I år är det 100 år sedan Murray Bookchins födelse. Genom att återpublicera Bookchins texter på svenska hoppas vi få igång ett samtal om hans politiska idéer och analyser. Vi samlar successivt allt vi publicerar med anledning av detta på sidan Murray Bookchin 100 år.
The Meaning of Confederalism publicerades ursprungligen hösten 1990 i nr 2 av tidskriften Green Perspectives. Den reviderades sommaren 2001 inför utgivning på svenska i essäsamlingen Perspektiv för en ny vänster (Frihetlig Press). Det är en text som diskuterar konfederalismen som politisk alternativ till nationalstaten och ett centraliserat styre. Den försöker besvara frågan hur en lokal, direkt och deltagande demokrati kan ”skalas upp” till att omfatta större regioner, utan att makten glider ur händerna på folket på gräsrotsnivå. Det är en modell som bygger på att låta makten strömma nedifrån och upp snarare än uppifrån och ned. I ljuset av dagens municipalistiska rörelse blir en sådan visionär diskussion åter mycket aktuell. Hur kan till exempel deltagande medborgarbudgetar i stadsdelar utvecklas till att omfatta hela städer? Hur kan landsbygdskommuner och mer urbana kommuner samverka för att tillgodose gemensamma behov? Bookchin tar sig an frågor som dessa på ett både praktiskt och principiellt plan och ger även exempel från historien på sammanslutningar av städer och byar.
Hur kan medborgarna vara delaktiga i styrningen av samhället? Genom att delta i allmänna val har varit ett standardsvar sedan den allmänna rösträttens införande. Men för den som lyssnat noga har det sedan länge funnits många kritiska röster.
”valtillfällena är få. Ännu färre är de samhällsspörsmål som vid val kan ställas under avgörande. Det enda ärende som vid val når beslut blir egentligen frågan om förtroendevotum till partiernas allmänna kurs. Mellan valtillfällena och i hela mångfalden av detaljspörsmål blir folkviljan utan direkt inflytande. Den demokrati man får nöja sig med blir en representativ demokrati. Dess största svaghet är att medborgarmassorna döms till passivitet istället för aktivitet.”
Vad detta citat pekar på är att demokratikrisen inte är ny, utan snarare ett historiskt arv och en konsekvens av att tidigare generationer lät sig nöja med materiella förbättringar av levnadsstandarden och en ganska begränsad demokratimodell. Eller med andra ord att de rörelser som i början av 1900-talet kämpade för en mer djupgående demokratisering misslyckades med att genomföra denna.
Varför är det då så viktigt att arbeta för en fördjupad demokrati idag på 2020-talet?
De direkt synliga drivkrafterna är människorna, ekonomin, teknologin och de beslut som fattas i olika politiska församlingar, till exempel i kommuner, regioner, nationella och internationella makthavande församlingar. Det är lätt att se hur dessa saker formar hur samhället och miljön samspelar med varandra och till exempel skapar global uppvärmning, fattigdom och segregation med mera.
Men det finns också de yttersta drivkrafterna som inte är direkt synliga men som ändå formar hur människor beter sig, hur ekonomin organiseras, vilken teknologi som används, samt allmänt vilka beslut som fattas. Dessa bakomliggande drivkrafter är människors värderingar och behov, kunskap och förståelse, maktstrukturen i samhället och mer allmänt formulerat vår kultur.
När vi på olika sätt jobbar för att fördjupa demokratin är det dessa bakomliggande drivkrafter som vi försöker påverka och förändra.
Folkrörelser arbetar till exempel med folk- och opinionsbildning för att skapa en ny berättelse om vad som är problem och möjligheter, vilka som är ”hjältar”, ”offer” respektive ”skurkar” i de berättelser som bär samhället. När de gör detta arbetar de med att påverka människors värderingar, behov, kunskap och förståelse. Det betyder inte att de nödvändigtvis skapar en berättelse som understödjer en fördjupning av demokratin, men de kan göra detta genom att berätta en berättelse som framställer detta som något önskvärt för att inte säga nödvändigt.
När rörelser också söker att omfördela makt genom att skapa kommunal deltagardemokrati eller olika former av ekonomisk eller mediademokrati så arbetar de direkt med maktstrukturen i samhället.
Kulturen innefattar de berättelser vi berättar om samhället och vilka vi är. Kulturen förhåller sig också på en rad olika sätt till samhällets maktstruktur, men den innehåller också många andra saker som de som arbetar för förändring kan arbeta med.
Kulturen innefattar till exempel människors dagliga rutiner, vanor, vardagslivets form och innehåll, olika aktiviteter i människors vardag, olika arenor eller mötesplatser. När aktivister arbetar med kulturen kan det handla om att arbeta med sådant som associeras med kreativitet och konstnärliga uttryck, men det kan också handla om att skapa mötesplatser, kvartersträdgårdar, organisationer för kvarterssamverkan, delande ekonomi etc. Det kan alltså handla om att ändra på hur kulturen är i ett område där människor bor. Det kan också handla om att förändra kulturen på arbetsplatser eller skapa nya vanor kopplade till nya ekonomiska institutioner till exempel att köpa el av en förening där du tillsammans med flera av dina grannar är medlem och deltar i att fatta beslut om hur vinsten ska investeras istället för att köpa el från ett stort bolag som ger vinsten till sina aktieägare.
Bread and Puppet är en dockteatergrupp i Vermont som arbetar med dockteater för förändring. De är kända inte minst för sina stora dockor. Foto: Walter S. Wantman
“Om man går in på hemsidan för någon av Sveriges 290 kommuner kan man få reda på mycket: information om strömavbrott, eldningsförbud, vilka öppettider biblioteket och simhallen har, var förskolorna finns, hur man söker olika typer av bidrag, programmet för den kommande kulturfestivalen och vad man gör med sina trasiga elektronikprylar. Att kommunen är en utvecklad serviceorganisation som gärna vill att medborgarna ska veta vad de får ut av sina skattepengar är tydligt. Mindre uppenbart är att kommunen är en demokratisk organisation vars ledning utses av invånarna i allmänna val. De flesta kommuner har visserligen en liten flik längst till höger på öppningssidan som heter ”Kommun och politik”. Om man klickar sig fram från den kan man få veta vilka som sitter i kommunfullmäktige, vilka partier som är representerade, protokoll från fullmäktige och olika nämnder. Men ingenting uppmuntrar till debatt, engagemang eller deltagande. Helhetsintrycket är att kommunen är ett slags välfärdsföretag som drivs av kompetenta tjänstemän, inte en demokratisk gemenskap där man förväntar sig att kommunens invånare skall delta aktivt.”
Deltagandet i den lokala demokratin har i och för sig varit inskränkt till att inkludera vissa grupper. Kvinnor och egendomslösa har i hög grad varit exkluderade. Rösträtten har också varit graderad kopplad till hur mycket egendom medborgarna hade. Men det lokala folkstyrets historia i Sverige utmanar ändå som arv på det sättet att det innebar en mycket högre grad av deltagande för de som deltog än vad den representativa demokratin senare inneburit för sina medborgare. I den lokala demokratins historia har med andra ord medborgarskapet, även om det varit inskränkt till mindre än halva befolkningen, inneburit fysiskt deltagande på regelbundna möten, i diskussioner och i själva det beslutsfattande som format utvecklingen lokalt.
Paradoxalt nog avvecklades den kommunala deltagardemokratins institutioner och praktik ett par årtionden efter att den allmänna rösträtten hade utsträckts till att gälla folkmajoriteten. Dessa inskränkningar genomfördes till följd av en tro på att det var mer modernt med representativ demokrati eller med andra ord att det var “effektivare” att några “utvalda” personer företrädde kollektivet. Detta skedde samtidigt som välfärden byggdes ut under det socialdemokratiska styre som varade 1936 till 1976.
Utan att förlora sig i historisk bakgrund är det av värde att också uppmärksamma att arbetarrörelsens och andra folkrörelsers segrar under tidigt 1900-tal byggde på något annat än representativ demokrati. Grundläggande för dessa rörelser var starkt decentraliserade maktstrukturer. Till exempel var det oerhört mycket lokalt beslutade strejker som tvingade fram bättre arbetstider och arbetsvillkor. Det var med andra ord lokalt självbestämmande i fackklubbar, Folkets hus, kooperativ, nykterhetsföreningar, kvinnoklubbar, ungsocialistiska klubbar och i andra lokala folkliga maktcentra som tvingade fram de förändringar som senare gav oss det svenska välfärdssamhället.
Missnöjet med en “åskådardemokrati” utvecklades i själva verket i takt med välfärdssamhället och bottnar i en blandning av ökade förväntningar på jämlikhet i kombination med minskad tillgång på politiska fora att vara inkluderad i. Debatten om detta stormade en hel del i samband med de stora kommunsammanslagningarna på 1950- och 1970-talet då vi gick från att ha ca 3000 till ca 300 kommuner i Sverige. Kommundelsnämnder, dialogmöten, folkomröstningar är exempel på åtgärder som gjorts för att minska klyftan mellan medborgare och förtroendevalda. Tyvärr har dock dessa åtgärder ofta varit halvhjärtade och präglats av en ovilja att faktiskt decentralisera makten, till exempel har folkomröstningar och dialogmöten ofta genomförts bara för att efteråt ignoreras. Folkrörelser har dock regelbundet återskapat demokratins lägsta nivå genom att ordna stormöten för alla människor som är berörda av en fråga lokalt på landsorter, i bostadsområden och stadsdelar.
Inbjudan till medborgare att delta i Avestas medborgarbudget. Bild: Avesta kommun
En svensk organisation som jobbar med fokus på att hjälpa kommuner eller kommunala bolag att jobba med deltagande budget och andra deltagande processer är Digidem lab, som även samverkar med Barcelona en Comú och andra orädda städer kring den digitala deltagarplattformen Decidem. Digidem lab har bland annat arbetat med deltagande budget i Biskopsgården, Lundby på Hissingen och Majorna i Göteborg.
Ekonomisk demokrati kan handla om att vara med och bestämma på en arbetsplats, men det handlar också om ägande. Genom att fokusera på ekonomisk demokrati i båda dessa avseenden finns stora möjligheter att påverka både maktstrukturen och kulturen i samhället.
Historiskt har till exempel skapandet av kooperativa företag varit en viktig strategi inte enbart för arbetarrörelsen, utan också för jordbrukare och landsbygdsrörelsen. Facklig organisering har också handlat om att i någon mån demokratisera hur olika företag styrs, och vissa delar av den fackliga rörelsen har ställt upp mer ambitiösa mål om att bereda vägen för arbetarkontroll.
I andra länder är dock olika former av personalägande och konsumentägda företag mycket vanligare än i Sverige. Detta har uppmärksammats bland annat i dokumentären “Kan vi göra det själva?”. Detta är också något som tas upp av Sophie Nachemson-Ekwall i boken Ett Sverige där anställda äger. I denna skrift tar hon upp att personalägda företag är en ganska marginell företeelse i Sverige, men också hur det finns inspirerande exempel på såna här företag i nästan hela världen. Hon beskriver hur dessa företag finns inom allt från industri- till tjänstesektorn, samt hur de spelar en viktig roll för nya former av produktion, till exempel plattformskooperativ och medborgarägda energikooperativ.
När vi diskuterar möjligheterna att skapa orädda städer i Sverige är det viktigt att inte enbart se på enskilda företag, men också på hur kooperativa företag tillsammans kan skapa lokala nätverk eller “ekosystem” av ekonomisk verksamhet som står under demokratisk kontroll. På det sättet kan de skapa en motvikt och ett alternativ till företagande som koncentrerar makt i händerna på ett fåtal och sätter fokus på vinst framför samhällshänsyn. Exempel på regioner där detta har skett är Emilia Romagna-regionen i norra Italien och Mondragon i Spanien. Det finns också hos flera orädda städer runtom i världen en strävan att skapa liknande nätverk för att på detta sätt skapa deltagande demokrati både inom politiken och den ekonomiska sfären utanför den offentliga sektorn.
I lite vidlyftigare diskussioner om hur kapitalismen ska kunna ersättas med ett nytt, bättre mer demokratiskt system är det viktigt att föra diskussion tillbaka till den här praktiska nivån där vi arbetar med hur företagande kan organiseras demokratiskt, samt hur demokratiska företag kan ta hand om lokala möjligheter och utmaningar som andra företagsmodeller som koncentrerar ägandet i färre händer är sämre lämpade att ta hand om. Kapitalismen behöver absolut konfronteras, men detta är inte möjligt utan att ett handfast demokratiskt alternativ utvecklas. För att detta alternativ ska vara framgångsrikt måste det klara av att “leverera varorna” och på riktigt tillfredställa både anställdas och det större samhällets behov.
Avslutningsvis – bred kulturell mobilisering för fördjupad demokrati
Att vara med och utforma budgetar för kommuner, kommundelar eller företag, samt att vara med och äga, förvalta och jobba i de företag som levererar de produkter och tjänster som människor behöver för ett gott liv är väldigt viktiga steg för att fördjupa demokratin. Det är också sådana steg som orädda städer arbetar med runtom i världen. Men som vi redan inledningsvis varit inne på behöver vi även arbeta bredare med kulturen och samhället för att möjliggöra en demokratisering av politiken och ekonomin.
Detta breda arbete för demokratisk delaktighet pågår faktiskt redan runtom i hela Sverige. Det sker ofta genom samspel mellan föreningsliv, studieförbund och kommuner. Exempel på aktörer som på olika sätt kan arbeta med att skapa ett lokalt engagemang och en demokratisk kultur innefattar alltifrån lokala kulturföreningar, teatrar, idrottsföreningar, lokala utvecklingsgrupper, etniska föreningar, fritidsgårdar, sociala center, kulturhus, delandeekonomiska initiativ, inbördes hjälp-nätverk där människor hjälper varandra med vardagen under Corona med mera. Egentligen är det svårt att göra en uttömmande lista för i princip flertalet aktörer i det som ibland kallas för “civilsamhället” har en potential att bidra till en fördjupad demokrati i Sverige. Utmaningen är att få dessa aktörer att också länka sitt mobiliserande och folkbildande arbete till en mer långsiktig dagordning för att omfördela makt och resurser i samhället med hjälp av både politisk och ekonomisk deltagardemokrati. Medvetna om detta bör vi söka kontakt väldigt brett och involvera så många som möjligt i samtalet om olika praktiska steg som går att ta för att fördjupa demokratin politiskt och ekonomiskt.
Lästips och källor
Något kan man väl göra, Texter 1932 – 1982 av Alva Myrdal, bok med inledning av Yvonne Hirdman, Carlssons 2002.
Vi pratar med Kate Shea Baird om boken Orädda städer. I samtalet deltar även Malin Widehammar som skrivit bokens svenska förord och Svante Malmström som jobbat med översättningen.
Varför är Orädda städer en viktig bok 2021? Vad är historien bakom boken? Och hur utvecklas de rörelser boken beskriver idag runtom i världen?
Orädda Städer handlar om vår tids nya medborgarrörelser – rörelser som med hjälp av deltagande demokrati, feministisk politik och nya former av organisering håller på att förvandla den lokala politiken runt om i världen.
Boken gavs ut på spanska, franska och engelska 2018-2019. Den svenska utgåvan är uppdaterad med ett nytt kapitel av Kate Shea Baird som skildrar rörelsens utveckling internationellt de senaste tre åren, samt ett nytt svenskt förord. Diskussionen förs på svenska i början och i slutet av webinariet. Samtalet med Kate är på engelska och tar upp ungefär en timme i mitten.
När? Lördag 17 april, kl.15.00-17.00
Var? Boksamtalet äger rum på webben. För att kunna delta i samtalet behöver du anmäla dig i förväg och koppla upp dig på zoom.
I år är det 100 år sedan Murray Bookchins födelse. Genom att återpublicera Bookchins texter på svenska hoppas vi få igång ett samtal om hans politiska idéer och analyser. Vi samlar successivt allt vi publicerar med anledning av detta på sidan Murray Bookchin 100 år.
What is Social Ecology? publicerades första gången 1993 i Environmental Philosophy: From Animal Rights to Radical Ecology, red. Michael Zimmerman (Prentice Hall). Den reviderades 1996 samt sommaren 2001 inför utgivning på svenska i essäsamlingen Perspektiv för en ny vänster (Frihetlig Press). Det är en nyckelessä för att förstå Bookchins politiska filosofi. Här försöker han sammanfatta det övergripande perspektiv på naturhistoria och social historia som han i andra verk utvecklat mer ingående och som kommit att definiera socialekologi som begrepp. Bland mycket annat diskuteras här ojämlikhetens och hierarkiernas uppkomst i samhällsutvecklingen, relationen mellan natur och kultur, samt vad som krävs för att skapa ett ekologiskt samhälle.
Text: Jonathan Korsar, med hjälp av Mats Sjöblom m.fl.
Många kriser skapar många rörelser. Kan dessa rörelser hitta en gemensam grund och samverka för förändring lokalt? Ovan bilder från aktion för klimaträttvisa i Uppsala, mot nedläggningen av akutsjukhuset i Sollefteå, och för rätten till bostad i Sundbyberg. Foton: Klimatstrejk Uppsala, Föreningen BB-ockupationen och Ort till Ort Sundbyberg.
Kriserna hopar sig här i början av 2020-talet. Coronakrisen är långt ifrån den enda. Däremot har den tjänat till att belysa andra kriser i samhället. Bland annat har den belyst effekten av klyftorna i världen, både globalt och lokalt i våra städer och lokalsamhällen. Många människor har dött just på grund av dessa klyftor och på grund av det sätt som vårt samhälle fördelar resurser på. Coronakrisen har slagit ojämlikt och därigenom synliggjort en rad problem i våra samhällen, inte minst klassklyftorna, men också kvinnodominerade vård- och omsorgsyrkens underfinansierade och utsatta ställning.
Trots att Coronakrisen slagit på ett sätt som synliggjort orättvisor har den kanske ändå gett människor en delad erfarenhet av kris. En sådan delad erfarenhet kan skapa möjlighet för gemensam reflektion kring andra kriser, och kring hur samhället i stort fungerar. Syftet med denna text är att ge lite ytterligare underlag för sådan reflektion.
En stor och mångsidig kris!
Vi kan börja med att konstatera att vi befinner oss i en såväl social, ekonomisk som ekologisk kris. Vi har ett ekonomisk system som hotar att förstöra våra ekologiska livsbetingelser och vår samhällsgemenskap. Vi har dessutom en rad ojämlika relationer mellan grupper i samhället som som går långt tillbaka i tiden: uppdelningar mellan män och kvinnor, ”infödda” och ”invandrare”, mellan olika samhällsklasser och andra sociala grupperingar. Vissa framsteg har gjorts under de senaste 100 åren, i form av ökad jämlikhet och utökade demokratiska rättigheter för fler, men resan mot en mer genomgripande demokrati är i stort sett bara påbörjad.
Ett sätt att beskriva dagens kriser på är att tala om dem som en serie klyftor som visar sig både globalt och lokalt i de kommuner där vi bor:
Klyftorna mellan olika sociala grupper, som en följd av rasism, sexism, klassförtryck med mera.
Klyftan mellan finansiell ekonomi och reell ekonomi. Vilket leder till en kasinoekonomi där spekulation om framtida värdeökningar på kapital blir det eftersträvansvärda målet.
Klyftan mellan gränslös ekonomisk tillväxt och ändliga naturresurser på planeten. Vilket leder till förstörelse av jorden, till exempel genom utarmning av vår matjord, förlust av biologisk mångfald och en kollaps av det relativt stabila och gynnsamma klimatsystem vi haft på planeten.
Klyftan mellan ledarna och folket. Vilken bland annat leder till att medborgarna sätts på åskådarbänk och förtroendevaldas mandat blir allt otydligare förankrat hos folket.
Klyftan mellan ett politiskt fokus på BNP-tillväxt och verkligt välstånd. Detta när det i själva verket inte längre finns en koppling mellan ökad BNP-tillväxt och välstånd efter en viss nivå (som fallet är i de rika länderna under de senaste årtiondena).
Klyftan mellan de som har och de som inte har, i en värld där den rikaste procenten äger 40% av jordens rikedomar, medan 50 % äger mindre än en procent.
Klyftan mellan marknad och politiker å ena sidan, och folket å den andra. En klyfta som vidgas i takt med att staten och stora multinationella företag med nyliberalismen som ideologi, allt mer reducerar medborgarna till kunder på en marknad.
Klyftan mellan ägandet och den socialt sett bästa användningen av kapital. En klyfta som visar sig i att många människor inte äger och inte har så mycket makt över sådana resurser som är viktiga för deras liv.
Klyftan mellan stad och landsbygd, vilken bland annat tar sig uttryck i ett dåligt fungerande samarbete mellan lokala aktörer och i en avveckling av service, skolor och liknande på landsbygden.
Klyftan mellan konsumismen som idé och praktik och verkligt välmående. Till exempel ökar antalet självmord trots större materiell välfärd. Även om vi får det bättre materiellt sett mår vi inte bättre.
Klyftan mellan hur samhället hanterar den teknologiska utvecklingen å ena sidan, och våra reella samhälleliga behov å den andra. Mer om detta senare.
Alla dessa klyftor i samhället ska inte uppfattas som separata kriser, utan bör istället ses som delar av en mångsidig större kris. Historikern Sverker Sörlin skriver så här:
”Coronakrisen, som nu än en gång fått våra alltför ofta slutna ögon att öppnas, liksom ett antal kriser före den – eurokrisen, finanskrisen, demokratins kris, och den ständigt pågående miljö- och klimatkrisen – är yttringar av samma underliggande, allt genomträngande kris. Krisen handlar om framtiden för en världsordning som inte tar hänsyn till de begränsningar vår värld ställer upp för den form av mänskligt framåtskridande som dominerat de senaste årtiondena, grundad på tanklös expansion, gränslöst utnyttjande av människor och natur, orättvis fördelning och en grundläggande brist på ansvar. Den ”löser” vi inte. Det är inte den sortens kris vi nu lever i. Den avgörs av oss, i tidens nya begynnelser.”
(s. 59 i boken Kris!, Atlas förlag 2020)
Vikten av att lära om tillsammans!
Vi har alla något perspektiv som är relevant för att förstå och tackla dagens kriser! Var och en av oss upplever trots allt i realtid den pågående stora krisen. Hur vi uppfattar den krisen beror på vår position i samhället: vilka vi är, vad vi arbetar med, var vi bor, vilket kön vi har, med mera.
Det är uppenbart att det är viktigt att vi pratar med varandra om vad det är som händer och vad som behöver göras. Kanske kan vi inte “lösa” de pågående kriserna, men vi kan ändå ta oss framåt på ett klokare sätt om vi får möjlighet att reflektera och bli klokare tillsammans. Det vi behöver lära oss är att göra saker på nya sätt. Vi behöver ändra hur vi tar beslut i samhället, hur vi producerar och konsumerar, hur vi umgås och relaterar till varandra, hur vi organiserar våra städer, våra transporter, och mycket annat.
I vägen för en process där vi pratar tillsammans står demokratikrisen och de ekonomiska och sociala klyftor som på 1980-talet slutade krympa och istället började växa i det svenska samhället. I dagens alltmer uppdelade städer – med ökade klassklyftor och segregation som präglar hur och var vi bor, var vi går i skolan, våra arbetsmöjligheter med mera – är hindren för att människor ska kunna mötas och bli kloka tillsammans både fysiska och sociala. De människor som inte är delaktiga i varken politiken eller sociala rörelser kan också lätt tappa hoppet, och mer eller mindre medvetet välja att ställa sig vid sidan av. En central fråga är därför vilka arbetssätt som kan göra fler delaktiga.
Kan ekonomins omvandling stödja en demokratisering av krisen och framtiden?
Utifrån ovanstående problembeskrivning finns det flera spår man kan följa för att söka lösningar och vägar framåt mot ett mer solidariskt och hållbart samhälle. Låt oss här nöja oss med att följa ett eller ett par av dessa spår som jag tror är centrala för att navigera oss mot en verklig systemförändring.
Idag är samhällets progressiva krafter ofta defensiva istället för offensiva. Ofta ligger fokus på att försvara sådant som hotas, men kanske i mindre utsträckning på att bygga det nya som behövs. Något som tenderar att glida bort från debattens fokus är de speciella möjligheter till demokratisk omställning som öppnar upp sig i och med pågående stora teknisk-ekonomiska omställningar.
En del av dagens teknisk-ekonomiska omställning är att vi går mot ett mer decentraliserat energisystem, som lämpar sig väl för lokalt, demokratiskt ägande. Foto: The European Energy Atlas 2018.
Faktum är att våra olika samhällskriser idag också sker i ett sammanhang präglat av en sådan stor teknisk-ekonomisk omställning. Olika personer benämner den omvälvning vi befinner oss i på olika sätt. Ibland kallas den för den tredje industriella revolutionen.
För oss som arbetar för social rättvisa och fördjupad demokrati är det viktigt att vi uppmärksammar hur spridningen av ny teknologi med extremt hög produktivitet, nya energikällor och digitalisering är något djupt samhällsomvälvande. Det är inte bara så att den nya teknologin möjliggör en rad smarta sätt att tackla både klimat- och miljökrisen, liksom andra problem kopplade till vårt sätt att organisera produktion, transporter och samhälle. Det är också så att den påbörjade teknologiska omvandlingen öppnar upp för en djupgående demokratisering av samhället. Men för att det löftet ska bli verklighet, gäller det att folk tar makten över utvecklingen lokalt, annars kommer etablerade ekonomiska maktcentra bara använda den nya teknologin för att förstärka sin egen ställning.
Gamla företagsstrukturer och affärsmodeller används idag för teknologi som egentligen passar bättre för något annat, och därur uppstår en rad nya sociala motsättningar och konflikter. Om förnybar energi till exempel byggs ut av stora bolag istället för att teknologin ägs och förvaltas av medborgare själva, genom kooperativ, kommuner, eller olika former av allmännyttiga företag, så uppfylls inte den decentraliserade förnyelsebara teknologins frigörande potential. På detta sätt blir alltså den nya teknologin, eller närmare bestämt den icke förverkligade potentialen för demokratisering med hjälp av ny teknologi, en fundamental aspekt av vår tids stora, mångsidiga kris.
En framtid i våra händer?
Kommer vi att kunna tackla kriserna som vi lever i? Och vad kommer hända nu efter Covid-pandemin? Avslutningsvis kan det vara på sin plats att begrunda olika möjliga framtidsscenarier. Global Scenario Group, en arbetsgrupp kopplad till Stockholm Environment Institute, har länge jobbat med framtidsstudier för bland annat FNs miljöorgan UNEP. De har beskrivit tre möjliga framtider. Det första alternativet de presenterar är att dagens samhälle och världsordning fortsätter som nu. Men med tanke på miljö- och klimatkrisen bedömer de detta som mer eller mindre omöjligt. Om vi försöker behålla dagens etablerade utvecklingsmodeller (de talar här om två ”konventionella världar” – en mer marknadsvänlig och en mer reforminriktad), är risken stor att vi brakar rakt in i någon form av barbari. Här urskiljer de två varianter: antingen hamnar vi en ”värld av fort” eller så får vi uppleva ett ”stort globalt sammanbrott”. Inget av dessa alternativ framstår som särskilt lockande.
Vill vi undvika allt detta återstår egentligen bara en möjlighet: att genomföra en större, mer grundläggande samhällsförändring. Global Scenario Group skissar på två olika varianter av detta, vilka de kallar för ”Eko-kommunalism” respektive ”Nytt paradigm”. Gemensamt för båda dessa mer hållbara framtidsalternativ är att de bygger på samarbete snarare än på konkurrens, på planering för ekologiskt och mänskligt välmående, snarare än att överlåta utvecklingen till godtyckliga marknadskrafter, och på en avsevärt högre grad av folklig delaktighet i samhällets förvaltning och styre. Det skulle kunna vara en framtid värd att kämpa för!
Framtiden kommer sannolikt inte vara mer av samma utveckling vi vant oss vid de sista30-40 åren. Den kan innebära både sammanbrott och högre murar, eller solidaritet ochomställning i stor skala.Bild från Great Transition Initiative.
Idag firar vi Internationella kvinnodagen, bland annat genom att uppmärksamma feminismens centrala plats i den internationella municipalistiska rörelsen som växt fram under det senaste årtiondet. Vi uppmärksammar också kopplingen mellan feminism, municipalism och antimilitarism.
I lokalpolitiken är kvinnor i likhet med utrikesfödda och unga underrepresenterade. I våra kommuner är också sådant som traditionellt har förknippats med kvinnligt arbete såsom omsorg i hög grad underbetalt och underfinansierat. Det finns en allmän medvetenhet om detta, men ändå sker ansträngningarna att förändra detta alldeles för långsamt.
De nya municipalistiska rörelserna i Europa talar om behovet av att ”feminisera politiken”. Detta handlar om att få till en starkare representation av kvinnor samt att genomföra feministisk politik i samhället, bland annat genom att förändra hur olika sorters arbete värderas och avlönas. Men minst lika viktigt betonar Laura Roth, från Barcelona en Comú, så handlar det om att förändra hur vi överhuvudtaget gör politik, den politiska kulturen, våra relationer till varandra och vårt sätt att arbeta för samhällsförändring.
Tillsammans med Irene Zugasti Hervás och Alejandra de Diego Baciero har Laura Roth sammanställt verktygslådan och rapporten Feminize politics now! som beskriver hur de nya municipalistiska rörelsernas feminism fungerar i praktiken.
I denna presentation från 18 november 2019 beskriver Laura Roth hur den municipalistiska feminismen fungerar:
Laura Roth beskriver vad som ligger bakom rörelsens slogan om ”feminisera politiken”.
Hilary Wainwright är en annan aktivist som starkt identifierar sig med den nya municipalistiska rörelsen. Hon har varit en mycket produktiv författare under flera årtionden och argumenterar för en ny lokalt förankrad vänster, med starkt fokus på deltagardemokrati. Detta gör hon bland annat i boken A New Politics from the Left.
Hillary Wainwright och hennes bok A New Politics from the Left från 2018.
Idag när både nationalismen och militarismen försöker etablera sig som det nya ”normala” är det centralt att skapa en både internationalistisk och intersektionell rörelse som klarar av att mobilisera brett för ett annat sätt att tänka kring och investera i framtiden. Upprustningen som politikerna enats kring tar resurser från det gemensamma som istället borde investeras i att skapa städer för alla, boende för alla, hållbara transporter, en hållbar energiförsörjning i Sverige, Europa och hela världen och ett nytt sätt att producera välfärd åt alla.
Krisernas och folkrörelsernas Europa existerade även innan pandemin slog till. Det är hoppingivande att se att de demokratiska rörelsernas Europa också är mycket aktivt i att hantera krisen.
I till exempel Frankrike har de rörelser som hade uppstått innan pandemin, såsom gula västarna, under pandemin på allvar klivit in i och börjat omforma kommunalpolitiken.
Anne Hidalgo, borgmästaren i Paris, och hennes plattform Paris en Commun har t.ex. satsat på att skapa 15-minuters staden. Inom 15 minuter ska alla medborgare i Paris kunna ta sig till jobb, skolor, parker, butiker och annat de behöver röra sig till i sin vardag.
Detta nyhetsinslag från BBC beskriver satsningar i Paris på 15-minuters staden.
Hidalgo och hennes Paris en Commun är långtifrån ensamma om att ta sats under pandemin. I förra årets lokalval i Frankrike såg 66 städer helt nya oberoende lokala medborgarplattformar ta över makten i kommunalpolitiken. Högt upp på dagordningen för dessa lokala medborgarplattformar står arbetet med att fördjupa demokratin och konfrontera sociala orättvisor. I Paris har de till exempel arbetat med deltagande budget för att göra fler medborgare direkt delaktiga i beslutsfattandet kring kommunens investeringar.
* Plattformarna kallas municipalistiska, eftersom de fokuserar på kommunen vilken på spanska, franska och engelska benämns municipio, municipalité respektive municipality.
Ovanstående är några av de rörelser och utvecklingstendenser i det svenska samhället som liknar det vi sett runtom i och utanför Europa de senaste årtiondet.
Vill du lära dig mer om de nya rörelserna i och utanför Europa?
Vill du lära dig mer om vad de lyckats åstadkomma praktiskt?
Och är du nyfiken på vad det skulle kunna innebära att göra din egen stad till en ”orädd stad”?
Då kan du snart läsa mer om de här rörelserna även på svenska! I sommar kommer nämligen boken Orädda städer – en guide till den globala municipalistiska rörelsen. Boken gavs ut på spanska, franska och engelska 2018-2019, och är nu i samband med den svenska utgåvan uppdaterad med ytterligare ett kapitel som skildrar utvecklingen internationellt de senaste 3 åren.
Du kan även delta i distanskursen med samma namn som boken, som ges på Färnebo folkhögskola 12 april – 14 juni. I kursen kommer vi utgå från boken, våra egna städer och en rad kompletterande material, till exempel pedagogiskt material producerat av rörelsen för orädda städer i Frankrike. Vi ser framemot att ha dig med på kursen!
Nedan några av de 140 personer som bidragit till texterna i boken samt den kommande bokens omslag.
Caren Tepp, Ciudad Futura i Rosario (Argentina)Giuseppe Micciarelli, Massa Critica i Neapel (Italien)Claudia Delso, Marea Atlántica i Coruna (Spanien)
Gerardo Pisarello, Barcelona en Comú (Spanien)Fátima Taleb, Badalona en Comú (Spanien)Laura Pérez, Barcelona en Comú (Spanien)Boken Orädda städer som kommer i sommar på svenska!
