red Kommentar, Resurs

Kriserna vi lever i

Text: Jonathan Korsar, med hjälp av Mats Sjöblom m.fl.

Många kriser skapar många rörelser. Kan dessa rörelser hitta en gemensam grund och samverka för förändring lokalt? Ovan bilder från aktion för klimaträttvisa i Uppsala, mot nedläggningen av akutsjukhuset i Sollefteå, och för rätten till bostad i Sundbyberg. Foton: Klimatstrejk Uppsala, Föreningen BB-ockupationen och Ort till Ort Sundbyberg.

Kriserna hopar sig här i början av 2020-talet. Coronakrisen är långt ifrån den enda. Däremot har den tjänat till att belysa andra kriser i samhället. Bland annat har den belyst effekten av klyftorna i världen, både globalt och lokalt i våra städer och lokalsamhällen. Många människor har dött just på grund av dessa klyftor och på grund av det sätt som vårt samhälle fördelar resurser på. Coronakrisen har slagit ojämlikt och därigenom synliggjort en rad problem i våra samhällen, inte minst  klassklyftorna, men också kvinnodominerade vård- och omsorgsyrkens underfinansierade och utsatta ställning.

Trots att Coronakrisen slagit på ett sätt som synliggjort orättvisor har den kanske ändå gett människor en delad erfarenhet av kris. En sådan delad erfarenhet kan skapa möjlighet för gemensam reflektion kring andra kriser, och kring hur samhället i stort fungerar. Syftet med denna text är att ge lite ytterligare underlag för sådan reflektion.

En stor och mångsidig kris!

Vi kan börja med att konstatera att vi befinner oss i en såväl social, ekonomisk som  ekologisk kris. Vi har ett ekonomisk system som hotar att förstöra våra ekologiska livsbetingelser och vår samhällsgemenskap. Vi har dessutom en rad ojämlika relationer mellan grupper i samhället som som går långt tillbaka i tiden: uppdelningar mellan män och kvinnor, ”infödda” och ”invandrare”, mellan olika samhällsklasser och andra sociala grupperingar. Vissa framsteg har gjorts under de senaste 100 åren, i form av ökad jämlikhet och utökade demokratiska rättigheter för fler, men resan mot en mer genomgripande demokrati är i stort sett bara påbörjad.

Ett sätt att beskriva dagens kriser på är att tala om dem som en serie klyftor som visar sig både globalt och lokalt i de kommuner där vi bor:

  • Klyftorna mellan olika sociala grupper, som en följd av rasism, sexism, klassförtryck med mera.
  • Klyftan mellan finansiell ekonomi och reell ekonomi. Vilket leder till en kasinoekonomi där spekulation om framtida värdeökningar på kapital blir det eftersträvansvärda målet.
  • Klyftan mellan gränslös ekonomisk tillväxt och ändliga naturresurser på planeten. Vilket leder till förstörelse av jorden, till exempel genom utarmning av vår matjord, förlust av biologisk mångfald och en kollaps av det relativt stabila och gynnsamma klimatsystem vi haft på planeten.
  • Klyftan mellan ledarna och folket. Vilken bland annat leder till att medborgarna sätts på åskådarbänk och förtroendevaldas mandat blir allt otydligare förankrat hos folket.
  • Klyftan mellan ett politiskt fokus på BNP-tillväxt och verkligt välstånd. Detta när det i själva verket inte längre finns en koppling mellan ökad BNP-tillväxt och välstånd efter en viss nivå (som fallet är i de rika länderna under de senaste årtiondena).
  • Klyftan mellan de som har och de som inte har, i en värld där den rikaste procenten äger 40% av jordens rikedomar, medan 50 % äger mindre än en procent.
  • Klyftan mellan marknad och politiker å ena sidan, och folket å den andra. En klyfta som vidgas i takt med att staten och stora multinationella företag med nyliberalismen som ideologi, allt mer reducerar medborgarna till kunder på en marknad.
  • Klyftan mellan ägandet och den socialt sett bästa användningen av kapital. En klyfta som visar sig  i att många människor inte äger och inte har så mycket makt över sådana resurser som är viktiga för deras liv. 
  • Klyftan mellan stad och landsbygd, vilken bland annat tar sig uttryck i ett dåligt fungerande samarbete mellan lokala aktörer och i en avveckling av service, skolor och liknande på landsbygden.
  • Klyftan mellan konsumismen som idé och praktik och verkligt välmående. Till exempel ökar antalet självmord trots större materiell välfärd. Även om vi får det bättre materiellt sett mår vi inte bättre.
  • Klyftan mellan hur samhället hanterar den teknologiska utvecklingen å ena sidan, och våra reella samhälleliga behov å den andra. Mer om detta senare.

Alla dessa klyftor i samhället ska inte uppfattas som separata kriser, utan bör istället ses som delar av en mångsidig större kris. Historikern Sverker Sörlin skriver så här:

”Coronakrisen, som nu än en gång fått våra alltför ofta slutna ögon att öppnas, liksom ett antal kriser före den – eurokrisen, finanskrisen, demokratins kris, och den ständigt pågående miljö- och klimatkrisen – är yttringar av samma underliggande, allt genomträngande kris. Krisen handlar om framtiden för en världsordning som inte tar hänsyn till de begränsningar vår värld ställer upp för den form av mänskligt framåtskridande som dominerat de senaste årtiondena, grundad på tanklös expansion, gränslöst utnyttjande av människor och natur, orättvis fördelning och en grundläggande brist på ansvar. Den ”löser” vi inte. Det är inte den sortens kris vi nu lever i. Den avgörs av oss, i tidens nya begynnelser.”

(s. 59 i boken Kris!, Atlas förlag 2020)

Vikten av att lära om tillsammans!

Vi har alla något perspektiv som är relevant för att förstå och tackla dagens kriser! Var och en av oss upplever trots allt i realtid den pågående stora krisen. Hur vi uppfattar den krisen beror på vår position i samhället: vilka vi är, vad vi arbetar med, var vi bor, vilket kön vi har, med mera.

Det är uppenbart att det är viktigt att vi pratar med varandra om vad det är som händer och vad som behöver göras. Kanske kan vi inte “lösa” de pågående kriserna, men vi kan ändå ta oss framåt på ett klokare sätt om vi får möjlighet att reflektera och bli klokare tillsammans. Det vi behöver lära oss är att göra saker på nya sätt. Vi behöver ändra hur vi tar beslut i samhället, hur vi producerar och konsumerar, hur vi umgås och relaterar till varandra, hur vi organiserar våra städer, våra transporter, och mycket annat.

I vägen för en process där vi pratar tillsammans står demokratikrisen och de ekonomiska och sociala klyftor som på 1980-talet slutade krympa och istället började växa i det svenska samhället. I dagens alltmer uppdelade städer – med ökade klassklyftor och segregation som präglar hur och var vi bor, var vi går i skolan, våra arbetsmöjligheter med mera – är hindren för att människor ska kunna mötas och bli kloka tillsammans både fysiska och sociala. De människor som inte är delaktiga i varken politiken eller sociala rörelser kan också lätt tappa hoppet, och mer eller mindre medvetet välja att ställa sig vid sidan av. En central fråga är därför vilka arbetssätt som kan göra fler delaktiga.

Kan ekonomins omvandling stödja en demokratisering av krisen och framtiden?

Utifrån ovanstående problembeskrivning finns det flera spår man kan följa för att söka lösningar och vägar framåt mot ett mer solidariskt och hållbart samhälle. Låt oss här nöja oss med att följa ett eller ett par av dessa spår som jag tror är centrala för att navigera oss mot en verklig systemförändring.

Idag är samhällets progressiva krafter ofta defensiva istället för offensiva. Ofta ligger fokus på att försvara sådant som hotas, men kanske i mindre utsträckning på att bygga det nya som behövs. Något som tenderar att glida bort från debattens fokus är de speciella möjligheter till demokratisk omställning som öppnar upp sig i och med  pågående stora teknisk-ekonomiska omställningar.

En del av dagens teknisk-ekonomiska omställning är att vi går mot ett mer decentraliserat energisystem, som lämpar sig väl för lokalt, demokratiskt ägande. Foto: The European Energy Atlas 2018.

Faktum är att våra olika samhällskriser idag också sker i ett sammanhang präglat av en sådan stor teknisk-ekonomisk omställning. Olika personer benämner den omvälvning vi befinner oss i på olika sätt. Ibland kallas den för den tredje industriella revolutionen.

För oss som arbetar för social rättvisa och fördjupad demokrati är det viktigt att vi uppmärksammar hur spridningen av ny teknologi med extremt hög produktivitet, nya energikällor och digitalisering är något djupt samhällsomvälvande. Det är inte bara så att den nya teknologin möjliggör en rad smarta sätt att tackla både klimat- och miljökrisen, liksom andra problem kopplade till vårt sätt att organisera produktion, transporter och samhälle. Det är också så att den påbörjade teknologiska omvandlingen öppnar upp för en djupgående demokratisering av samhället. Men för att det löftet ska bli verklighet, gäller det att folk tar makten över utvecklingen lokalt, annars kommer etablerade ekonomiska maktcentra bara använda den nya teknologin för att förstärka sin egen ställning. 

Gamla företagsstrukturer och affärsmodeller används idag för teknologi som egentligen passar bättre för något annat, och därur uppstår en rad nya sociala motsättningar och konflikter. Om förnybar energi till exempel byggs ut av stora bolag istället för att teknologin ägs och förvaltas av medborgare själva, genom kooperativ, kommuner, eller olika former av allmännyttiga företag, så uppfylls inte den decentraliserade förnyelsebara teknologins frigörande potential. På detta sätt blir alltså den nya teknologin, eller närmare bestämt den icke förverkligade potentialen för demokratisering med hjälp av ny teknologi, en fundamental aspekt av vår tids stora, mångsidiga kris.

En framtid i våra händer?

Kommer vi att kunna tackla kriserna som vi lever i? Och vad kommer hända nu efter Covid-pandemin? Avslutningsvis kan det vara på sin plats att begrunda olika möjliga framtidsscenarier. Global Scenario Group, en arbetsgrupp kopplad till Stockholm Environment Institute, har länge jobbat med framtidsstudier för bland annat FNs miljöorgan UNEP. De har beskrivit tre möjliga framtider. Det första alternativet de presenterar är att dagens samhälle och världsordning fortsätter som nu. Men med tanke på miljö- och klimatkrisen bedömer de detta som mer eller mindre omöjligt. Om vi försöker behålla dagens etablerade utvecklingsmodeller (de talar här om två ”konventionella världar” – en mer marknadsvänlig och en mer reforminriktad), är risken stor att vi brakar rakt in i någon form av barbari. Här urskiljer de två varianter: antingen hamnar vi en ”värld av fort” eller så får vi uppleva ett ”stort globalt sammanbrott”. Inget av dessa alternativ framstår som särskilt lockande.

Vill vi undvika allt detta återstår egentligen bara en möjlighet: att genomföra en större, mer grundläggande samhällsförändring. Global Scenario Group skissar på två olika varianter av detta, vilka de kallar för ”Eko-kommunalism” respektive ”Nytt paradigm”. Gemensamt för båda dessa mer hållbara framtidsalternativ är att de bygger på samarbete snarare än på konkurrens, på planering för ekologiskt och mänskligt välmående, snarare än att överlåta utvecklingen till godtyckliga marknadskrafter, och på en avsevärt högre grad av folklig delaktighet i samhällets förvaltning och styre. Det skulle kunna vara en framtid värd att kämpa för!

Framtiden kommer sannolikt inte vara mer av samma utveckling vi vant oss vid de sista 30-40 åren. Den kan innebära både sammanbrott och högre murar, eller solidaritet och omställning i stor skala. Bild från Great Transition Initiative.
Källor och lästips: