Det har länge varit ett politiskt debattklimat där det till synes hållits för sant att invandringen varit en stor kostnad för det svenska samhället. Tanken har varit att denna kostnad måste utredas.
Men det är inte sant att invandringen har varit en nettokostnad. Det är lika sant som att barn, låginkomsttagare eller någon annan grupp i samhället är en kostnad som belastar samhället.
Det som är sant är att det är den här typen av kostnader som gör det möjligt att bygga ett samhälle och en ekonomi. De för också med sig stora intäkter till samhället. Så det vi framförallt behöver diskutera är hur vi bygger ett samhälle och en ekonomi på ett bra sätt, så att inga blir förlorare.
Rapport från Sommarforum och klimatfestivalen på Färnebo folkhögskola 2024
Sommarforum och klimatfestivalen arrangerades 8-11 augusti i år av Jordens vänner och Färnebo folkhögskola. Arrangemanget hölls på just Färnebo folkhögskola i Sandvikens kommun och ett fyrtiotal deltagare fick under dessa fyra dagar ta del av en mängd olika programpunkter, som alla hade anknytning till miljörörelsens mål och arbetssätt.
Ett viktigt tema under festivalen var hur miljörörelsen kan samarbeta med andra sociala rörelser, såsom fackförbund, antirasister och folkliga proteströrelser. På plats för att prata särskilt om detta var en gäst som kommit ända från Paris – Lulu, från den franska organisationen Alternatiba. Alternatiba är en klimatfokuserad rörelse som funnits sedan 2013 och har grupper i flera olika franska städer.
Franska erfarenheter av alliansbyggande
Lulus föreläsning hölls på forumets andra dag och hade titeln “Hur kan klimatrörelsen skapa allianser med andra sociala rörelser?”. Hon gav först en lägesbild över den politiska situationen i Frankrike, där det nyss hållits nyval till parlamentet, för att därefter beskriva hur Alternatiba i sitt kampanjarbete på olika sätt stöttat och stöttats av grupper som inte brukar associeras med miljö- och klimatkampen.
Lulu tog utgångspunkt i valet i Frankrike, som utlystes av president Emmanuel Macron i juni efter att högerextrema Nationell Samling fått överlägset flest röster i Frankrikes val till EU-parlamentet. Nyvalet sågs av många som avgjort på förhand: Nationell Samling skulle enligt alla odds bli största parti. Lulu beskrev hur en viktig anledning till dessa utsikter var en djup, sedan länge etablerad splittring inom den franska vänstern, både mellan olika partier och mellan olika sociala grupper med någon form av vänstersympatier. Men samtidigt, påpekade hon, fanns det bara fem år tidigare en stark och växande energi i klimatrörelsen i Frankrike, som även engagerade den traditionella vänstern. 2019 avgick miljö- och energiministern Nicolas Hulots i protest mot Macrons otillräckliga klimatpolitik. Det blev gnistan som satte igång en löpeld av protester i landet. Många engagerade upplevde att den annars delade vänstern var på väg mot en enad front i klimatfrågan, med förankring i ett brett folkligt engagemang. Men så stannade expansionen upp, rörelsen tappade fart (inte minst i samband med Covid) och många verkade ge upp tanken på en enad grön vänster.
Det gjorde dock inte Alternatiba – istället påbörjade man ett arbete med att utveckla sina mobiliseringsstrategier. Man började med att undersöka hur mönstren för engagemang i klimatfrågan såg ut, och fann att även om 87 procent av fransmännen ansåg att klimatfrågan var viktig, var det politiska engagemanget i frågan tydligt koncentrerat till människor som var (1) ideologiskt vänster/mitten-orienterade och (2) socialt privilegierade. Slutsatsen var tydlig: klimatrörelsen måste länka ihop klimatkampen med andra, mer klassbaserade kamper, och på så sätt expandera längs den sociala dimensionen. Det alliansbyggande som man inledde då bidrog troligen till att det franska vänsterblocket i somras, fem år senare, på den korta tiden från att valet utlystes till att det hölls, lyckades gå från splittrat och nederlagstippat till att bli en vinnande enhetsfront och störst i parlamentet (även om Macron därefter vägrat samarbeta vänsterut och istället gjort högerns Michel Barnier till regeringsbildare). I det partipolitiska enandet speglades Alternatibas alliansbygge med andra sociala rörelser av det gröna partiets framträdande roll i att få de olika vänsterpartierna att dra åt samma håll. Tillsammans gjorde man valdagen till en stor besvikelse för Nationell Samling och deras samarbetspartners.
Hur såg då detta framgångsrika alliansbyggande ut? Enligt Lulu utgick det från tre sammanhängande principer. Alternatiba satte som mål att:
Stötta aktioner där människor som direkt påverkas av klimatförändringarna själva agerar.
Undersöka och ibland samtala med de agerande om kopplingen mellan klimatförändringar och deras kamp.
Förmedla deras röster utan att anpassa budskapet för att få det att låta mer sofistikerat.
Sex inspirerande exempel
Lulu gav sex konkreta exempel på hur Alternatiba byggt allianser med andra grupper – först fyra samarbeten med kamper som har indirekt koppling till klimatkampen, och sedan två som inte tydligt hänger ihop med klimatet:
1. Samarbete med Front de Mères, ett “fackförbund” för mammor i arbetarklassområden som jobbar för bättre livsvillkor för barnen som växer upp där. FDM kampanjade för vegetariska alternativ i skolmatsalen, bland annat för att många barn av religiösa skäl inte äter fläsk, och mot byggandet av en motorväg genom ett av områdena där de organiserade människor lokalt. Alternatiba hjälpte dem att ta fram och sprida argument.
2. Samarbete med en grupp boende nära en flygplats, som upplevde mental och fysisk stress på grund av bullret. Alternatiba hjälpte dem att prata om, och förstå sina upplevelser som en konsekvens av flygindustrins destruktiva samhälls- och klimateffekter i stort, och kampanjade framgångsrikt för att stänga ner en av flygplatsens terminaler.
3. Solidaritet med de europeiska bondeprotesterna, som började i Frankrike i januari 2024 och som riktades mot den jordbrukspolitik som gynnar jätteföretag inom jordbruket på bekostnad av mindre bönder, både på EU-nivå och nationell nivå.
4. Solidaritet med tågförarfacket som kampanjat för att återställa det offentligas kontroll över och ansvarstagande för tågtrafiken.
5. Samarbete med ett strejkande soparbetarfack i Paris, i samband med att arbetarna tvingades återgå till arbetet efter ett domstolsutslag. Efter inofficiella kontakter mellan Alternatiba och soparbetarna genomförde Alternatiba en aktion där man band ihop soptunnor med buntband, så att sopåkarna (som inte får bära kniv) inte kunde utföra sina arbetsuppgifter – strejken kunde därmed i praktiken fortsätta, trots förbudet.
6. Sist men inte minst: deltagande i kampen mot Macrons stora pensionsreform, som en överlägsen majoritet av fransmännen är emot och som miljontals människor strejkade eller protesterade mot under första halvan av 2023. Så här sa Lulu om Alternatibas roll i det sammanhanget: Till en början var inte klimatorganisationerna involverade i någon aktion, men vi tillförde ett klimatargument till fackföreningarnas krav: Att arbeta mer i syfte att producera mer är skadligt för planeten, och med klimatförändringens konsekvenser kommer det dessutom att bli fysiskt omöjligt att arbeta så många år. Genom att koppla samman dessa frågor lyckades vi motivera klimataktivister att fullt ut engagera sig i kampen.
”Varför binder vi ihop soptunnorna?” Lulu betättar om Alternatibas aktion till stöd för strejkande soparbetare i Paris.
Vi behöver länka frågor oftare
Här en reflektion: Alternatibas arbetssätt visar på ett alternativ till den strategi som ofta präglar miljörörelsens arbete, där politiska ställningstaganden brukar hållas inom ramen för en snävare miljö- och klimatorienterad argumentation. Alliansbyggandet med de andra sociala rörelserna visar att miljörörelsen kan plocka med sig argument och erfarenheter från den egna diskursen, och skapa förtroendeingivande positioner även i samtal där helt andra frågor står överst på agendan. När man deltar i sociala kamper som engagerar många människor utan stark identifikation med miljörörelsen – till exempel kampen mot pensionsreformen eller bonderörelsens protester – kan man kanske också överskrida de konfliktlinjer som brukar nämnas i diskussioner om “kulturkriget”, som ju ofta lyfts fram som ett dilemma för vänstern i allmänhet och miljörörelsen i synnerhet. Detta kan visa sig viktigt, inte bara för att förmå rörelsen att locka till sig fler aktiva anhängare, utan också för att minska motståndet från människor och grupper som tenderar att betrakta miljörörelsen som något destruktivt eller provocerande.
Förutsättningen för den alliansbyggande strategin framstod i Lulus presentation vara det självförtroende som kan ses som kärnan i de tre tidigare nämnda principerna: miljörörelsens organisationer och aktivister behöver lita på att de egna argumenten kan göras angelägna och användbara också för den majoritet av befolkningen som har mer direkt materiella frågor som huvudsaklig grund för sitt politiska förhållningssätt och agerande.
Allra sist betonade Lulu att miljörörelsen måste vara kreativ i tänkandet kring hur man kan alliera sig med andra rörelser och kamper, och hur man bäst utformar sina stödaktioner, för att skapa den sorts allianser som kan låta miljörörelsen växa till en bredare folklig rörelse. Enligt Alternatibas erfarenheter kan det alltså handla om allt ifrån att knyta ihop soptunnor med buntband för att att stötta en strejk, till att kontakta gödseleldande bondeprotester för att samordna och förstärka ett gemensamt storbolagskritiskt budskap.
Resten av Sommarforum
Sommarforum slutade inte med Lulus programpunkt, utan innehöll många fler intressanta föreläsningar och workshops. Sammanlagt höll omkring 15 personer i olika pass under de fyra dagarna. Bland dessa fanns Nayef Ghoul och Hanna Borglund från Forgazaschildren, som höll en workshop om kriget i Gaza och medias rapportering, Agnes Kullenmark, klimatsamordnare på fackförbundet DIK, som berättade om den nya klimatombudsroll man infört inom facket, Karl Andreasson från The Movement Hub, som ledde en workshop i kreativ aktionsplanering, Leo Rudberg från Jordens Vänner, som höll en föreläsning om miljörörelsens segrar där bland annat kampen för att rädda Ojnareskogen fick särskilt fokus, och Lars Igeland från Färnebo folkhögskola, som pratade om nya industrier, gruvor och konflikter i det svenska “framtidslandet i norr”. Det går att läsa mer om de flesta av de andra pass som hölls på Färnebos webbsida för Sommarforum, här.
Utöver passen bjöd arrangörerna också på en utflykt till närliggande Gysinge med bad i Dalälven och besök på Naturum, spelningar och framträdanden från både kursdeltagare och artister, och gemensamma middagar med god mat och trevligt häng.
Sammanfattningsvis blev Sommarforum och klimatfestivalen en riktig sommarhöjdpunkt. Särskilt fokuset på miljörörelsens möjligheter att kroka arm med andra rörelser känns lovande – med dem i färskt minne känns höstvindarna nu bara härligt friska.
I februari 2024 arrangerade vi seminariedagar med workshops om lokalt förändringsarbete i såväl Malmö som Göteborg. Det visade sig bli mycket givande och stimulerande evenemang i båda städerna. Här följer korta rapporter från de båda arrangemangen:
Framtidsscenarier i Malmö
Den 10 Februari höll Demokratisk Omställning också en workshop på Drevet i Malmö. Drevet är en mötesplats som finns till för lokalinvånarna i syfte att utveckla resilienta kvarter genom resursoptimering, social infrastruktur och delaktighet. Under workshopdagen introducerade vi några principer kring vad ett mer inkluderande och demokratiskt samhälle kan bygga på. Vi gav exempel på och diskuterade saker som lokalt välståndsbyggande, deltagande demokrati, decentralisering, medborgarråd och medborgarbudget. Vi utforskade även lyssnandets roll i demokratin och dess betydelse i sociala förändringsprocesser.
Eftermiddagen användes för att utforska hur vi själva kan åstadkomma en ny demokratisering i Malmö och Skåne genom bland annat en backcasting-övning som tillät oss att tänka mer fritt om olika framtidsscenarier. Med hjälp av denna utforskade vi hur vårt vardagliga liv skulle kunna se ut år 2050 om vi fick drömma fritt, liksom hur vår stad skulle se ut och hur själva vårt demokratiska system skulle kunna vara uppbyggt. Därefter frågade vi oss vilka steg och förändringar vi skulle kunna ta och genomföra idag för att nå dit 2050.
Vi hoppas att denna workshop kan ha varit ett första steg i ett löpande samarbete mellan Demokratisk Omställning och Drevet så att vi kan skapa fler intressanta evenemang framöver och gå till praktisk handling!
Actionguide i Göteborg
Lördagen den 17 februari samlades 23 personer för att under en heldag i Göteborg utforska lokalt förändringsarbete tillsammans. Det var en givande dag med många bra kontakter som knöts, inspirerande presentationer och intressanta och värdefulla samtal.
Dagen började med att Lisa och Jakob presenterade Demokratisk omställnings vision och perspektiv på en demokratisk omställning. Flera av deltagarna delade också med sig av sina erfarenheter och frågor om utmaningarna med att jobba för en demokratisering och verkligt inflytande.
Dagens internationella gäster, som var med oss via länk, var Carly Gayle och Alex Jensen från organisationen Local Futures. Carly satt i USA och Alex i Nepal på World Social Forum. De delade generöst med sig av sina erfarenheter av att arbeta fram Localisation Action Guide, en guide som samlar aktiviteter, verktyg och resurser för att bygga hållbara lokala ekonomier och levande lokala samhällen.
Vi fick många betydelsefulla insikter från presentationen och möjlighet att ställa frågor. En av sakerna vi tog med oss var värdet av själva processen med att ta fram innehållet i guiden. Flera olika organisationer och personer hade bidragit och gett input till innehållet, vilket lett till en guide med massor av goda och lärorika exempel.
Dagen avslutades med en workshop där vi i smågrupper fördjupade oss i hur en liknande guide skulle kunna göras i Sverige, och vilket innehåll man skulle vilja ta med i den. Det blev fruktsamma grupparbeten med många bra saker att ta med sig i det fortsatta arbetet med att utveckla en action guide i Sverige!
En stor behållning av dagen var som vanligt också trevliga möten under lunchen, fikapauser och över chips under efterhänget.
Den 29 augusti till den 2 september ägde den 9:e internationella Degrowth-konferensen rum i Zagreb, Kroatien. Konferensen, som syftar till att samla både akademiker och aktivister, bjöd på ett fullspäckat program förberett för och av deltagarna. Jag fick möjlighet att delta i konferensen och försöker här ge en sammanfattning av mina upplevelser och mina take-aways av det hela, baserat på de delar av konferensen jag lyckades delta i.
För de som inte är bekanta med begreppet degrowth (eller nedväxt) kommer här en kort introduktion: Degrowth kritiserar den centrala roll som ekonomisk tillväxt har i politiken världen över och hävdar att oändlig tillväxt på en ändlig planet varken är möjlig eller önskvärd. Istället förespråkas en demokratiskt planerad nedskalning av onödig produktion och konsumtion i det globala nord, vilket skulle ge andrum för det globala syd att skapa sin egen väg till ett gott liv. Degrowth-rörelsen består av både forskare och aktivister som förespråkar olika politiska åtgärder och samhällsförändringar som syftar till att förverkliga denna vision.
Som framgår av detta är degrowth ett mycket brett begrepp. På konferensen deltog jag i samtal med ämnen som sträckte sig från en teoretisk analys av Marx anteckningsböcker och deras relevans för degrowth, till en diskussion om hur energikooperativ kan stödja övergången till ett degrowth-samhälle, till en debatt om de geopolitiska effekter en degrowth-politik kan tänkas ha (för att bara nämna några exempel). Eftersom en detaljerad beskrivning av allt detta skulle leda till en alldeles för lång text, försöker jag dela upp mina viktigaste lärdomar i ett par kategorier.
Varför degrowth?
Även om det knappast är nödvändigt att argumentera för degrowth på en degrowth-konferens, kan det ändå vara bra att påminna oss själva om varför vi anser att degrowth är nödvändigt. I den inledande plenarföreläsningen presenterade Diana Ürge-Vorsatz, nyligen vald till vice ordförande i FN:s klimatpanel (IPCC), en kritisk analys av behovet av fortsatt ekonomisk tillväxt ur ett klimatvetenskapligt perspektiv. Prof. Ürge-Vorsatz avlivade olika myter om det realistiska i rent tekniska lösningar på klimatkrisen (vi har varken tillräckliga resurser eller utrymme för det), liksom en övertro på en så kallad cirkulär ekonomi (återvinnning kräver energi, varför inte ens en ”grön ekonomi” kan växa i det oändliga, vad än industrin påstår i sina försök till greenwashing). Hon gjorde iakttagelsen att ekonomisk tillväxt faktiskt inte har förbättrat välfärden i utvecklade ekonomier under de senaste decennierna. Istället har den gett oss sådant som planerat åldrande, fast fashionoch marknadsstyrda värderingar och beroenden. Sammantaget kommer hon som klimatforskare, fram till samma slutsats som degrowth-forskarna: vi kan inte lösa klimatkrisen utan att ifrågasätta tillväxtparadigmet.
Även ur ett moraliskt perspektiv är argumenten för en minskande ekonomi i det global nord starka. De materiella kraven för exempelvis en energiomställning i form av gigantisk utbyggnad av förnybar energi och elfordon åt alla, är enorma och leder nästan alltid till ökad extraktivism och miljöförstöring i det globala syd. Det faktum att detta knappast ifrågasätts i vanliga politiska debatter beror naturligtvis på djupt rotad kolonialism, där den så kallade kärnan (det globala nord) fortfarande är överlägsen ”periferin” (det globala syd). Roland Ngam, programchef för klimaträttvisa och socioekologisk omvandling vid Rosa Luxemburg Stiftung i södra Afrika, beskrev i sitt inledningsanförande hur den afrikanska kontinenten fortfarande inte är fri att utvecklas som den vill, på grund av fortsatt inblandning från sina kolonisatörer. Ett bra exempel på detta är hur den afrikanska francen förhindrar monetärt oberoende för många afrikanska länder (se här för en kort bakgrund) och Frankrikes inblandning i flera kupper de senaste åren (i denna artikel konstateras till och med att ”Frankrikes inflytande på den politiska utvecklingen i subregionen är så gott som givet, på grund av dess koloniala band till Västafrika”).
Andra föreläsningar tog ett annat perspektiv på varför-frågan och utvärderade hur människor tänker kring nedväxtens värderingar. En analys av World Value Surveys och European Values Studies under de senaste decennierna visar att människor konsekvent sätter högt värde på familjeliv, på en enkel och mer naturnära livsstil och på mindre arbete. Backcasting-workshops i en rad olika miljöer (till exempel den här), som presenterades av Alexandra Köves, visar att människor, när de ges tid och utrymme för eftertanke, nästan aldrig hamnar i en kapitalistisk värld som sin utopiska vision. Med andra ord: vi behöver inte bara nedväxt, människor vill också ha det.
Från lokala lösningar…
Att människor vill ha nedväxt framgår också av den stora mängd lokala lösningar som redan finns och som representerades på konferensen. Energikooperativ och energigemenskaper, lokala myndigheters roll, digitala nedväxtalternativ och pengarnas roll var alla ämnen som illustrerade det breda spektrum av nedväxtorienterade aktiviteter som redan håller på att ta form.
Ett exempel var Transformation Center for All, ett initiativ från Berlin som går ut på att använda den kommunägda flygplatsen Tempelhof som en plats för bland annat medborgarråd, utbildning i framtidens färdigheter och konst. Ett annat är det ökade antalet energikooperativ och energigemenskaper som inrättas över hela Europa och som erbjuder det perfekta sättet att demokratisera energiproduktionen, att främja en attityd av energitillräcklighet och att fokusera på att inkludera utsatta när man tillhandahåller energi och delar fördelarna med lokaliserad produktion. En annan är den municipalistiska rörelsen, som försöker (och i vissa fall lyckas) omskapa lokala demokratier till verkliga deltagardemokratier. I sessioner som jag inte hade möjlighet att delta i presenterades bland annat Hell’s Kitchen free store i New York, hur man kan renovera hus i stadsmiljö med hjälp av permakulturprinciper, samt den första gemensamma trädgården i Pula (Kroatien). För ännu fler exempel kan jag hänvisa till boken Degrowth & Strategy, som går djupare in på de strategier som tillämpas av olika nedväxt-projekt.
Hur intressanta och inspirerande dessa exempel än är, kommer det att krävas en viss uppskalning om degrowth-projektet verkligen ska kunna förverkliga den social-ekologiska omvandlingen. Dirk Holemans, medordförande i Green European Foundation och direktör för den belgiska tankesmedjan Oikos, betonade behovet av en rörelse på flera nivåer, som omfattar städer, stater och internationella organ, och en företrädare för ICLEI (Local Governments for Sustainability) konstaterade att det finns en stor önskan från städerna att gå ifrån den nyliberala tillväxtmodellen, men att det finns vissa saker man helt enkelt inte kan besluta om som stad.
… till en geopolitiska realitet
Det är en sak att utveckla teorier eller strategier för att uppnå degrowth och dess värderingar i större skala (det finns ingen brist på detta), men det är en annan sak att omsätta dessa i praktiken. Med tanke på den långsamma men påtagliga politiska dragkraft som idéer om degrowth får i vissa delar av världen (se till exempel Beyond Growth Conference) blir det allt viktigare att ta hänsyn till (geo)politiska realiteter. Några slående exempel som kom upp under konferensen var kriget mot Ukraina och handelsavtalet mellan EU och handelsblocket Mercosur (Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay).
Eftersom nedväxtrörelsen i grunden är en mycket fredsorienterad rörelse, blev reaktionerna från publiken ganska defensiva (pun intended) när Richard Wouters från det holländska gröna partiet talade för att EU skulle stödja Ukraina med vapen. Olha Boiko, som representerar Climate Action Network i Östeuropa, Kaukasus och Centralasien och själv är ukrainare, sade dock att hon betraktat sig själv som pacifist, ända tills bomberna började falla, och hon och hennes familjs säkerhet blev beroende av Kievs luftförsvarssystem. På sätt och vis tyckte jag det var förvånande att en del personer i publiken uppenbarligen inte hade övervägt en sådan situation tidigare. Som Wouters sa, om man vill ha demokrati och ett bra liv för alla, måste man vara beredd att försvara det. Jag menar inte att jag vill främja krigsindustrin, NATO, eller för den delen hävda att jag har en lösning. Men vad detta belyser är att detta är en av de frågor som kommer att fortsätta dyka upp när man ”skalar upp” nedväxt till en global verklighet.
Ett annat exempel på detta kom upp under debatten om berättelser om nedväxt ur ett globalt sydperspektiv. Bas Eickhout, parlamentsledamot för gruppen De gröna i EU-parlamentet, reflekterade över förhandlingarna om handelsavtalet mellan EU och Mercosur, där EU ville inkludera klausuler om miljö- och socialpolitik. De brasilianska förhandlarna reagerade och anklagade EU för att vara nykolonialt. Detta understryker naturligtvis det faktum att nedväxt betyder (och måste betyda) olika saker för olika regioner, i synnerhet det globala syd och det globala nord, vilket ökar utmaningen att skapa en sammanhängande, global berättelse om nedväxt.
Sammanfattningsvis uttryckte en deltagare det mycket bra: för närvarande har inte nedväxtforskningen eller nedväxtrörelsen något svar på de stora geopolitiska frågorna (kriget i Ukraina, spänningarna mellan Kina och Taiwan, Rysslands engagemang i Afrika …). Det behövsom vårt projekt någonsin ska kunna bli livskraftigt i den globala verklighet som vi lever i.
Nedväxtrörelsen
Arpita Bisht, från Erasmus University Rotterdam, som forskar om sociala motståndsrörelser i Indien, ställde en direkt fråga under en paneldebatt: ”Var finns de sociala rörelserna i Europa? Jag ser dem inte!”. För många av oss som är aktiva i dessa sociala motståndsrörelser kommer det inte som en överraskning att vi inte längre befinner oss i de stora fackföreningarnas och de enorma protestmarschernas glansdagar. Men det går inte att förneka att det är vad vi återigen kommer att behöva.
När det gäller ”nedväxtrörelsen” (hur man än väljer att exakt definiera den) togs ett viktigt steg framåt vid ”Degrowth Assembly” dagen före konferensen. Du kan läsa mer om bakgrunden till det i det här blogginlägget, men för mig var nog det viktigaste att en struktur inrättades, och att en process inleddes för att forma ”cirklar” med olika ansvarsområden, baserat på sociokratiska principer. Även om jag inte har varit en del av rörelsen särskilt länge känner jag att det har funnits en stor brist på kommunikation och verktyg på internationell nivå. Det verkar som om denna lucka snart kommer att fyllas.
Avslutningsvis skulle jag vilja återkomma till Alexandra Köves huvudföreläsning, den sista på konferensen, med titeln ”Utopins roll i en övergång till nedväxt”. Jag tror att många människor som tror på och kämpar för en bättre värld har kallats ”utopiska” på ett förminskande sätt, och därför uppskattade jag verkligen Alexandras* vädjan om att ta tillbaka ordet, med utgångspunkt i Cambridge Dictionarys definition av det: ett perfekt samhälle där människor samarbetar bra med varandra och är lyckliga. Om detta inte är något som är värt att kämpa för, så vet jag inte vad som skulle vara det.
*Alexandra är också värd för podcasten Economics for Rebels. Rekommenderas varmt!
Vad händer med ett samhälle som inte förstår sig på sin egen ekonomi? Vad innebär det när nuvarande regering nu hävdar att vi återigen måste strama åt bältet, krympa välfärden och offra klimatet ”för ekonomins skull”. Om vi inte förstår att dessa prioriteringar grundar sig på världsbilder, och inte på kall, objektiv fakta, hur kan då vi ställa dessa politiker till svars för allt deras politik rånar oss och framtida generationer på?
Ekonomi handlar i grund och botten om hur vi producerar, fördelar och konsumerar saker. Det finns utan tvekan otaliga sätt detta skulle kunna organiseras på. Ändå tycks det idag enklare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut. När vi nu står inför den ovisshet och diskontinuitet som klimatkrisen och den skenande ojämlikheten ger upphov till, är vi i desperat behov av alternativa visioner för framtiden.
Demokrati betyder självförvaltning, och våra ekonomiska relationer är en oundgänglig del av detta. Ser vi till denna aspekt blir det tydligt hur odemokratiskt vårt samhälle egentligen är. Men hur kan vi vanliga medborgare ens förstå dagens ekonomi och ta oss an de utmaningar som dagens komplexa högteknologiska marknad och stora byråkratiska välfärdsstat erbjuder? Demokratisk Omställning bjöd denna vår in till en studiecirkel för att utforska dessa frågor tillsammans. Vi undersökte teman såsom banker, nedväxt, alternativa ekonomiska modeller och systemförändring.
En kritisk historisk analys lär oss att det aldrig varit ödesbestämt att vi skulle hamna här. Konventionella ekonomihistoriska överblickar ger lätt sken av att den fria marknadens uppkomst var naturlig och organisk, likt en självgående process som vi människor bara hakade på. I själva verket handlar det om en maktkamp där olika ekonomiska intressen spelat en avgörande roll. Se till exempel på olika kungadömens krigskampanjers roll i införandet av pengar. I tiden före det att statssystemet och det kapitalistiska marknadssystemet (två intimt sammanhängande krafter) kom att insvepa hela världen, kan man hitta gott om exempel på hur folk ägde och förvaltade resurser gemensamt i så kallade allmänningar. Idén om allmänningar är inte död, tvärtom har Elinor Ostroms forskning visat på relevansen av en sådan tredje väg bortom både stat och marknad.
Om vi nu frigör oss från den konventionella deterministiska historieuppfattningen, kan vi istället fråga oss hur det kommer sig att vi har fastnat, och inte lyckas komma vidare från det system vi har idag.
En del av förklaringen ligger nog i nyliberalismens framfart. Sedan 80-talet har denna doktrin och politik erövrat och ockuperat våra demokratier. Nyliberalismen hävdar att ekonomins huvudsakliga uppgift ska vara att skapa värde för aktieägare. Eftersom ägandet redan på 80-talet var djupt ojämlikt spreds också ett narrativ som menade att ’en stigande tidvattenvåg lyfter alla båtar’ och att värde skapat i övre skiktet av samhället ’sipprar ner’ till resten av samhället. Samtidigt fostrades en individualistisk kultur (förklädd som sanningar om mänsklig natur) där både personligt välstånd och misär förklaras utifrån individens förmåga att arbeta för sin egen framgång. Och visst blev många av oss i globala nord relativt rikare, men på bekostnad av miljön, klimatet och utsatta grupper och länder i det globala syd.
Det finns idag en hel uppsjö med modeller som söker att ifrågasätta det nuvarande systemets inneboende logiker. Dessa inkluderar bland annat feministisk ekonomi, solidarisk/emancipatorisk ekonomi, ekologisk ekonomi, dekolonial ekonomi, och demokratisk ekonomi. Sådant som det nuvarande systemet bortser från, eller ser som ett acceptabelt pris för att uppnå stigande nytto- och vinstmaximering, sätts istället i fokus i dessa modeller och görs till centrala problem som ekonomin måste lösa. Det kan handla om sådana saker som kvinnors eller andra utsatta gruppers exkludering, om icke-erkänt socialt arbete, om miljö- och klimatkonsekvenser, om ojämlika förhållanden mellan det globala syd och nord, eller om bristen på inflytande från exempelvis anställda i företag.
I hjärtat av kritiken ligger ett ifrågasättande av vilka mål och värden som ekonomin ska tjäna. Tillväxtkritik och nedväxt är kanske de mest välkända begreppen för en alternativ vision för ekonomin. Begreppen har under senare år växt sig allt starkare. I skrivande stund har konferensen ’bortom tillväxt’ precis avslutats, den hölls i hjärtat av EU i Bryssel. Även om EU:s politik idag klänger sig fast vid föreställningar om grön tillväxt så visar detta tillfälle tydligt hur nedväxt har rört sig från en marginell kritik till en global rörelse och verklig utmanare till status quo.
Ekonomin och dess tillhörande debatter kan trots detta upplevas abstrakta, kanske till och med flummiga. Att en samling händelser runtom i världen leder till att priset på grönsakerna i den lokala matbutiken plötsligt stiger är svårt att greppa. Ekonomin känns lösryckt från våra lokala sammanhang, vilket göder på känslan av maktlöshet.
Demokratisk Omställning tror på att ekonomin måste återförankras i lokalsamhället, och att folket måste ges möjlighet att själva förvalta sina lokala tillgångar och resurser. Vi vill se en ekonomi byggt på samarbete, ömsesidighet och solidaritet, snarare än på hänsynslös konkurrens, egoism och exkludering. Vi vill se lokalsamhällena återta makten från de globala finansflöden som idag livnär sig på lokal exploatering.
Kommuner och regioner spelar en viktig roll i det här sammanhanget. Dels för att agera plattform för en fördjupad demokrati, dels genom att tillgängliggöra de gemensamt skapade medel och resurser de förvaltar. Offentlig upphandling kan till exempel användas som ett kraftfullt redskap för att stödja goda lokala företag och organisationer. Kommuner kan också rädda företag som hotas av nedläggning genom att gå in som delägare tillsammans med arbetarna. Preston– och Clevelandmodellen är exempel på modeller som har implementerat dessa principer, vilket går under samlingsnamnet gemensamt välståndsbyggande (eller community wealth building på Engelska).
Lokalbefolkningen är i bäst position att avgöra den här typen av frågor om samhällsnytta och rättvis omställning. Medborgaren behöver gå från att vara en passiv väljare och konsument till en medförvaltare av sitt lokalsamhälle och dess framtid. Det är både önskvärt och möjligt.
Demokratisk Omställning fortsätter att jobba med hur denna omställning kan gå till. Vi har bland annat gått med i Wellbeing Economy Alliance och arbetar med att lansera ett program för en demokratisk ekonomi. Vill du också ta del av denna omställning, välkommen att gå med! Ta kontakt, bli medlem, eller skriv upp dig på vårt nyhetsbrev.
Är det på gatorna framtidens demokrati växer fram? Hundratusen människor demonstrerade för klimatet i London – aktivisten Moa från Sverige var på plats.
Av Jonathan Jansson Åkerberg
Sextiotusen människor tågade sakta fram på gatorna i Westminster i centrala London lördagen den 22 april med banderoller och plakat för att uppmärksamma det akuta läget för klimatet, massutrotningen av arter och att det behövs systemförändring – ett nytt sätt att göra politik. En av aktivisterna på plats var Moa Berglund som reste dit tillsammans med en grupp aktivister från Sverige.
– Jag vill höja min röst för en rättvis framtid på jorden, både för varandra och planeten, säger hon.
Hundratusen människor samlades under aktionsdagarna mitt i den politiska maktens hjärta i Westminster utanför parlamentet och de politiska departementen. ”The Big One”, som blev namnet för aktionen, anordnades av miljörörelsen Extinction Rebellion i samarbete med 200 andra organisationer. Det centrala budskap var att olika sociala rörelser måste gå samman för vår överlevnad och att det är vi medborgare och invånare som måste ta makten för att själva förändra samhället i grunden.
– Vi har så mycket som är värt att kämpa för och som vi måste kämpa för tillsammans, säger Moa.
Demonstrationen var del av Extinction Rebellions nya taktik i Storbritannien: massmobilisering. Detta till följd av att samhällets ledare och politiker fortsatt visar att de hellre prioriterar fossilindustrins jakt på vinster framför planeten och människors liv. Politiker som hellre låter klimataktivister fängslas och vårt gemensamma hem brinna upp än står upp mot fossilindustrin och den lilla elit som tjänar miljarder på att förstöra planeten.
– Det känns viktigt att ta plats i det offentliga rummet och gå ut många på gatorna. Visa att det inte kan fortsätta som det gör idag med ökade utsläpp och politiker som bara kör på utan att lyssna på naturen och folket, säger Moa.
Att demokratin är ett projekt som måste sträcka sig bortom att enbart rösta en gång vart tredje eller fjärde år var något som kommunicerades ut under helgen. Demokratiska experiment runtom i världen som bygger på deltagande demokrati och organisering underifrån – bortom partipolitiken och kapitalismens vinstjakt – visar istället vad som händer när vanliga människor går samman för att ta makten. Att vi faktiskt är helt ypperligt duktiga på att fatta egna beslut för att förbättra våra liv och samhället i stort.
Massmobiliseringen i London vittnar om att det förhoppningsvis börjar bli tydligare för alltfler att beslut om våra liv och vår framtid är alldeles för viktiga för att lägga i händerna på en liten partipolitisk elit. Att den enda vägen ur problem såsom växande klyftor, rasism och klimatkris är att vi kämpar tillsammans för att ta makten över våra egna liv. Något som flera av de tvåhundra organisationer från bland annat miljörörelsen, flyktingrörelsen och fackrörelsen som gick samman under paroller som ”Unite to survive” var väl medvetna om.
– Jag tar med mig insikten och vikten av att hitta vägar där vi kan gå samman flera olika typer av organisationer och verkligen visa att vi gör det här för något större. Det är kampen för klimatet, framtiden, för varandra och då måste vi se bortom andra saker som vi kanske tycker olika inom. De hade verkligen jobbat hårt för det i London och lyckats väldigt fint, säger Moa.
