På årets Omställningskonferens i Uppsala 11-13 oktober lanserades ett förslag på en ny livsmedelsstrategi för Sverige.
Strategin som är beställd av Omställningsnätverket och framtagen av Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren, presenterar en väg framåt för ett hållbart livsmedelssystem. Med stöd från en rad folkrörelser inom matproduktion lyfter strategin fram konkreta åtgärder för att främja ett livskraftigt jordbruk och en hållbar matförsörjning i Sverige under de förhållanden som kan antas gälla fram till 2040.
Strategin visar på hur en omställning av livsmedelssystemet kan vara en demokratisk omställning som leder till mer jobb, mer förädling och lokala livsmedelskedjor runtom i landet.
Strategin syftar till att vara ett alternativ till den Livsmedelsstrategi 2.0 som regeringen arbetar med.
– Det behövs ett grundligt omtag i matpolitiken, från ensidig betoning av internationell konkurrenskraft och billig mat till ett livskraftigt jordbruk och god och hälsosam mat, säger Gunnar Rundgren, i ett pressmeddelande.
Här presenterar Gunnar Rundgren strategin på Omställningskonferensen:
Sommarforum och klimatfestivalen arrangerades 8-11 augusti i år av Jordens vänner och Färnebo folkhögskola. Arrangemanget hölls på just Färnebo folkhögskola i Sandvikens kommun och ett fyrtiotal deltagare fick under dessa fyra dagar ta del av en mängd olika programpunkter, som alla hade anknytning till miljörörelsens mål och arbetssätt.
Ett viktigt tema under festivalen var hur miljörörelsen kan samarbeta med andra sociala rörelser, såsom fackförbund, antirasister och folkliga proteströrelser. På plats för att prata särskilt om detta var en gäst som kommit ända från Paris – Lulu, från den franska organisationen Alternatiba. Alternatiba är en klimatfokuserad rörelse som funnits sedan 2013 och har grupper i flera olika franska städer.
Franska erfarenheter av alliansbyggande
Lulus föreläsning hölls på forumets andra dag och hade titeln “Hur kan klimatrörelsen skapa allianser med andra sociala rörelser?”. Hon gav först en lägesbild över den politiska situationen i Frankrike, där det nyss hållits nyval till parlamentet, för att därefter beskriva hur Alternatiba i sitt kampanjarbete på olika sätt stöttat och stöttats av grupper som inte brukar associeras med miljö- och klimatkampen.
Lulu tog utgångspunkt i valet i Frankrike, som utlystes av president Emmanuel Macron i juni efter att högerextrema Nationell Samling fått överlägset flest röster i Frankrikes val till EU-parlamentet. Nyvalet sågs av många som avgjort på förhand: Nationell Samling skulle enligt alla odds bli största parti. Lulu beskrev hur en viktig anledning till dessa utsikter var en djup, sedan länge etablerad splittring inom den franska vänstern, både mellan olika partier och mellan olika sociala grupper med någon form av vänstersympatier. Men samtidigt, påpekade hon, fanns det bara fem år tidigare en stark och växande energi i klimatrörelsen i Frankrike, som även engagerade den traditionella vänstern. 2019 avgick miljö- och energiministern Nicolas Hulots i protest mot Macrons otillräckliga klimatpolitik. Det blev gnistan som satte igång en löpeld av protester i landet. Många engagerade upplevde att den annars delade vänstern var på väg mot en enad front i klimatfrågan, med förankring i ett brett folkligt engagemang. Men så stannade expansionen upp, rörelsen tappade fart (inte minst i samband med Covid) och många verkade ge upp tanken på en enad grön vänster.
Det gjorde dock inte Alternatiba – istället påbörjade man ett arbete med att utveckla sina mobiliseringsstrategier. Man började med att undersöka hur mönstren för engagemang i klimatfrågan såg ut, och fann att även om 87 procent av fransmännen ansåg att klimatfrågan var viktig, var det politiska engagemanget i frågan tydligt koncentrerat till människor som var (1) ideologiskt vänster/mitten-orienterade och (2) socialt privilegierade. Slutsatsen var tydlig: klimatrörelsen måste länka ihop klimatkampen med andra, mer klassbaserade kamper, och på så sätt expandera längs den sociala dimensionen. Det alliansbyggande som man inledde då bidrog troligen till att det franska vänsterblocket i somras, fem år senare, på den korta tiden från att valet utlystes till att det hölls, lyckades gå från splittrat och nederlagstippat till att bli en vinnande enhetsfront och störst i parlamentet (även om Macron därefter vägrat samarbeta vänsterut och istället gjort högerns Michel Barnier till regeringsbildare). I det partipolitiska enandet speglades Alternatibas alliansbygge med andra sociala rörelser av det gröna partiets framträdande roll i att få de olika vänsterpartierna att dra åt samma håll. Tillsammans gjorde man valdagen till en stor besvikelse för Nationell Samling och deras samarbetspartners.
Hur såg då detta framgångsrika alliansbyggande ut? Enligt Lulu utgick det från tre sammanhängande principer. Alternatiba satte som mål att:
Stötta aktioner där människor som direkt påverkas av klimatförändringarna själva agerar.
Undersöka och ibland samtala med de agerande om kopplingen mellan klimatförändringar och deras kamp.
Förmedla deras röster utan att anpassa budskapet för att få det att låta mer sofistikerat.
Sex inspirerande exempel
Lulu gav sex konkreta exempel på hur Alternatiba byggt allianser med andra grupper – först fyra samarbeten med kamper som har indirekt koppling till klimatkampen, och sedan två som inte tydligt hänger ihop med klimatet:
1. Samarbete med Front de Mères, ett “fackförbund” för mammor i arbetarklassområden som jobbar för bättre livsvillkor för barnen som växer upp där. FDM kampanjade för vegetariska alternativ i skolmatsalen, bland annat för att många barn av religiösa skäl inte äter fläsk, och mot byggandet av en motorväg genom ett av områdena där de organiserade människor lokalt. Alternatiba hjälpte dem att ta fram och sprida argument.
2. Samarbete med en grupp boende nära en flygplats, som upplevde mental och fysisk stress på grund av bullret. Alternatiba hjälpte dem att prata om, och förstå sina upplevelser som en konsekvens av flygindustrins destruktiva samhälls- och klimateffekter i stort, och kampanjade framgångsrikt för att stänga ner en av flygplatsens terminaler.
3. Solidaritet med de europeiska bondeprotesterna, som började i Frankrike i januari 2024 och som riktades mot den jordbrukspolitik som gynnar jätteföretag inom jordbruket på bekostnad av mindre bönder, både på EU-nivå och nationell nivå.
4. Solidaritet med tågförarfacket som kampanjat för att återställa det offentligas kontroll över och ansvarstagande för tågtrafiken.
5. Samarbete med ett strejkande soparbetarfack i Paris, i samband med att arbetarna tvingades återgå till arbetet efter ett domstolsutslag. Efter inofficiella kontakter mellan Alternatiba och soparbetarna genomförde Alternatiba en aktion där man band ihop soptunnor med buntband, så att sopåkarna (som inte får bära kniv) inte kunde utföra sina arbetsuppgifter – strejken kunde därmed i praktiken fortsätta, trots förbudet.
6. Sist men inte minst: deltagande i kampen mot Macrons stora pensionsreform, som en överlägsen majoritet av fransmännen är emot och som miljontals människor strejkade eller protesterade mot under första halvan av 2023. Så här sa Lulu om Alternatibas roll i det sammanhanget: Till en början var inte klimatorganisationerna involverade i någon aktion, men vi tillförde ett klimatargument till fackföreningarnas krav: Att arbeta mer i syfte att producera mer är skadligt för planeten, och med klimatförändringens konsekvenser kommer det dessutom att bli fysiskt omöjligt att arbeta så många år. Genom att koppla samman dessa frågor lyckades vi motivera klimataktivister att fullt ut engagera sig i kampen.
”Varför binder vi ihop soptunnorna?” Lulu betättar om Alternatibas aktion till stöd för strejkande soparbetare i Paris.
Vi behöver länka frågor oftare
Här en reflektion: Alternatibas arbetssätt visar på ett alternativ till den strategi som ofta präglar miljörörelsens arbete, där politiska ställningstaganden brukar hållas inom ramen för en snävare miljö- och klimatorienterad argumentation. Alliansbyggandet med de andra sociala rörelserna visar att miljörörelsen kan plocka med sig argument och erfarenheter från den egna diskursen, och skapa förtroendeingivande positioner även i samtal där helt andra frågor står överst på agendan. När man deltar i sociala kamper som engagerar många människor utan stark identifikation med miljörörelsen – till exempel kampen mot pensionsreformen eller bonderörelsens protester – kan man kanske också överskrida de konfliktlinjer som brukar nämnas i diskussioner om “kulturkriget”, som ju ofta lyfts fram som ett dilemma för vänstern i allmänhet och miljörörelsen i synnerhet. Detta kan visa sig viktigt, inte bara för att förmå rörelsen att locka till sig fler aktiva anhängare, utan också för att minska motståndet från människor och grupper som tenderar att betrakta miljörörelsen som något destruktivt eller provocerande.
Förutsättningen för den alliansbyggande strategin framstod i Lulus presentation vara det självförtroende som kan ses som kärnan i de tre tidigare nämnda principerna: miljörörelsens organisationer och aktivister behöver lita på att de egna argumenten kan göras angelägna och användbara också för den majoritet av befolkningen som har mer direkt materiella frågor som huvudsaklig grund för sitt politiska förhållningssätt och agerande.
Allra sist betonade Lulu att miljörörelsen måste vara kreativ i tänkandet kring hur man kan alliera sig med andra rörelser och kamper, och hur man bäst utformar sina stödaktioner, för att skapa den sorts allianser som kan låta miljörörelsen växa till en bredare folklig rörelse. Enligt Alternatibas erfarenheter kan det alltså handla om allt ifrån att knyta ihop soptunnor med buntband för att att stötta en strejk, till att kontakta gödseleldande bondeprotester för att samordna och förstärka ett gemensamt storbolagskritiskt budskap.
Resten av Sommarforum
Sommarforum slutade inte med Lulus programpunkt, utan innehöll många fler intressanta föreläsningar och workshops. Sammanlagt höll omkring 15 personer i olika pass under de fyra dagarna. Bland dessa fanns Nayef Ghoul och Hanna Borglund från Forgazaschildren, som höll en workshop om kriget i Gaza och medias rapportering, Agnes Kullenmark, klimatsamordnare på fackförbundet DIK, som berättade om den nya klimatombudsroll man infört inom facket, Karl Andreasson från The Movement Hub, som ledde en workshop i kreativ aktionsplanering, Leo Rudberg från Jordens Vänner, som höll en föreläsning om miljörörelsens segrar där bland annat kampen för att rädda Ojnareskogen fick särskilt fokus, och Lars Igeland från Färnebo folkhögskola, som pratade om nya industrier, gruvor och konflikter i det svenska “framtidslandet i norr”. Det går att läsa mer om de flesta av de andra pass som hölls på Färnebos webbsida för Sommarforum, här.
Utöver passen bjöd arrangörerna också på en utflykt till närliggande Gysinge med bad i Dalälven och besök på Naturum, spelningar och framträdanden från både kursdeltagare och artister, och gemensamma middagar med god mat och trevligt häng.
Sammanfattningsvis blev Sommarforum och klimatfestivalen en riktig sommarhöjdpunkt. Särskilt fokuset på miljörörelsens möjligheter att kroka arm med andra rörelser känns lovande – med dem i färskt minne känns höstvindarna nu bara härligt friska.
Förra våren 2023 ordnade Demokratisk Omställning studiecirkeln En annan ekonomi är möjlig. Nu i oktober 2024 ger WEAll Sverige, Demokratisk Omställning och Färnebo folkhögskola en distanskurs med samma namn, inspirerad av förra vårens studiecirklar men med ett utvecklat upplägg.
Kursen bygger vidare på den mångfald av perspektiv och initiativ som finns inom WEAll internationellt. Den kommer ta upp koncept som donutekonomi, solidaritetsekonomi, ”not for profit”-ekonomi, personalövertagande, kooperativ och lokalekonomisk omställning.
”Vi fokuserar även i kursen på hur det går att arbeta praktiskt, till exempel vad föreningar och folkrörelser, lokalsamhällen och politik, samt arbetsplatser och företag kan göra för att bidra till en mer rättvis och hållbar ekonomisk utveckling”, står det i kursinbjudan.
Sök idag!
Kursen pågår i 10 veckor på deltid och är utformad för att kunna kombineras med arbete eller andra studier.
Den startar den 14 oktober och består av digitala träffar på tisdagskvällar, samt en helgträff på Färnebo folkhögskola.
Den 29 augusti till den 2 september ägde den 9:e internationella Degrowth-konferensen rum i Zagreb, Kroatien. Konferensen, som syftar till att samla både akademiker och aktivister, bjöd på ett fullspäckat program förberett för och av deltagarna. Jag fick möjlighet att delta i konferensen och försöker här ge en sammanfattning av mina upplevelser och mina take-aways av det hela, baserat på de delar av konferensen jag lyckades delta i.
För de som inte är bekanta med begreppet degrowth (eller nedväxt) kommer här en kort introduktion: Degrowth kritiserar den centrala roll som ekonomisk tillväxt har i politiken världen över och hävdar att oändlig tillväxt på en ändlig planet varken är möjlig eller önskvärd. Istället förespråkas en demokratiskt planerad nedskalning av onödig produktion och konsumtion i det globala nord, vilket skulle ge andrum för det globala syd att skapa sin egen väg till ett gott liv. Degrowth-rörelsen består av både forskare och aktivister som förespråkar olika politiska åtgärder och samhällsförändringar som syftar till att förverkliga denna vision.
Som framgår av detta är degrowth ett mycket brett begrepp. På konferensen deltog jag i samtal med ämnen som sträckte sig från en teoretisk analys av Marx anteckningsböcker och deras relevans för degrowth, till en diskussion om hur energikooperativ kan stödja övergången till ett degrowth-samhälle, till en debatt om de geopolitiska effekter en degrowth-politik kan tänkas ha (för att bara nämna några exempel). Eftersom en detaljerad beskrivning av allt detta skulle leda till en alldeles för lång text, försöker jag dela upp mina viktigaste lärdomar i ett par kategorier.
Varför degrowth?
Även om det knappast är nödvändigt att argumentera för degrowth på en degrowth-konferens, kan det ändå vara bra att påminna oss själva om varför vi anser att degrowth är nödvändigt. I den inledande plenarföreläsningen presenterade Diana Ürge-Vorsatz, nyligen vald till vice ordförande i FN:s klimatpanel (IPCC), en kritisk analys av behovet av fortsatt ekonomisk tillväxt ur ett klimatvetenskapligt perspektiv. Prof. Ürge-Vorsatz avlivade olika myter om det realistiska i rent tekniska lösningar på klimatkrisen (vi har varken tillräckliga resurser eller utrymme för det), liksom en övertro på en så kallad cirkulär ekonomi (återvinnning kräver energi, varför inte ens en ”grön ekonomi” kan växa i det oändliga, vad än industrin påstår i sina försök till greenwashing). Hon gjorde iakttagelsen att ekonomisk tillväxt faktiskt inte har förbättrat välfärden i utvecklade ekonomier under de senaste decennierna. Istället har den gett oss sådant som planerat åldrande, fast fashionoch marknadsstyrda värderingar och beroenden. Sammantaget kommer hon som klimatforskare, fram till samma slutsats som degrowth-forskarna: vi kan inte lösa klimatkrisen utan att ifrågasätta tillväxtparadigmet.
Även ur ett moraliskt perspektiv är argumenten för en minskande ekonomi i det global nord starka. De materiella kraven för exempelvis en energiomställning i form av gigantisk utbyggnad av förnybar energi och elfordon åt alla, är enorma och leder nästan alltid till ökad extraktivism och miljöförstöring i det globala syd. Det faktum att detta knappast ifrågasätts i vanliga politiska debatter beror naturligtvis på djupt rotad kolonialism, där den så kallade kärnan (det globala nord) fortfarande är överlägsen ”periferin” (det globala syd). Roland Ngam, programchef för klimaträttvisa och socioekologisk omvandling vid Rosa Luxemburg Stiftung i södra Afrika, beskrev i sitt inledningsanförande hur den afrikanska kontinenten fortfarande inte är fri att utvecklas som den vill, på grund av fortsatt inblandning från sina kolonisatörer. Ett bra exempel på detta är hur den afrikanska francen förhindrar monetärt oberoende för många afrikanska länder (se här för en kort bakgrund) och Frankrikes inblandning i flera kupper de senaste åren (i denna artikel konstateras till och med att ”Frankrikes inflytande på den politiska utvecklingen i subregionen är så gott som givet, på grund av dess koloniala band till Västafrika”).
Andra föreläsningar tog ett annat perspektiv på varför-frågan och utvärderade hur människor tänker kring nedväxtens värderingar. En analys av World Value Surveys och European Values Studies under de senaste decennierna visar att människor konsekvent sätter högt värde på familjeliv, på en enkel och mer naturnära livsstil och på mindre arbete. Backcasting-workshops i en rad olika miljöer (till exempel den här), som presenterades av Alexandra Köves, visar att människor, när de ges tid och utrymme för eftertanke, nästan aldrig hamnar i en kapitalistisk värld som sin utopiska vision. Med andra ord: vi behöver inte bara nedväxt, människor vill också ha det.
Från lokala lösningar…
Att människor vill ha nedväxt framgår också av den stora mängd lokala lösningar som redan finns och som representerades på konferensen. Energikooperativ och energigemenskaper, lokala myndigheters roll, digitala nedväxtalternativ och pengarnas roll var alla ämnen som illustrerade det breda spektrum av nedväxtorienterade aktiviteter som redan håller på att ta form.
Ett exempel var Transformation Center for All, ett initiativ från Berlin som går ut på att använda den kommunägda flygplatsen Tempelhof som en plats för bland annat medborgarråd, utbildning i framtidens färdigheter och konst. Ett annat är det ökade antalet energikooperativ och energigemenskaper som inrättas över hela Europa och som erbjuder det perfekta sättet att demokratisera energiproduktionen, att främja en attityd av energitillräcklighet och att fokusera på att inkludera utsatta när man tillhandahåller energi och delar fördelarna med lokaliserad produktion. En annan är den municipalistiska rörelsen, som försöker (och i vissa fall lyckas) omskapa lokala demokratier till verkliga deltagardemokratier. I sessioner som jag inte hade möjlighet att delta i presenterades bland annat Hell’s Kitchen free store i New York, hur man kan renovera hus i stadsmiljö med hjälp av permakulturprinciper, samt den första gemensamma trädgården i Pula (Kroatien). För ännu fler exempel kan jag hänvisa till boken Degrowth & Strategy, som går djupare in på de strategier som tillämpas av olika nedväxt-projekt.
Hur intressanta och inspirerande dessa exempel än är, kommer det att krävas en viss uppskalning om degrowth-projektet verkligen ska kunna förverkliga den social-ekologiska omvandlingen. Dirk Holemans, medordförande i Green European Foundation och direktör för den belgiska tankesmedjan Oikos, betonade behovet av en rörelse på flera nivåer, som omfattar städer, stater och internationella organ, och en företrädare för ICLEI (Local Governments for Sustainability) konstaterade att det finns en stor önskan från städerna att gå ifrån den nyliberala tillväxtmodellen, men att det finns vissa saker man helt enkelt inte kan besluta om som stad.
… till en geopolitiska realitet
Det är en sak att utveckla teorier eller strategier för att uppnå degrowth och dess värderingar i större skala (det finns ingen brist på detta), men det är en annan sak att omsätta dessa i praktiken. Med tanke på den långsamma men påtagliga politiska dragkraft som idéer om degrowth får i vissa delar av världen (se till exempel Beyond Growth Conference) blir det allt viktigare att ta hänsyn till (geo)politiska realiteter. Några slående exempel som kom upp under konferensen var kriget mot Ukraina och handelsavtalet mellan EU och handelsblocket Mercosur (Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay).
Eftersom nedväxtrörelsen i grunden är en mycket fredsorienterad rörelse, blev reaktionerna från publiken ganska defensiva (pun intended) när Richard Wouters från det holländska gröna partiet talade för att EU skulle stödja Ukraina med vapen. Olha Boiko, som representerar Climate Action Network i Östeuropa, Kaukasus och Centralasien och själv är ukrainare, sade dock att hon betraktat sig själv som pacifist, ända tills bomberna började falla, och hon och hennes familjs säkerhet blev beroende av Kievs luftförsvarssystem. På sätt och vis tyckte jag det var förvånande att en del personer i publiken uppenbarligen inte hade övervägt en sådan situation tidigare. Som Wouters sa, om man vill ha demokrati och ett bra liv för alla, måste man vara beredd att försvara det. Jag menar inte att jag vill främja krigsindustrin, NATO, eller för den delen hävda att jag har en lösning. Men vad detta belyser är att detta är en av de frågor som kommer att fortsätta dyka upp när man ”skalar upp” nedväxt till en global verklighet.
Ett annat exempel på detta kom upp under debatten om berättelser om nedväxt ur ett globalt sydperspektiv. Bas Eickhout, parlamentsledamot för gruppen De gröna i EU-parlamentet, reflekterade över förhandlingarna om handelsavtalet mellan EU och Mercosur, där EU ville inkludera klausuler om miljö- och socialpolitik. De brasilianska förhandlarna reagerade och anklagade EU för att vara nykolonialt. Detta understryker naturligtvis det faktum att nedväxt betyder (och måste betyda) olika saker för olika regioner, i synnerhet det globala syd och det globala nord, vilket ökar utmaningen att skapa en sammanhängande, global berättelse om nedväxt.
Sammanfattningsvis uttryckte en deltagare det mycket bra: för närvarande har inte nedväxtforskningen eller nedväxtrörelsen något svar på de stora geopolitiska frågorna (kriget i Ukraina, spänningarna mellan Kina och Taiwan, Rysslands engagemang i Afrika …). Det behövsom vårt projekt någonsin ska kunna bli livskraftigt i den globala verklighet som vi lever i.
Nedväxtrörelsen
Arpita Bisht, från Erasmus University Rotterdam, som forskar om sociala motståndsrörelser i Indien, ställde en direkt fråga under en paneldebatt: ”Var finns de sociala rörelserna i Europa? Jag ser dem inte!”. För många av oss som är aktiva i dessa sociala motståndsrörelser kommer det inte som en överraskning att vi inte längre befinner oss i de stora fackföreningarnas och de enorma protestmarschernas glansdagar. Men det går inte att förneka att det är vad vi återigen kommer att behöva.
När det gäller ”nedväxtrörelsen” (hur man än väljer att exakt definiera den) togs ett viktigt steg framåt vid ”Degrowth Assembly” dagen före konferensen. Du kan läsa mer om bakgrunden till det i det här blogginlägget, men för mig var nog det viktigaste att en struktur inrättades, och att en process inleddes för att forma ”cirklar” med olika ansvarsområden, baserat på sociokratiska principer. Även om jag inte har varit en del av rörelsen särskilt länge känner jag att det har funnits en stor brist på kommunikation och verktyg på internationell nivå. Det verkar som om denna lucka snart kommer att fyllas.
Avslutningsvis skulle jag vilja återkomma till Alexandra Köves huvudföreläsning, den sista på konferensen, med titeln ”Utopins roll i en övergång till nedväxt”. Jag tror att många människor som tror på och kämpar för en bättre värld har kallats ”utopiska” på ett förminskande sätt, och därför uppskattade jag verkligen Alexandras* vädjan om att ta tillbaka ordet, med utgångspunkt i Cambridge Dictionarys definition av det: ett perfekt samhälle där människor samarbetar bra med varandra och är lyckliga. Om detta inte är något som är värt att kämpa för, så vet jag inte vad som skulle vara det.
*Alexandra är också värd för podcasten Economics for Rebels. Rekommenderas varmt!
Dan Chodorkoff var med och startade Institute for Social Ecology i USA för 40 år sen. Nu kommer han till Café Planet på onsdag 24 september, kl.18.00 – 21.00, på Ekocentrum i Göteborg.
Hur kan vi undvika miljökatastrof, skapa starkare lokalsamhällen och bygga en bättre värld?
Dessa frågor kommer Dan att prata om både från ett teoretiskt och praktiskt perspektiv, samt med utgångspunkt i ett flertal exempel från 40 års arbete med olika folkrörelser för ekologisk omställning. Han kommer visa bilder från projekt som han varit delaktig i och målet är att få till en diskussion om hur socialekologiska idéer kan tillämpas i praktiskt arbete för samhällsförändring.
Dan är kulturantropolog, aktivist och författare. Han har skrivit romanen Loisaida som utspelar sig på Lower East Side i New York, där gräsrotsaktivister startade stadsodlingar och installerade solpaneler och vindkraftverk på hustaken redan på 1970-talet. Dan har skrivit Lousiada: A Novel, och är just nu i september aktuell med essäsamlingen The Anthropology of Utopia: Essays on Social Ecology and Community Development.
Café Planet äger rum på Ekocentrum, Aschebergsgatan 44 i Göteborg. Här hittar du en karta.
Cultural Anthropologist Dan Chodorkoff co-founded the Institute for Social Ecology 40 years ago. Now he is visiting Café Planet in Gothenburg.
How can we avoid ecological disaster, strengthen our communities, and organize for a better world?
These questions will be addressed from both a theoretical and practical perspective drawing on examples from Dr. Chodorkoff’s 40 years of experience working with movements for ecological reconstruction and community development.
Vill du följa med? Då ska du delta i denresande kurs som vi arrangerar för att utväxla tankar och erfarenheter både inför konferensen, såväl som efter. Det går att anmäla sig till kursen fram till 20 september, men anmäl dig gärna redan idag.
Kursen arrangeras i samarbete med Färnebo folkhögskola, som jobbat med resande kurser sedan 1970-talet.
Konferensen är en unik möjlighet att få ta del av intressanta perspektiv och delta i angelägna diskussioner kring frågor som:
Vilken roll har deltagande demokrati i kampen för att hantera miljöproblemen?
Vilka problem skapar urbaniseringen och hur kan vi göra våra städer gröna?
Hur kan arbetarrörelsen och miljörörelsen samverka för att driva fram en omställning?
Vilka möjligheter och fallgropar kommer med det förnyade intresset för ”degrowth”, ”välfärd utan tillväxt” och gemensam resursförvaltning?
Hur kan vi utveckla en bred, radikal ekologisk folkrörelse?
Konferensen i Oslo pågår 25-27 september. Konferensen inleds med en social aktivitet på kvällen torsdag 25 september. Fredag 26 september och lördag 27 september är det konferensprogram från morgonen till kvällen båda dagarna. Lämplig dag att resa till Oslo är alltså torsdag 25 september, och tillbaka söndag 28 september.
För de som deltar i den resande kursen finns en plattform för samtal och gemensamt lärande på webben. Vi använder First Class folkbildningsnätet. Anmäler du dig till kursen så bekräftar du ditt deltagande i kursen och konferensen genom att logga in på First Class och säga hej till de övriga kursdeltagarna.
Om du reser till konferensen som kursdeltagare så får du deltagaravgiften (500 NOK) för konferensen betald av nätverket Demokratisk Omställning. Resa och boende måste du dock fortfarande bekosta själv, även om vi gärna hjälper dig med att hitta ett billigt boende i Oslo.
Great Transition Initiative (GTI) är ett nätverk av forskare och aktivister som ”utforskar begrepp, strategier och visioner för en övergång till en framtid med berikade liv, mänsklig solidaritet, och en resilient biosfär”. Deras mål är att samla ett brett nätverk av tänkare och ”doers”, som jobbar med att utveckla politik och folkrörelser för en global systemförändring. GTI studerar frågor på global, regional och lokal nivå. Målet är att ge röst åt olika bidragsgivare som motiveras av både etiska och pragmatiska perspektiv på hur vi kan förändra vårt sätt att tänka, lära, agera och att vara. GTIs webbsida publicerar regelbundet läsvärda artiklar som ger perspektiv på de sociala, ekonomiska, politiska och vetenskapliga dimensionerna i utmaningen att skapa ett ekologiskt samhälle. I essän Great Transition – The Promise and Lure of the Times Ahead beskriver Paul Raskin grunddragen i den samhällsanalys som GTI strävar efter att kontinuerligt utveckla. Enligt Raskin står vi inför en möjlig övergång till en ”planetär civilisation”. Det finns kraftfulla drivkrafter som för utvecklingen mot detta. Samtidigt finns det andra krafter som låser utvecklingen samt tänkbara utvecklingsförlopp som riskerar att omöjliggöra en utveckling med global välfärd för alla. GTI presenterar intressanta och välgenomarbetade scenarier som i ljuset av dagens globala trender framstår som tänkbara. I en essä från 2013, Game on – The Basis of Hope in a Time of Despair, diskuterar Paul Raskin på mycket välformulerat sätt risken för att måla fan på väggen, och varför samhällsengagerade människor måste sträva efter att basera sitt engagemang på hopp. Under rubriken ”The Macroscope” presenterar GTIs redaktion trender som pekar i olika riktningar. På deras webbsida går det också att ladda ned en rad andra intressanta publikationer, som t.ex. en serie med läsvärda papers från 2006.
