Text: Jonathan Korsar, med hjälp av Mats Sjöblom m.fl.
I och utanför Europa finns det både rädda och orädda städer. Rädda städer där rasism och allmän rädsla för förändring styr politiken. Orädda städer där rörelser prövar sig fram med mer deltagande demokrati och mer gemensamt samhällsbyggande.
I Europa idag är rädsla en känsla som stänger många dörrar. Titta på stödet för Sverigedemokraterna, Le Pen i Frankrike och liknande politiska rörelser i många andra länder. Rädsla är för dessa rörelser både en drivkraft och känsla som effektivt motiverar många människor till att utesluta många möjligheter. Det handlar både om rasism, dvs rädsla och hat riktat mot den andre, samt rädsla för samhällsförändring mer allmänt – och det är rädslor som vinner val och formar alltifrån lokal och nationell politik till EU-politik.
Samtidigt, i stort sett utan bevakning i svensk media, så vinner motsatsen till rädsla segrar på det lokala planet runtom i Europa. Detta kallas för “municipalism” eller ibland för “ny municipalism”. Det omtalas också som rörelsen för “orädda städer”. I lokalvalen 2015 i Spanien går det kanske att tala om att rörelsen hade sitt genombrott. Men lokalt finns exempel på municipalistiska rörelser i Rumänien, Kroatien, Polen, Slovenien, Österrike, Grekland, Italien, Tyskland, Holland och förra året, mitt under pågående pandemi, skedde ett nytt genombrott för den här rörelsen i Frankrike i samband med att det hölls lokalval där.
Klimatkrisen, klassklyftorna, rasismen och välfärdskrisen såväl som Rysslands krig mot Ukraina och resten av de tråkiga orättfärdigheter som präglar vår samtid bidrar alla till en delad erfarenhet av att den etablerade politiken och de rådande maktstrukturerna inte levererar. Det är mot bakgrund av denna erfarenhet som vi ska förstå framväxten av de nya municipalistiska medborgarrörelserna. Den etablerade politiken i en rad länder uppfattas som korrupt och ofokuserad, oförmögen och illojal mot allmänheten. I korthet har den styrande politiken i en rad länder på en rad olika sätt visat sig vara oförmögen att effektivt främja allmänhetens intressen. Den demokratisering och välfärd som skapades under i mitten av 1900-talet i många länder ersattes av krass nyliberalism vilket försvagade våra gemensamma institutioner. Något nytt behövs idag, och något nytt är på väg att födas i de lokala rörelser som tagit sikte på att skapa en ny sorts kommunalpolitisk praktik.
Men vad är då detta nya? De nya municipalistiska rörelserna förenas av ett fokus på att sätta gemensam välfärd framför vinstdrivande intressen. De är lokala, men samtidigt transnationellt nätverkande och aktiva. De förenas också av ett fokus på deltagande demokrati. Målet dessa städer ställt upp är att ge den etablerade demokratin en “systemuppdatering”. Politiken i de municipalistiska “orädda städerna” runtom i och utanför Europa fokuserar på att erbjuda en sorts demokrati version 2.0 – en fördjupad, mer deltagande demokrati.
Barcelona En Comú, en av de mest kända av de nya medborgarplattformarna som marcherade in i kommunhuset i Barcelona i och med lokalvalet 2015, har till exempel genomfört stora deltagande processer med fokus på att fånga upp medborgarnas idéer och synpunkter. De har arbetat med en blandning av digitala plattformar och öppna medborgarstämmor på kvarters- eller kommundelsnivå runtom i staden.
Ada Colau från medborgarplattformen Barcelona En Comú och Manuela Carmena från Ahora Madrid på den internationella Fearless Cities-konferensen i Barcelona 2017. Här samlades för första gången den nya municipalistiska rörelsen med mer än 100 municipalistiska organisationer från från alla världens kontinenter representerade. Foto: Ahora Madrid, CC BY-SA 2.0.
Kan det som händer i andra länder också hända i Sverige?
Givetvis kan vi tänka oss att det bara fortsätter så här, men mer status quo gör också status quo allt mindre hållbart. Som Malin Widehammar och Erik Persson noterar i förordet till den nyss utkomna boken Orädda städer tvingar de ökande klyftorna och samhällsproblemen fram nya politiska mobiliseringar.
Om vi får se en sån här rörelse ta form i Sverige är till syvende och sist givetvis en öppen fråga, men som Malin och Erik skriver:
”I väntan på att vår tids stora frågor och utmaningar adresseras mer adekvat så öppnas möjligheternas dörr för att utveckla en sådan rörelse på glänt även för oss.”
En sak står också helt klar för oss som gärna skulle vilja se en sådan rörelse. Det är att det är i kommunerna som en sådan rörelse kan formas – det är där närheten mellan medborgarna och förtroendevalda möjliggör en ny fördjupad demokrati. Det är där jämlikheten och den hållbara utvecklingen måste vinnas materiellt, genom skapande av en ny ekonomi och genom nya relationer mellan människor.
Orädda städer är boken om medborgarrörelserna som tar tillbaka politiken och uppfinner demokratin på nytt! Det är en bok som skrivits av aktiva i rörelsen – 140 medförfattare från 54 olika städer. Nu finns den på svenska!
Den som väntar på något gott väntar inte för länge… Förhoppningsvis är det så för er som väntat! Och för alla andra är det säkert bara en trevlig nyhet att en bok med titeln Orädda städer dimper ner i bokhandeln, lagom i tid för början på valrörelsen 2022.
Finns det orädda städer i Sverige? Eller borde det finnas mer utav det? Kanske är detta en alltför uppenbart retorisk fråga. Men begreppet ”orädda städer” väcker intresse. Detta märkte vi inte minst förra året då vi arrangerade folkhögskolekurs med samma namn i samarbete med Färnebo folkhögskola.
I år när det närmar sig val kan en annan fråga vara värd att ställa. Vilka krafter skulle kunna förenas bakom kravet på att bygga en orädd kommunalpolitik? Jag menar då inte största allmänhet, men konkret där du bor. Det är en fråga värd att tänka kring.
I Sverige är vi vana med att politiken nationellt såväl som lokalt och regionalt är prydligt inrutad enligt partipolitikens logik. Men kanske är det inte något vi bara stillsamt ska acceptera som något givet. Många länder har skilda valdagar för de kommunala valen och det nationella valet. Ofta med den uttryckta intentionen att skapa mer intresse för vad som faktiskt pågår i kommunerna. Och ställa oss medborgare på ett tydligare sätt inför frågan: vad vill vi med vår kommun?
I Sverige tenderar kommunen att reduceras till ett administrativt område till den nationella politiken. Ett stort problem är att så få är delaktiga. Så många har alltför lite att säga till om. Samtidigt har partierna rekordfå medlemmar. Klyftan mellan förtroendevalda och allmänheten är med andra ord större än någonsin. Alltför få är med i den politiska problemlösningen!
Låt oss hoppas det inför fortsättningen på 2022! Och för de kommande åren! Programmet för Orädda städer – som det går att läsa om i den här nya boken – kanske inte vinner valen runtom i alla Sveriges kommuner i höst. Men kanske kan vi säga att det är en liten men viktig seger med varje ny grupp människor som får lära sig om den här rörelsen för orädda städer, och att det faktiskt finns en mångfald sätt att praktiskt göra saker annorlunda lokalt där vi bor, på ett sätt så att alla kan delta i och vinna något på politiken som förs.
Har du inte läst Orädda städer? Eller vill du ge bort ett exemplar till en vän?
Beställ då boken från Lode förlag på www.oräddastäder.se eller på dina lokala bokhandel!
I år är det 100 år sedan Murray Bookchins födelse. Genom att återpublicera Bookchins texter på svenska hoppas vi få igång ett samtal om hans politiska idéer och analyser. Vi samlar successivt allt vi publicerar med anledning av detta på sidan Murray Bookchin 100 år.
Essän Market Economy or Moral Economy? publicerades ursprungligen i boken The Modern Crisis 1986. Texten bygger på ett anförande Murray Bookchin höll ett par år tidigare inför en sammankomst med ekologiska bönder och odlare. Han varnade här för konsekvenserna av framväxten av marknad för ekologiska produkter och för den affärsetik som han såg höll på att ta över den en gång så vitala mat-kooperativrörelsen i USA. Det ekologiska odlandets etiska dimensioner riskerar att gå förlorade. I kontrast till den opersonliga marknadsekonomi som förvandlar allt – även våra sociala och känslomässiga behov – till varor att köpas och säljas, föreslår han en ”moralisk ekonomi”. En sådan ekonomi skulle bygga vidare på traditionella värden som inbördes hjälp och komplementaritet inom ett ”socialt ekosystem”. Marknadens snävt ekonomiska utbyte skulle överskridas till förmån för en mer holistisk samhällsmodell styrd av etiska och moraliska överväganden. Texten bär tydliga spår av den tid och det sammanhang den är skriven i, men ger ändå en förvånansvärt träffande bild av vårt moderna samhälles opersonlighet, och pekar ut möjliga vägar framåt mot en mer mänsklig och demokratisk ekonomi.
Det var en blandad grupp på drygt 20 personer som deltog på distanskursen Orädda städer; yngre och äldre, från både mindre orter som Höör, Älvdalen och Vimmerby och stadsdelar i större städer som Rosengård i Malmö, Kortedala och Hisingen i Göteborg och Bandhagen i Stockholm. De har läst, analyserat och diskuterat tillsammans under tio veckor. Jonathan Korsár som varit lärare under kursen har skrivit en rapport och några reflektioner från den nyskapande kursen.
I år är det 100 år sedan Murray Bookchins födelse. Genom att återpublicera Bookchins texter på svenska hoppas vi få igång ett samtal om hans politiska idéer och analyser. Vi samlar successivt allt vi publicerar med anledning av detta på sidan Murray Bookchin 100 år.
The Meaning of Confederalism publicerades ursprungligen hösten 1990 i nr 2 av tidskriften Green Perspectives. Den reviderades sommaren 2001 inför utgivning på svenska i essäsamlingen Perspektiv för en ny vänster (Frihetlig Press). Det är en text som diskuterar konfederalismen som politisk alternativ till nationalstaten och ett centraliserat styre. Den försöker besvara frågan hur en lokal, direkt och deltagande demokrati kan ”skalas upp” till att omfatta större regioner, utan att makten glider ur händerna på folket på gräsrotsnivå. Det är en modell som bygger på att låta makten strömma nedifrån och upp snarare än uppifrån och ned. I ljuset av dagens municipalistiska rörelse blir en sådan visionär diskussion åter mycket aktuell. Hur kan till exempel deltagande medborgarbudgetar i stadsdelar utvecklas till att omfatta hela städer? Hur kan landsbygdskommuner och mer urbana kommuner samverka för att tillgodose gemensamma behov? Bookchin tar sig an frågor som dessa på ett både praktiskt och principiellt plan och ger även exempel från historien på sammanslutningar av städer och byar.
Hur kan medborgarna vara delaktiga i styrningen av samhället? Genom att delta i allmänna val har varit ett standardsvar sedan den allmänna rösträttens införande. Men för den som lyssnat noga har det sedan länge funnits många kritiska röster.
”valtillfällena är få. Ännu färre är de samhällsspörsmål som vid val kan ställas under avgörande. Det enda ärende som vid val når beslut blir egentligen frågan om förtroendevotum till partiernas allmänna kurs. Mellan valtillfällena och i hela mångfalden av detaljspörsmål blir folkviljan utan direkt inflytande. Den demokrati man får nöja sig med blir en representativ demokrati. Dess största svaghet är att medborgarmassorna döms till passivitet istället för aktivitet.”
Vad detta citat pekar på är att demokratikrisen inte är ny, utan snarare ett historiskt arv och en konsekvens av att tidigare generationer lät sig nöja med materiella förbättringar av levnadsstandarden och en ganska begränsad demokratimodell. Eller med andra ord att de rörelser som i början av 1900-talet kämpade för en mer djupgående demokratisering misslyckades med att genomföra denna.
Varför är det då så viktigt att arbeta för en fördjupad demokrati idag på 2020-talet?
De direkt synliga drivkrafterna är människorna, ekonomin, teknologin och de beslut som fattas i olika politiska församlingar, till exempel i kommuner, regioner, nationella och internationella makthavande församlingar. Det är lätt att se hur dessa saker formar hur samhället och miljön samspelar med varandra och till exempel skapar global uppvärmning, fattigdom och segregation med mera.
Men det finns också de yttersta drivkrafterna som inte är direkt synliga men som ändå formar hur människor beter sig, hur ekonomin organiseras, vilken teknologi som används, samt allmänt vilka beslut som fattas. Dessa bakomliggande drivkrafter är människors värderingar och behov, kunskap och förståelse, maktstrukturen i samhället och mer allmänt formulerat vår kultur.
När vi på olika sätt jobbar för att fördjupa demokratin är det dessa bakomliggande drivkrafter som vi försöker påverka och förändra.
Folkrörelser arbetar till exempel med folk- och opinionsbildning för att skapa en ny berättelse om vad som är problem och möjligheter, vilka som är ”hjältar”, ”offer” respektive ”skurkar” i de berättelser som bär samhället. När de gör detta arbetar de med att påverka människors värderingar, behov, kunskap och förståelse. Det betyder inte att de nödvändigtvis skapar en berättelse som understödjer en fördjupning av demokratin, men de kan göra detta genom att berätta en berättelse som framställer detta som något önskvärt för att inte säga nödvändigt.
När rörelser också söker att omfördela makt genom att skapa kommunal deltagardemokrati eller olika former av ekonomisk eller mediademokrati så arbetar de direkt med maktstrukturen i samhället.
Kulturen innefattar de berättelser vi berättar om samhället och vilka vi är. Kulturen förhåller sig också på en rad olika sätt till samhällets maktstruktur, men den innehåller också många andra saker som de som arbetar för förändring kan arbeta med.
Kulturen innefattar till exempel människors dagliga rutiner, vanor, vardagslivets form och innehåll, olika aktiviteter i människors vardag, olika arenor eller mötesplatser. När aktivister arbetar med kulturen kan det handla om att arbeta med sådant som associeras med kreativitet och konstnärliga uttryck, men det kan också handla om att skapa mötesplatser, kvartersträdgårdar, organisationer för kvarterssamverkan, delande ekonomi etc. Det kan alltså handla om att ändra på hur kulturen är i ett område där människor bor. Det kan också handla om att förändra kulturen på arbetsplatser eller skapa nya vanor kopplade till nya ekonomiska institutioner till exempel att köpa el av en förening där du tillsammans med flera av dina grannar är medlem och deltar i att fatta beslut om hur vinsten ska investeras istället för att köpa el från ett stort bolag som ger vinsten till sina aktieägare.
Bread and Puppet är en dockteatergrupp i Vermont som arbetar med dockteater för förändring. De är kända inte minst för sina stora dockor. Foto: Walter S. Wantman
“Om man går in på hemsidan för någon av Sveriges 290 kommuner kan man få reda på mycket: information om strömavbrott, eldningsförbud, vilka öppettider biblioteket och simhallen har, var förskolorna finns, hur man söker olika typer av bidrag, programmet för den kommande kulturfestivalen och vad man gör med sina trasiga elektronikprylar. Att kommunen är en utvecklad serviceorganisation som gärna vill att medborgarna ska veta vad de får ut av sina skattepengar är tydligt. Mindre uppenbart är att kommunen är en demokratisk organisation vars ledning utses av invånarna i allmänna val. De flesta kommuner har visserligen en liten flik längst till höger på öppningssidan som heter ”Kommun och politik”. Om man klickar sig fram från den kan man få veta vilka som sitter i kommunfullmäktige, vilka partier som är representerade, protokoll från fullmäktige och olika nämnder. Men ingenting uppmuntrar till debatt, engagemang eller deltagande. Helhetsintrycket är att kommunen är ett slags välfärdsföretag som drivs av kompetenta tjänstemän, inte en demokratisk gemenskap där man förväntar sig att kommunens invånare skall delta aktivt.”
Deltagandet i den lokala demokratin har i och för sig varit inskränkt till att inkludera vissa grupper. Kvinnor och egendomslösa har i hög grad varit exkluderade. Rösträtten har också varit graderad kopplad till hur mycket egendom medborgarna hade. Men det lokala folkstyrets historia i Sverige utmanar ändå som arv på det sättet att det innebar en mycket högre grad av deltagande för de som deltog än vad den representativa demokratin senare inneburit för sina medborgare. I den lokala demokratins historia har med andra ord medborgarskapet, även om det varit inskränkt till mindre än halva befolkningen, inneburit fysiskt deltagande på regelbundna möten, i diskussioner och i själva det beslutsfattande som format utvecklingen lokalt.
Paradoxalt nog avvecklades den kommunala deltagardemokratins institutioner och praktik ett par årtionden efter att den allmänna rösträtten hade utsträckts till att gälla folkmajoriteten. Dessa inskränkningar genomfördes till följd av en tro på att det var mer modernt med representativ demokrati eller med andra ord att det var “effektivare” att några “utvalda” personer företrädde kollektivet. Detta skedde samtidigt som välfärden byggdes ut under det socialdemokratiska styre som varade 1936 till 1976.
Utan att förlora sig i historisk bakgrund är det av värde att också uppmärksamma att arbetarrörelsens och andra folkrörelsers segrar under tidigt 1900-tal byggde på något annat än representativ demokrati. Grundläggande för dessa rörelser var starkt decentraliserade maktstrukturer. Till exempel var det oerhört mycket lokalt beslutade strejker som tvingade fram bättre arbetstider och arbetsvillkor. Det var med andra ord lokalt självbestämmande i fackklubbar, Folkets hus, kooperativ, nykterhetsföreningar, kvinnoklubbar, ungsocialistiska klubbar och i andra lokala folkliga maktcentra som tvingade fram de förändringar som senare gav oss det svenska välfärdssamhället.
Missnöjet med en “åskådardemokrati” utvecklades i själva verket i takt med välfärdssamhället och bottnar i en blandning av ökade förväntningar på jämlikhet i kombination med minskad tillgång på politiska fora att vara inkluderad i. Debatten om detta stormade en hel del i samband med de stora kommunsammanslagningarna på 1950- och 1970-talet då vi gick från att ha ca 3000 till ca 300 kommuner i Sverige. Kommundelsnämnder, dialogmöten, folkomröstningar är exempel på åtgärder som gjorts för att minska klyftan mellan medborgare och förtroendevalda. Tyvärr har dock dessa åtgärder ofta varit halvhjärtade och präglats av en ovilja att faktiskt decentralisera makten, till exempel har folkomröstningar och dialogmöten ofta genomförts bara för att efteråt ignoreras. Folkrörelser har dock regelbundet återskapat demokratins lägsta nivå genom att ordna stormöten för alla människor som är berörda av en fråga lokalt på landsorter, i bostadsområden och stadsdelar.
Inbjudan till medborgare att delta i Avestas medborgarbudget. Bild: Avesta kommun
En svensk organisation som jobbar med fokus på att hjälpa kommuner eller kommunala bolag att jobba med deltagande budget och andra deltagande processer är Digidem lab, som även samverkar med Barcelona en Comú och andra orädda städer kring den digitala deltagarplattformen Decidem. Digidem lab har bland annat arbetat med deltagande budget i Biskopsgården, Lundby på Hissingen och Majorna i Göteborg.
Ekonomisk demokrati kan handla om att vara med och bestämma på en arbetsplats, men det handlar också om ägande. Genom att fokusera på ekonomisk demokrati i båda dessa avseenden finns stora möjligheter att påverka både maktstrukturen och kulturen i samhället.
Historiskt har till exempel skapandet av kooperativa företag varit en viktig strategi inte enbart för arbetarrörelsen, utan också för jordbrukare och landsbygdsrörelsen. Facklig organisering har också handlat om att i någon mån demokratisera hur olika företag styrs, och vissa delar av den fackliga rörelsen har ställt upp mer ambitiösa mål om att bereda vägen för arbetarkontroll.
I andra länder är dock olika former av personalägande och konsumentägda företag mycket vanligare än i Sverige. Detta har uppmärksammats bland annat i dokumentären “Kan vi göra det själva?”. Detta är också något som tas upp av Sophie Nachemson-Ekwall i boken Ett Sverige där anställda äger. I denna skrift tar hon upp att personalägda företag är en ganska marginell företeelse i Sverige, men också hur det finns inspirerande exempel på såna här företag i nästan hela världen. Hon beskriver hur dessa företag finns inom allt från industri- till tjänstesektorn, samt hur de spelar en viktig roll för nya former av produktion, till exempel plattformskooperativ och medborgarägda energikooperativ.
När vi diskuterar möjligheterna att skapa orädda städer i Sverige är det viktigt att inte enbart se på enskilda företag, men också på hur kooperativa företag tillsammans kan skapa lokala nätverk eller “ekosystem” av ekonomisk verksamhet som står under demokratisk kontroll. På det sättet kan de skapa en motvikt och ett alternativ till företagande som koncentrerar makt i händerna på ett fåtal och sätter fokus på vinst framför samhällshänsyn. Exempel på regioner där detta har skett är Emilia Romagna-regionen i norra Italien och Mondragon i Spanien. Det finns också hos flera orädda städer runtom i världen en strävan att skapa liknande nätverk för att på detta sätt skapa deltagande demokrati både inom politiken och den ekonomiska sfären utanför den offentliga sektorn.
I lite vidlyftigare diskussioner om hur kapitalismen ska kunna ersättas med ett nytt, bättre mer demokratiskt system är det viktigt att föra diskussion tillbaka till den här praktiska nivån där vi arbetar med hur företagande kan organiseras demokratiskt, samt hur demokratiska företag kan ta hand om lokala möjligheter och utmaningar som andra företagsmodeller som koncentrerar ägandet i färre händer är sämre lämpade att ta hand om. Kapitalismen behöver absolut konfronteras, men detta är inte möjligt utan att ett handfast demokratiskt alternativ utvecklas. För att detta alternativ ska vara framgångsrikt måste det klara av att “leverera varorna” och på riktigt tillfredställa både anställdas och det större samhällets behov.
Avslutningsvis – bred kulturell mobilisering för fördjupad demokrati
Att vara med och utforma budgetar för kommuner, kommundelar eller företag, samt att vara med och äga, förvalta och jobba i de företag som levererar de produkter och tjänster som människor behöver för ett gott liv är väldigt viktiga steg för att fördjupa demokratin. Det är också sådana steg som orädda städer arbetar med runtom i världen. Men som vi redan inledningsvis varit inne på behöver vi även arbeta bredare med kulturen och samhället för att möjliggöra en demokratisering av politiken och ekonomin.
Detta breda arbete för demokratisk delaktighet pågår faktiskt redan runtom i hela Sverige. Det sker ofta genom samspel mellan föreningsliv, studieförbund och kommuner. Exempel på aktörer som på olika sätt kan arbeta med att skapa ett lokalt engagemang och en demokratisk kultur innefattar alltifrån lokala kulturföreningar, teatrar, idrottsföreningar, lokala utvecklingsgrupper, etniska föreningar, fritidsgårdar, sociala center, kulturhus, delandeekonomiska initiativ, inbördes hjälp-nätverk där människor hjälper varandra med vardagen under Corona med mera. Egentligen är det svårt att göra en uttömmande lista för i princip flertalet aktörer i det som ibland kallas för “civilsamhället” har en potential att bidra till en fördjupad demokrati i Sverige. Utmaningen är att få dessa aktörer att också länka sitt mobiliserande och folkbildande arbete till en mer långsiktig dagordning för att omfördela makt och resurser i samhället med hjälp av både politisk och ekonomisk deltagardemokrati. Medvetna om detta bör vi söka kontakt väldigt brett och involvera så många som möjligt i samtalet om olika praktiska steg som går att ta för att fördjupa demokratin politiskt och ekonomiskt.
Lästips och källor
Något kan man väl göra, Texter 1932 – 1982 av Alva Myrdal, bok med inledning av Yvonne Hirdman, Carlssons 2002.
