Kategori: Resurs

Hur kan organisering för ömsesidig hjälp kring gemensamma intressen expandera till en verklig motmakt som kan rubba de förhärskande maktstrukturerna? Johan Örestig följer här upp sin tidigare artikel Klimatrörelsen och återupprättandet av tron på kollektiv handling – och resonerar kring frågeställningen på en mer konkret nivå.

(Artikeln har tidigare publicerats i tidskriften Röda Rummet)

Sociala rörelser som vill rubba de förhärskande maktstrukturerna och inte organiserar miljardärer kan endast lyckas genom att samla många människor. Denna mobilisering måste dessutom vara ihållande och inte stanna vid plötsliga uppsving eller sporadiska demonstrationer och protestaktioner. Den måste bilda en motmakt. Sociologen Thomas Mathiesen beskriver motmakt som att bryta exploaterade och förtryckta gruppers vanmakt, det vill säga den kollektivt delade känslan av ”att befinna sig i en situation där man inte ser någon utväg, några medel eller möjligheter att förändra sin situation, [en situation som] ter sig oöverstiglig eller låst, ens blick är oklar eller helt förblindad inför vad som kan och bör göras”. Vanmaktens pessimism kan upplevas som realism, som en insikt om att det man hoppats på är hopplöst naivt. Men Mathiesen understryker att pessimismen i själva verket är en ideologisk effekt av rådande styrkeförhållanden som kan hävas genom byggandet av motmakt:

Motmakten innebär att ”komma ut ur” vanmakten och över till bildandet av medel och möjligheter till att förändra sin situation och motsätta sig den vilja som utövas gentemot en själv. Kollektivt handlande utgör, helt generellt, grundvalen och substansen i dessa medel och möjligheter.

I en tidigare text argumenterade jag för att organisering enligt principen för ömsesidig hjälp är en strategi som möjliggör kontinuitet och bredd. I korthet handlar det om att människor genom självorganisering löser omedelbara problem de står inför i sitt lokalsamhälle. Sådan organisering skiljer inte hjälpare från hjälpta utan strävar efter att ge alla inflytande och meningsfulla roller att spela. Därmed innebär ömsesidig hjälp att organisering får ett egenvärde: i stället för att bara samlas kring abstrakta ideal eller mer eller mindre avlägsna mål så möts vi och löser sådant som vi brottas med men inte förmår lösa som enskilda individer. Det gör det möjligt för människor att samlas kring gemensamma intressen i stället för att gruppera sig på basis av ideologi eller identitet. Det kan bli till en arena där människor utvecklar sin förmåga att organisera, samarbeta, debattera och komma överens på sätt som skapar en beredskap inför situationer som kräver stora mobiliseringar och snabba beslut.

I den här artikeln ska jag konkretisera hur sådan organisering kan gå till med några exempel. Huvudbudskapet är att organisering för ömsesidig hjälp, om den ska expandera till motmakt, kräver målmedvetenhet, tålamod, självreflektion och mod att bryta invanda mönster. Vad det handlar om är att aktivt skapa en kultur som främjar målet att bli fler, starkare, effektivare och mindre ensamma. Jag gör inga som helst anspråk på att sitta inne med färdiga lösningar. Själva poängen med organisering är ju insikten om att det här med att förändra samhället inte är ett ensamarbete. Istället hoppas jag att det ska sporra fler att tänka till kring olika strategier på ett kreativt, tillåtande och systematiskt sätt och framförallt att våga prova sig fram i sina egna politiska sammanhang.

Organisering på basis av sammanfallande intressen

En grundläggande förutsättning för att bygga massrörelser är att trösklarna in i rörelserna sänks. Vilka är kriterierna för att bli en av oss? Är det att identifiera sig med en viss ideologisk etikett, vara intresserad av teori eller ha en högskoleutbildning? I sådana fall är trösklarna för höga och gruppen kommer att stanna vid att samla 10-15 aktiva. Principen om ömsesidig hjälp handlar istället om att samla människor genom att identifiera sammanfallande intressen. Hur olika vi än må vara som individer så står vi inför problem som vi har ett gemensamt intresse av att lösa. Det handlar om att skapa platser till vilka människor söker sig för att det gör livet mindre ensamt och mer intressant och utvecklande och där man tillsammans med andra löser eller mildrar problem som man inte kan lösa på egen hand.

Min poäng är inte att denna form av organisering ska ersätta andra. Det är viktigt att samlas på ideologisk basis för att rörelser inte ska stagnera och förlora förståelsen för att vardagliga problem återskapas genom samhälleliga ekonomiska och politiska strukturer. Men de bör hållas isär så att krav på ideologisk renlärighet inte stänger ute eller skrämmer bort människor som vi behöver samla. Detta var till exempel tanken bland anarkister och socialister i Spanien före och under revolutionsförsöket 1936-1939. Å ena sidan organiserade man sig i massrörelser som samlade breda grupper med sammanfallande intressen som arbetare, bönder, grannar eller antifascister. Å andra sidan kunde man samlas i affinitetsgrupper där ideologiska likar bildade sig, diskuterade, formulerade pamfletter och annat. En sådan organiseringsform har stor potential också idag. Istället för att drömma om att massorna till slut ska ta sitt förnuft till fånga och omfamna vår egen organisation, behöver vi bli organiska delar av bredare nätverk. I Sverige finns det flera exempel på hur denna strategi tillämpas. Men sådan organisering behöver skalas upp och bli regel istället för undantag.

Men det är en sak att skapa nätverk som samlar ett tiotal personer som samarbetar och att samordna en rörelse som samlar hundratals eller tusentals personer. Är det överhuvudtaget möjligt? Det korta svaret på den frågan är ja. Det finns redan nu sådana exempel som dessutom gjort politiskt avtryck. Ett av de absolut intressantaste exemplen i Sverige är ockupationen av Sollefteå BB. Den samlade människor kring det gemensamma intresset av att försvara rätten till sjukvård i lokalsamhället i en ockupation som pågick i flera år. Den engagerade tusentals människor och var en viktig orsak till att Socialdemokraterna 2018 backade med 30 procentenheter i Region Västernorrland. Den väckte också engagemang och solidaritet på andra platser i landet, antagligen för att deras kamp gällde något så allmänt och skört som barnafödande.

Ett annat, men mindre känt, exempel är föreningen Vän i Umeå. Den startades 2011 som ett samarbete mellan Svenska Kyrkan, Röda Korset, Rädda Barnen och KFUM. De såg alla ett behov av mötesplatser mellan nyanlända och etablerade svenskar. Det började i liten skala genom matchningar där enskilda kunde få kontakt med potentiellt nya vänner men också genom anordnandet av språkkaféer och andra sociala aktiviteter. Med tiden har föreningens verksamhet vuxit till ett nätverk som omfattar tusentals personer som möts i hundratals olika aktiviteter varje år. Det kan handla om läxhjälp, beachvolleyboll, cyklingskurser eller grupplöpning. Föreningen hålls samman av eldsjälar och har sedan ett par år tillbaka också några anställda samordnare. Men det som gör den så framgångsrik är ett system där eldsjälarna startar upp initiativ som sedan successivt lämnas över till någon eller några av deltagarna. Detta är helt i linje med principen om ömsesidig hjälp eftersom det utmanar uppdelningen mellan hjälpta och hjälpande. Systemet för att skola in nya aktiva i verksamheterna visar också hur nätverk för ömsesidig hjälp kan fungera som platser där människor växer in i meningsfulla roller och utvecklar sin förmåga till självorganisering och samarbete. Det är också ett exempel på hur ett sådant nätverk kan spela en vidare roll i samhället. Föreningens Facebook-sida, som i skrivande stund har cirka 2 500 följare, används inte bara för att sprida information om aktiviteter. Den är också en plattform för att få tips om lägenheter, CV-skrivande och jobbkontakter eller möbler, leksaker och annat. Den är också en arena för att sprida kunskaper om situationen för nyanlända, inte minst den mycket utsatta position som ensamkommande befann sig i när den nya gymnasielagen trädde i kraft.

Naturligtvis är föreningens arbete inte fritt från problem. Poängen är att Vän i Umeå är ett undantag, inte på grund av slumpen, utan på grund av ett tålmodigt och målmedvetet arbete som hjälpt föreningen överleva dessa problem. Jag ska nu, med utgångspunkt i aktivisten Dean Spades bok Mutual Aid, lyfta fram några idéer på hur ett sådant systematiskt arbete kan gå till.

Ta kontroll över den egna kulturen

En av de mest grundläggande förutsättningarna för en rörelse som vill växa är att lära känna och ta kontroll över den egna kulturen. Kultur i denna mening är en etablerad uppsättning normer, regler och beteendemönster kring hur vi bemöter varandra, hanterar konflikter och känsliga frågor eller fattar beslut. Alldeles för ofta växer den fram oreflekterat och motverkar på olika sätt det vi vill uppnå. Det kan exempelvis handla om en tyst överenskommelse om att undvika konflikter eller om en acceptans för en otydlig, pratig och exkluderande möteskultur som kräver självförtroende, förkunskaper eller information som många saknar. Tillsammans bildar dessa normer, regler och beteendemönster en gruppkultur som påverkar vilka som känner sig välkomna och hemma i miljön och vilka som känner sig obekväma eller överflödiga i den.

Varje grupp som vill samla och engagera fler måste därför förstå vad i den nuvarande kulturen som skrämmer bort andra och formulera hur en mer välkomnande, inkluderande och engagerande kultur ser ut. I Dean Spades bok Mutual Aid. Building Solidarity in
this Crisis (and the Next) ges förslag på hur en kartläggning av gruppkulturen kan gå till utifrån en lista på hjälpsamma och potentiellt skadliga egenskaper. Om klimatet under en sådan översyn är öppet och tillåtande kan gruppen lära känna och reflektera kritiskt över den rådande kulturen och samtidigt formulera vilken man vill odla.

Egenskaper hos gruppkulturer

Pålitlig, ansvarstagande, punktlig, slutföra uppgifter	Undvikande, sen, avslutar inte uppgifter
Välkomnande mot nya människor	Ovälkomnande
Flexibel, öppen, prövande	Rigid, byråkratisk, låst
Samarbetsinriktad	Individualistisk, konkurrensinriktad
Realistisk arbetsbörda, hållbara processer, välbefinnande och omsorg	Överarbetande, perfektionistisk, martyrskap
Direkt återkoppling och stöttning	Tystnad, skvaller och skitsnack
Efterlever värden och principer	Godtycklighet, eftergivenhet, opportunism
Ödmjukhet	Självtillräcklighet (att ta åt sig äran för andras arbete, vägran att hörsamma kritik)
Balanserad delning av ansvar	Ett fåtal ansvarar över det mesta
Roligt, uppmuntrande, uppskattande	Press, bitterhet, ångest och stress
Förlåtande	Långsinthet (inom gruppen och/eller mellan grupper)
Förmåga att ta konflikter	Undvikande av konflikter eller låta dem explodera utan lösning
Tydliga procedurer	Otydlighet kring vad som ska göras och hur
Transparens	Undanhållande
Generositet	Småsinthet

Fördelen med att regelbundet gå igenom dessa frågor tillsammans är att det gör gruppkulturen till en medveten process och en gemensam angelägenhet. En risk är dock att de som kartlägger kulturen är en alldeles för homogen grupp. Det finns ju skäl till att de är kvar medan många andra har kommit och gått. Därför är det viktigt att också fånga upp erfarenheter och synpunkter från de som av olika anledningar dragit sig undan, blivit passiva medlemmar eller rentav lämnat organisationen. Ett sätt att lösa detta är att planera och genomföra intervjuer med personer som deltagit vid ett enstaka möte men sedan dragit sig undan. Vad var det som gjorde att de bestämde sig för att gå på ett möte? Vad hade de hoppats på? Vad var anledningen till att de drog sig undan? Här gäller det att skaffa en så rik bild som möjligt om glappet mellan vad medlemmar förväntar sig och vad de i praktiken möter. Intervjuer är att föredra framför enkäter då upplevelser och idéer ju ofta blir konkretare och utförligare formulerade i en samtalssituation. Dessutom sänder man ut signaler om att den enskildas uppgifter är intressanta nog för att faktiskt ta sig tid att mötas. En viktig sak att tänka på här är att vara selektiv med vem eller vilka som genomför intervjuerna. Det bör vara personer med en god social förmåga som kan skapa en avslappnad atmosfär.

Mottagandet av nya medlemmar

Ett viktigt steg efter att den önskade gruppkulturen är formulerad är att utveckla en strategi för att ta emot och skola in nya medlemmar. Det är, i alla fall enligt min erfarenhet, vanligt att de uppgifter och uppdrag som erbjuds är förformulerade, utan hänsyn till vad de nya medlemmarna kan eller är intresserade av. Kanske är det så att en ny medlem i ett parti, som framför allt är intresserad av aktivism, istället föreslås att sitta som ersättare i en nämnd. Det finns två problem med detta. Det ena är att nya medlemmar inte känner sig sedda eller behövda om de skuffas in i uppdrag som av en slump råkade vara lediga när de blev medlemmar. Det andra är att rörelsen inte expanderar till nya områden utan fastnar i en given struktur.

Räkna inte med att det räcker med ett välkomstmöte. Se det istället som en process där nya medlemmar gradvis får växa in i ett engagemang. Allt handlar naturligtvis om resurser och möjligheter men det ideala är att välkomna nya både i grupp och enskilt. I gruppen får de lära känna andra i samma situation som de själva är i. Kanske ställer andra bra frågor som man själv aldrig kommit på att fråga. I det enskilda mötet blir det mer personligt vilket gör det lättare att hitta fram till uppgifter där den nya kommer till sin rätt. Det att under ett möte slänga ut en öppen fråga om någon är intresserad av att ta ansvar över det ena eller det andra är ofta avskräckande eftersom det för en ny är oklart vad det rent konkret innebär. Då är det bättre att en erfaren person tar på sig ansvaret och sedan frågar om någon ny kan tänka sig att hjälpa till.

Det är också viktigt att kontinuerligt skapa situationer där den statusordning som präglar de flesta grupper skakas om. Många rörelsesammanhang upphöjer förmågor kopplat till läsande, skrivande och pratande. De som har en läggning för sådant känner sig självklara medan många andra har svårt att se vad de kan bidra med. För att bryta detta krävs att man aktivt skapar situationer som utmanar statusordningen. Detta skedde spontant när jag och andra Umeåbor deltog i att rusta upp fartyget Estelle som köpts av Ship to Gaza 2012. När vi samlades på däck istället för på en diskussionskväll var det vi pratkvarnar med tummen mitt i handen som fick öva upp vår ödmjukhet. Nyckeln är att fånga upp kunskaper som nya tar med sig in i rörelsen och hitta sätt att släppa fram dem så att alla kommer till sin rätt.

En bra princip för en rörelse är att det att komma med i den ska innebära att man växer som politisk varelse. Med det menar jag att rörelsen aktivt ska skola in nya medlemmar inte bara genom att förklara formalia utan att också ge träning i att sätta sig in i sakfrågor, att argumentera och hitta fram till gemensamma lösningar. Det förutsätter ofta att rörelsen i sin helhet också formaliserar mötesformer så att beslutsmöten inte är pratiga, inte låter ett fåtal dominera eller präglas av en oreflekterad konsensuskultur där alla röstar med ledarna utan på aktiva sätt inkluderar och aktiverar mötesdeltagare i utvecklandet av förslag, i debatter och i beslutsfattande.

Jag har inga illusioner om att de förslag på arbetssätt som tagits upp i den här texten är heltäckande eller enkla att genomföra. Det jag vill få fram är att vi som vill se bestående sociala rörelser som inte bara blossar upp och falnar i cykler aktivt och tålmodigt måste skapa en kultur som främjar att en rörelse växer och engagerar människor med olika förutsättningar och egenskaper. För detta kan jag inte nog rekommendera Spades bok.

Motmaktens ekologi

Om enskilda rörelser vill bilda en motmakt krävs också att det inte bara är det egna nätverket som växer. De måste höja blicken och inta vad filosofen Rodrigo Nunes kallar ett ekologiskt perspektiv. Vad det gäller är att överge tanken på att organiseringsfrågan handlar om att, i konkurrens med andra, hitta det mest effektiva sättet att organisera sig. Istället handlar det om att se den egna rörelsen som en del i ett komplext ekosystem av ömsesidigt beroende rörelser. En verklig motmakt samlar rörelser som, trots att de inte delar uppfattning i alla frågor, systematiskt delar resurser, utbyter lärdomar och erfarenheter, skapar gemensamma mediekanaler och bildar allianser i enskilda kampanjer. En motmakt bygger alternativa offentligheter där rörelserna och inte politiska och ekonomiska eliter sätter agendan. Tillsammans bildar de en motståndsekologi som skapar förutsättningar för att vinna offensiva och beständiga segrar.

Nätverk för ömsesidig hjälp kan spela en central roll i en sådan ekologi. De för samman människor och grupper som i många avseenden står främmande inför varandra genom att identifiera sammanfallande intressen; de skapar öar där solidariska och jämlika relationer kan utvecklas i kontrast mot ett samhälle som domineras av hierarkier, individualism och konkurrensmentalitet; de blir till en arena där de som engagerar sig utvecklar ett medvetande om det system som ger upphov till sociala problem; de ger människor erfarenheter som ger dem reella skäl att känna tillit till sig själva och andra och tro på demokratins potential.

Om artikelförfattaren:
Johan Örestig är universitetslektor och doktor i sociologi. Medlem i Demokratisk Omställning och ingår i Röda Rummets redaktion.

Vidare läsning
Bäckström, H. & Örestig, J. (2021). ”På gränsen till vänskap. Ojämlikhetens betydelse i mötet mellan nyanlända och etablerade svenskar”. I Fronesis, nr 70-71, s. 167-180.
Enlund, D. (2020). Contentious countrysides: social movements reworking and resisting public healthcare restructuring in rural Sweden. Doctoral dissertation, Umeå universitet.
Mathiesen, T. (1982). Makt och motmakt. Bokförlaget Korpen.
Nunes, R. (2021). Neither Vertical nor Horizontal. A Theory of Political Organization. Verso Books.
Spade, D. (2020). Mutual Aid. Building Solidarity in this Crisis (and the Next). Verso Books.

Länkar
Dean Spades personliga webbsida:
http://www.deanspade.net/mutual-aid-building-solidarity-during-this-crisis-and-the-next/¨
Dokumentärfilm om Nätverket Mutual Aid Disaster Relief:
https://mutualaiddisasterrelief.org/audio-films-and-video/
Föreningen Krakels grupp för social och politisk prepping i Malmö:
https://www.krakelkrakel.com/publicerat/social-och-politisk-prepping-vad-vill-vi-gora

Klimatrörelsen domineras idag av protester, opinionsbildning och teoretiserande. Även om alla dessa former av motstånd är nödvändiga så bidrar de inte till det som är varje radikal rörelses viktigaste uppgift: att samla och organisera ett växande antal människor i en massrörelse. Demokratisk Omställnings medlem Johan Örestig argumenterar för att organisering enligt principen om ömsesidig hjälp kan bli arenor för att solidariskt lösa gemensamma problem i vardagen och en övningsplats för självorganisering.

(Artikeln har tidigare publicerats i tidskriften Röda Rummet)

Klimatdebatten är märklig. Fullständigt motstridiga förhållningssätt trängs med varandra. Några av dem är pessimistiska. En sådan är alarmism. Världen brinner, läget är akut. Tiden rinner ut och snart är det för all framtid försent. En annan är fatalism. Den globala uppvärmningens effekter ökar desperationen i världen så att de ojämlikheter och det förtryck vi ser nu kommer accentueras: murar och bunkrar skyddar de rika medan de fattiga förgås i torka och bränder eller i oundvikliga inbördeskrig. Vi hör också nihilister skratta åt tanken på en fossilfri värld och väljer att gasa på så länge de kan. Andra förhållningssätt är optimistiska. Bland dem ser vi en teknikfetischistisk tilltro till att vår tids exponentiellt ökande innovationstakt gör att det bara är en tidsfråga tills ny teknik uppfinns som en gång för alla löser motsättningen mellan massproduktion och ekologisk hållbarhet. En mindre drömsk optimism är den politiska pragmatismen. Här handlar det om tron på att vi sitter i samma båt. Tvärpolitiska förhandlingar och kompromisser på nationell och internationell nivå kommer förr eller senare leda till insikt om klimatkrisens allvar och konsensus kring ett kraftfullt politiskt svar på den.

Den allmänna förvirringen syresätts av klimatförnekelsens paradoxala livskraft. Som Andreas Malm och The Zetkin Collective visar i boken White Skin, Black Fuel: On the Danger of Fossil Fascism så är bandet mellan den fascistiska traditionen och det fossila kapitalet så starkt att klimatförnekelsen rentav kan öka när den globala uppvärmningens effekter slår hårdare mot samhället.

Men det finns faktiskt något gemensamt hos dessa disparata förhållningssätt: folkets kollektiva kraft är frånvarande. I boken Hope Without Optimism menar Terry Eagleton att pessimism och optimism förenas av att de är på förhand givna antaganden. De bygger på att allt till sist kommer sluta i helvete eller frälsning. Båda är uttryck för en kvävande uppgivenhet kring möjligheten att människor aktivt ska förändra världen genom kollektiv handling. Då återstår ju bara att luta sig tillbaka i förvissningen om att framtiden, vad vi än gör, redan är avgjord. Denna misstro mot kollektiv handling är inte bara ett stort problem för klimatrörelsen, den finns också inom den. För hur många är vi inte som, trots att vi fortsätter kämpa, med allt jämnare mellanrum känner uppgivenhet? Detta slår lätt över i generaliserande antaganden om människans natur. Vi är för själviska, irrationella eller empatilösa för att agera innan det är försent.

Vad klimatrörelsen behöver odla är därför inte pessimism eller optimism utan hopp. Eagleton menar att det som utmärker hopp är att det inte är någon grundmurad utgångspunkt utan att det ständigt stöps om, förstärks och försvagas. Hoppet är grundat i ett slags begär efter något som den rådande ordningen inte tillfredsställer. I klimatfrågan kan det handla om begäret efter att leva nära och i samklang med naturen eller efter möjligheten att styra utvecklingen mot andra mål än det om evig tillväxt. Men hoppet är inte gränslöst utan alltid förankrat i erfarenheter och bedömningar om vad som med avstamp i nuet faktiskt är möjligt att uppnå. Hoppet blir då ett framåtsyftande sökande efter tecken och tendenser som öppnar för både radikala och realistiska visioner om hur samhället kan förändras till det bättre.

Den viktiga slutsatsen av detta är att hopp inte är något som bara finns där. På samma sätt som att hopp kan undermineras så kan det också skapas. I denna text ska jag argumentera för att organisering enligt principen om ömsesidig hjälp har potential att skapa just det hopp som klimatrörelsen behöver för att bli den massrörelse den måste bli för att rubba det fossila kapitalet och möta en katastroftätare framtid med samarbete och solidaritet.

För en klimatrörelse bortom protest, pragmatism och utopism

Jag vill påstå att det idag är så att klimatrörelsen oavsiktligt bidrar till undergrävandet av tron på kollektiv handling på grund av för snäva former för organisering och mobilisering. Klimatrörelsen är i mångt och mycket en proteströrelse. Människor i olika delar av världen sluter sig samman som en reaktion mot statens och kapitalets passivitet och försöker övertyga eller tvinga makthavare att föra en ny politik: Stoppa skogsskövlingen i Amazonas! Öppna inga nya kolkraftverk! Det är fullt naturligt. I ett samhällssystem där de allra flesta människor saknar direkt inflytande över den politik som förs så måste de sätta sitt hopp till dem som sitter vid makten.

Ett stort problem med protester är dock att de kan motverka sitt syfte om de inte ger resultat. Inledningen av en protestvåg präglas av entusiasm. Fler och fler ansluter sig till demonstrationer, undertecknar namninsamlingar eller deltar i och försvarar civil olydnads-aktioner. Men om protesterna är resultatlösa så riskerar entusiasmen och deltagarantalet att sjunka i en nedåtgående spiral. En liknande fara finns med opinionsbildning. Rörelser som Friday’s for Future och Extinction Rebellion sätter stor tilltro till kunskap. Om människor i allmänhet och beslutsfattare i synnerhet ”lyssnar på vetenskapen” så väcks de från sin slummer och skrider till handling. Men är det verkligen säkert? I en krönika i The Guardian argumenterar Leo Barasi för att det inte är klimatförnekelse eller okunskap som är det viktigaste skälet till människors passivitet. Många av oss håller klimatfrågan på avstånd, inte för att vi inte tror att den är allvarlig, utan just för att vi förstår att den hotar vår existens samtidigt som vi inte tror på att politiken kan rädda oss.

Här kanske några instämmer och förordar att klimataktivister istället går in i etablerade organisationer – partier, fackföreningar, myndigheter eller NGOs – för att ”påverka inifrån”. Men dessa organisationer bidrar också till misstron mot kollektiv handling. Genom att dela in förtroendevalda och anställda i ett skikt och mer eller mindre passiva medlemmar i ett annat så ser man till att de flesta drar sig tillbaka, ofta med en växande känsla av avstånd till de förtroendevalda. Hur många har inte erfarenheten av att engagerat och hoppfullt ha gått till ett möte för att under och efteråt drabbas av en växande känsla av att inte behövas eller tillföra något? Hur många har inte frustrerat konstaterat att de frågor som man i praktiken ägnar sig åt är futtiga i jämförelse med de akuta frågor som gjorde att man engagerade sig i organisationen?

En mental tillflyktsort för desillusionerade är teoretiserande och utopism, det vill säga odlandet av föreställningar om ett radikalt annorlunda samhälle i en avlägsen framtid. Ett exempel är Aaron Bastanis ”helautomatiska lyxkommunism”. Istället för att acceptera en pessimistisk bild av vad vi har att vänta oss söker Bastani efter en öppning för en framtid där teknikutvecklingen löst energiproblemet och där produktionen socialiserats så att mänskligheten kan leva i ett jämnt fördelat överflöd. Det blir lätt så att teoretiserande och utopism ökar tänkarnas och drömmarnas mentala avstånd till konkret rörelsebyggande och aktivism. Om tänkandet och drömmandet blir det som en rörelse framförallt associeras med bland utomstående så kommer den dessutom att uppfattas som provocerande irrelevant.

Missförstå mig inte. Protester, pragmatiskt påverkansarbete, teoretiserande och utopism är oundgängliga delar för alla rörelser med målet att åstadkomma samhällsförändringar. Men det är något viktigt som saknas och det är strategier för att samla, skapa band mellan och direkt engagera ett växande antal människor. Därför menar jag att det finns en stor potential i att bygga nätverk för självorganisering enligt principen om ömsesidig hjälp. Om vi ser oss omkring så upptäcker vi snart embryon till sådana nätverk på många ställen runtom i världen.

Den solidariska impulsen

Om det är något vi vet om livet i en upphettad värld så är det att den blir katastroftätare. Extrema väderfenomen, torka, epidemier, bränder och översvämningar leder redan nu till att människor svälter, drunknar, insjuknar, krigar och flyr. Vad gör människor när allt är på väg att skita sig? Som ett misantropiskt eko från Thomas Hobbes Leviathan hörs ofta att samhället, så snart det inte hålls samman av en tvingande ordning, slår över i ett allas krig mot alla där våld, murar, hamstrande och bunkrar blir det nya (natt)svarta. Men är det verkligen en rättvis bild? I boken A Paradise Built in Hell: The Extraordinary Communities that Arise in Disaster skriver Rebecca Solnit en helt annan historia. Hon går igenom ett antal katastrofer från tidigt 1900-tal fram till orkanen Katrina som år 2005 ödelade stora delar av New Orleans. I dessa exempel ser Solnit vad man skulle kunna kalla en solidarisk impuls återkomma. När ett område läggs under vatten reser människor från andra områden för att med båt komma de strandade till undsättning. När bostadshus faller samman sluter sig grannar samman och upprättar tillfälliga kök för att förse varandra med mat och hålla varandra sällskap. I fallet Katrina visar Solnit hur massmedia, polis och politiker beskrev situationen som fullständigt kaotisk där stadsbilden dominerades av plundringar, gängvåldtäkter, rån och mord. Men paradoxalt nog innebar katastrofen att många människor tvärtom levde upp, kom närmare varandra och upplevde en större meningsfullhet.

Liknande fenomen ser vi, om vi letar, världen över också idag. I antologin Pandemic Solidarity: Mutual Aid during the Covid-19 Crisis berättas historier om hur människor runt om i världen svarade på pandemin. Sydkoreanska funktionshindrade organiserade sig för att häva en social distansering som för dem innebar att de i praktiken berövades sin rätt till personliga assistenter och isolerades ensamma i sina bostäder. Brasilianska feminister byggde lokala center där kvinnor utsatta för våld i hemmet kunde samlas för att stötta och skydda varandra. Grekiska sjuksköterskor och läkare upprättade autonoma vårdcentraler där patienter inte bara fick vård de annars inte hade råd med utan också möjlighet att aktivt hjälpa till i vårdandet av andra.

Dessa exempel ska inte tolkas som en naivt optimistisk motsvarighet till en misantropisk människosyn. Människor är inte goda eller onda. Istället vill jag understryka att hur människor agerar i svåra situationer inte är på förhand avgjort. Det finns en solidarisk impuls och när vi upptäcker den hos oss själva och andra så väcks också hopp. Vi ser att förmågan till en solidarisk samvaro inte är något abstrakt ideal utan att det redan vilar någonstans inom oss. Men för att inte denna impuls ska falna lika snabbt som den blossade upp behöver den uppmuntras, försvaras och organiseras.

Den ömsesidiga hjälpens beståndsdelar

Ömsesidig hjälp kan förstås som en strategi för att sätta den solidariska impulsen i system. I boken Mutual Aid: Building Solidarity during this Crisis (and the next) argumenterar aktivisten Dean Spade för att en sådan strategi inte bara erbjuder solidariska lösningar på omedelbara problem utan också bär på en potential att långsiktigt bygga en rörelse som ökar våra chanser att ta makten över framtiden. Vad menas då med ömsesidig hjälp? En första princip är att vi ska gräva där vi står. Istället för att lägga allt fokus på processer som sker eller beslut som fattas långt ifrån oss ska vi undersöka vilka problem som dessa processer och beslut leder till här och nu. Det kan handla om väldigt handfasta saker som att dela den utrustning eller de kunskaper som krävs för att förebygga och i värsta fall hantera en översvämning i bostadsområdet. Men det kan också handla om att bryta den oro och ensamhet som många känner inför en oviss framtid genom att skapa mötesplatser som ger en känsla av trygghet och gemenskap.

En andra princip är att vi ska vidga solidariteten i samhället samtidigt som vi sprider en medvetenhet om rötterna till de problem människor står inför. En av vår tids stora faror ligger i det upplevda avståndet mellan människor. Många känner inte bara agg mot etablissemanget utan ser sig som främlingar också i relation till grannar, kollegor, klasskamrater osv. I boken The Twittering Machine visar Richard Seymour hur detta främlingskap förstärks på plattformar som Twitter och Facebook. Detta genom att algoritmer är utformade för att blåsa upp skillnader i åsikter så att de eskalerar till enkelspårighet och oförsonliga konflikter. För att människor ska agera tillsammans måste detta främlingskap utmanas. Nätverk för ömsesidig hjälp kan åstadkomma det om de lyckas hålla trösklarna låga för människor att gå med i dem. Möts vi i vårt gemensamma behov av mat för dagen, av verktyg och redskap eller av trygghet och gemenskap kan vi kanske upptäcka att vi har mer gemensamt än vad vår klädstil, våra matvanor och våra löst formulerade åsikter om det ena eller andra låter påskina.

En tredje princip är att vi aktivt ska se till att de människor som blir del av nätverken också kan bidra på meningsfulla sätt. Då kan ömsesidig hjälp bryta den uppdelning mellan behövande och behövda som kännetecknar både välgörenhet och välfärdstjänster. De flesta av oss har någon gång upplevt den känsla av utsatthet och förnedring som kommer med att behöva hjälp men inte vara behövd. En kortare period går en sådan ensidig relation bra men med tiden sårar det både ens stolthet och självbild och ökar avståndet mellan människor. Ömsesidig hjälp grundar sig på övertygelsen om att behovet av att vara behövd är allmänmänskligt och att en rörelse måste ge också svagare grupper viktiga roller att spela. De som tar emot nya måste därför ta ansvar för att i samråd med dem det gäller hitta fram till uppgifter som de har lust och förmåga till istället för att erbjuda på förhand framtagna roller som många inte kan inta.

I en kommande artikel ska jag fokusera på rent praktiska aspekter av att arbeta med ömsesidig hjälp. En viktig källa här är just Spade, som ägnar närmare hälften av boken åt frågor som hur man undviker att en rörelse blir kuppad, hur engagemang hålls vid liv, hur deltagare kan träna sin förmåga att ta ansvar i samarbetet och mycket annat. Jag ska också säga något mer om några av de initiativ i Sverige som helt eller delvis arbetar med ömsesidig hjälp. Det gäller till exempel Förbundet Tillsammansskapet, som presenteras i en tidigare artikel i Röda Rummet av Mikael M Karlsson. De har bland annat arbetat fram utbildningar för organisering av lokalsamhällen. Vidare har Förbundet Allt åt Alla etablerat allmänningar för att skapa mötesplatser på kvartersnivå. Ytterligare ett inspirerande exempel är hur lokalinvånarna i den skånska byn Röstånga organiserat sig för att vända en negativ trend av utflyttning och nedläggningar. Dessa exempel har alla sina begränsningar och problem men de pekar ändå ut en riktning som fler rörelser borde röra sig i.

Som avslutning ska jag försöka sammanfatta vad klimatkampen skulle kunna vinna på en strategi för ömsesidig hjälp.

• För det första är den ett sätt att skapa naturliga mötesplatser för människor som inte redan känner varandra. Ett stort hinder för varje aspirerande massrörelse är att aktivister närmast framstår som en egen folkgrupp utan direkt kontakt med de i ens omgivning som står utanför rörelsen.
• För det andra minskar det avståndet mellan mål och medel. De allra flesta människor befinner sig på långt håll ifrån makten. Det är därför svårt att se om protester, opinionsbildning och påverkansarbete överhuvudtaget har någon politisk effekt. I kontrast till detta är ömsesidig hjälp en form av direkt aktion: resultatet av organisering och mobilisering blir omedelbart synligt både för de som kämpar och för andra i lokalsamhället.
• För det tredje kan de omedelbara resultaten stärka klimatrörelsens legitimitet. En rörelse som begränsar sig till en kritik av den rådande ordningen och hänvisar till vaga och avlägsna alternativ som ”nedväxt” eller ”helautomatisk lyxkommunism” riskerar framstå som antingen bittra gnällspikar eller patetiska drömmare i många människors öron. En klimatrörelse som protesterar, formulerar framtidsvisioner och samtidigt organiserar sig direkt i lokalsamhället har större chanser att vinna andras sympatier och stöd eftersom man visar ett genuint intresse och engagemang för andras behov här och nu.
• För det fjärde kan klimatrörelsen öka chanserna att fler människor i framtiden svarar på hoten i en upphettad värld med samarbete och solidaritet istället för att sluta upp bakom reaktionära rörelser. En anledning till det är att ömsesidig hjälp kan förstås som det Håkan Thörn har kallat ”nutopi”. Det handlar om att skapa en situation som fungerar som ”en negation av den rådande ordningen som samtidigt [överskrider och pekar] bortom den”. Genom att skapa platser där andra normer än de förhärskande gäller får vi direkt erfarenhet av att en annan värld är möjlig. En annan och kanske viktigare anledning är att nätverk som följer principen om ömsesidig hjälp tränar fler och fler i samarbete, beslutsfattande och genomförande och låter de som deltar vänja sig vi känslan av att vara betydelsefulla och behövd av andra. Det kan minska antalet människor i samhället som upplever sig som överflödiga och lägga grunden för ett slags mental beredskap inför mer dramatiska situationer som en katastroftätare framtid kan föra med sig.
• För det femte skulle nätverk för ömsesidig hjälp kunna stärka maktbasen hos klimatrörelsen så att chanserna för segrar ökar vid de oundvikliga kraftmätningar med stat och kapital som kommer utspelas. Ett välorganiserat civilsamhälle kan, för att använda ett begrepp från den revolutionära arbetarrörelsen, fungera som dubbelmakt. Grundtanken med denna strategi är att varje rörelse med målet att omstörta den rådande ordningen måste bygga upp en egen parallell maktstruktur som gör rörelsen mindre beroende av etablerade institutioner. Genom egna medier, bildningsförbund, organisationer och mötesplatser etableras en motmakt gentemot staten och kapitalet. En viktig aspekt är att strukturen för dubbelmakt ska utformas enligt principerna för det samhälle som man vill skapa i framtiden.

Antagligen verkar denna idé om en strategi för ömsesidig hjälp hopplöst grandios och naiv. Men jag påstår inte att förverkligandet av den är lätt, går snabbt eller sker friktionsfritt. Tvärtom är insikten jag vill förmedla att den uppgift vi har framför oss är enorm och att vi behöver tålamod, kreativitet, beslutsamhet, öppenhet och, kanske framförallt, varandra för att lyckas. Istället för att ge upp på förhand måste vi aktivt knyta nya band med och inkludera de många som idag står utanför rörelsen och upptäcka att hoppet och tron på kollektiv handling inte är en förutsättning för utan resultatet av våra ansträngningar.

–> Läs också den uppföljande artikeln Från vanmakt till motmakt – Ömsesidig hjälp i praktiken.

Om artikelförfattaren:
Johan Örestig är universitetslektor och doktor i sociologi. Medlem i Demokratisk Omställning och ingår i Röda Rummets redaktion.