verkligen Alexandras* vädjan om att ta tillbaka ordet, med utgångspunkt i Cambridge Dictionarys definition av det: ett perfekt samhälle där människor samarbetar bra med varandra och är lyckliga. Om detta inte är något som är värt att kämpa för, så vet jag inte vad som skulle vara det.
*Alexandra är också värd för podcasten Economics for Rebels. Rekommenderas varmt!
