Kategori: Kommentar

Text: Jonathan Korsar, med hjälp av Mats Sjöblom m.fl.

I snart ett halvsekel nu har samhället rört sig i riktning mot allt större klyftor och mer kapitalism. Befinner vi oss på en enkelriktad väg eller går det att vända? Finns det nya möjligheter att demokratisera samhället och ekonomin idag? Hur kan den pågående teknologiska revolutionen samspela med en politik för mer ekonomisk demokrati?

När jag skriver detta är det en solig vårdag. Utanför fönstret är det klarblå himmel med vita moln som sakta rör sig över talltopparna vid horisonten. Naturen arbetar. Just nu håller den på med att sakta men säkert “producera vår”. För många i dagens industri- och tjänstesamhälle betyder våren kanske en trevligare resa till och från jobbet eller skolan, eller en möjlighet att umgås utomhus med vänner och familj. För många är dock ”produktionen av vår” inte lika grundläggande som för jordbrukarna som ägnar sig åt  livsmedelsproduktion. Livsmedelsproduktionen och jordbrukarna är beroende av ett rätt förutsägbart och gynnsamt klimat. Prognoserna visar dock att vi riskerar förlora just ett sådant klimat i takt med att den globala uppvärmningen ökar. Vi har till exempel redan fått uppleva fler värmeböljor i bland annat Europa, Australien och USA, och med dessa ett ökat antal skogsbränder. Värmeböljor leder också till torka som leder till missväxt och livsmedelsbrist.  Forskarna talar därför om ett akut behov av att mycket snabbt minska samhällets utsläpp av växthusgaser samtidigt som vi måste stärka naturens förmåga att binda in koldioxid i till exempel marken. “Väderprognosen” på lite längre sikt blir annars inte särskilt gynnsam. Vi riskerar bland annat att allt oftare få missväxt, stora bränder och oväder, och i samband med dessa: storskalig förstörelse av liv och egendom. 

Det är minst sagt beklämmande att Sveriges klimatminister Annika Strandhäll i detta läge går ut med beskedet att det i stort sett är omöjligt för Sverige att minska utsläppen tillräckligt snabbt, men att politikerna ändå måste fortsätta påstå att de de försöker gör det.

Behovet av en ny ekonomi

Det är uppenbart att Annika Strandhäll, liksom den politik som styr Sverige just nu, är fast i hjulspår som inte ger utrymme för den kursändring som behövs. Mer specifikt är Strandhäll och politiken fast i en ekonomisk modell som saknar förmåga att värdesätta och förhålla sig klokt till klimatets och ekosystemens reella värde för mänsklig välfärd.

Denna ekonomiska modell, som även är blind för många demokrati- och rättvisefrågor, har Kate Raworth liknat vid en pjäs med följande roller och rollbeskrivningar: 

• MARKNADEN, som är effektiv – så ge den fria tyglar
• FÖRETAGEN, som är innovativa – så ge dem makt att leda
• FINANSVÄRLDEN, som är ofelbar – så lita på den
• HANDEL, som är av nytta för alla parter – så öppna alla gränser
• STATEN, som är inkompetent – så låt den inte lägga sig i
• HUSHÅLLET, som är en privatsak – så lämna det åt kvinnorna
• ALLMÄNNINGARNA, som är en tragedi – så sälj ut dem
• SAMHÄLLET, som inte finns – så strunta i det
• JORDEN, vars resurser är oändliga – så ta för dig
• MAKTEN, som är irrelevant – så nämn den inte vid namn

Centralt för iscensättningen av denna nyliberala pjäs, som ideligen spelas upp för oss, och har gjort så åtminstone de senaste 40 åren, är BNP-tillväxt som mått på framgång. I princip alla världens länder har haft sådan tillväxt som ett överordnat mål. Det är en modell som inte duger längre. Vi behöver en ny ekonomisk ”pjäs”, med en ny intrig, en ny rollista och nya rollbeskrivningar. En ny ”pjäs” behövs inte bara för att rädda klimatet, utan också för att bryta ner växande sociala klyftor och för att bättre tillvarata alla människors och lokalsamhällens möjliga bidrag till en ekologiskt hållbar samhällsutveckling. 

Den modell Kate Raworth föreslår för att göra detta kallas donutekonomi. Denna modell är ett försök att tydliggöra några av vår tids stora samhällsutmaningar. 

Donutekonomins två centrala delar är det ekologiska taket och det sociala fundamentet. Det ekologiska taket handlar om de planetära gränser vi måste hålla oss inom för att vi inte ska förstöra naturen och det ”arbete” den gör åt oss. Det sociala fundamentet handlar om det golv vi måste skapa för att alla ska inkluderas och tillförsäkras grundläggande mänskliga rättigheter, till exempel mat, boende, energi, social jämlikhet, och politiskt och ekonomiskt medbestämmande. Alla människor som i praktiken inte tillförsäkras sina rättigheter befinner sig enligt den här modellen “under golvet”. Den centrala frågan blir därmed vilka samhälleliga förändringar som måste till för att alla ska kunna ta sig ”upp på golvet”, samtidigt som inga länder slår igenom det ekologiska taket.

Många alternativ till kapitalismen

En svårighet när vi ska diskutera möjligheten att skapa en donutekonomi är vår brist på allmänt accepterade definitioner av centrala ekonomiska begrepp. Vad menar vi till exempel när vi säger kapitalism? Är det önskvärt att prata om och sträva efter ett alternativ till kapitalismen? 

Jan Wiklund har tagit upp detta i ett kort inlägg på bloggen Gemensam där han påpekar att vad som ”egentligen menas med kapitalism tycks vara en smula förvirrat”. Han nämner 5 olika definitioner:

• Werner Sombart, som myntade begreppet kapitalism, syftade på en produktion där de fasta kostnaderna, ”kapitalet”, var större än de rörliga, ”arbetet”, vilket var nytt på hans tid.
• Karl Marx, och kanske ännu mer den tidiga tyska arbetarrörelsens chefsideolog Karl Kautsky, syftade på en produktion där de som arbetade och de som ägde produktionsmedlen var helt olika klasser av människor.
• Fernand Braudel, fransk historiker som undersökte hur egentligen det vi kallar kapitalism växte fram, syftar med ordet kapitalism på verksamheter som styr med våld och makt, till skillnad från marknader som alltid har funnits och där köpare och säljare snackar ihop sig om villkoren, och där båda parter kan avstå om det inte passar.
• Immanuel Wallerstein menar med kapitalism ett samhälle där kapitalackumulation i längden slår ut alla andra mänskliga behov.
• Rothstein har hittat ytterligare en definition, som verkar vara en precisering av Marx’ [och] menar att kapitalism innebär samhällsrutiner som gör att det för det mesta är kapitalet som hyr in arbetet, och inte arbetet som hyr in kapitalet eller en tredje person som hyr in båda.”

Om vi utgår från den förstnämnda definitionen är det inte önskvärt att avskaffa kapitalismen. Enligt den definitionen så handlar det ju endast om att vi idag har tillgång till avancerad teknologi. Utgår vi däremot från någon eller alla de fyra sistnämnda definitionerna så framstår det som mycket rimligt att både på moraliska och andra grunder vilja röra sig bort från kapitalismen och mot ett annat system: Ett system där personalen som arbetar på ett företag också i högre grad kan vara delägare i företaget, såsom småföretagare ofta är; ett system där alla vuxna medborgare i högre grad är med och styr över samhällets ekonomi; ett system där strävan efter “kapitalackumulation” inte slår ut andra mänskliga behov, som till exempel vårt behov av ett hyfsat förutsägbart och stabilt klimat och en levande planet. 

Det är också tydligt att om vi använder dessa definitioner så är antikapitalism inte alls likvärdigt med att vilja överföra hela ekonomin till statens regi, som i Sovjetunionen. Snarare handlar det om att hitta en modell där offentlig sektor och en mångfald av olika sorters företagande kan samspela på nya och mer sofistikerade sätt för att förverkliga gemensamt uppsatta mål. 

Lokalt gemensamt välståndsbygge

Ett sätt att främja ett sådant samspel och en sådan mångfald av alternativ är “lokalt gemensamt välståndsbygge”. På engelska kallas det “Community Wealth Building” och är en strategi för samhällsbyggande som förespråkas av flera progressiva kommuner i många andra länder. Det har också lyfts fram i ett svenskt sammanhang, bland annat av Ylva Lundkvist Fridh som pekat på dess möjlighet att bidra till en större mångfald av ägande och företagande, bättre finansiering av landsbygdsutveckling och stadsdelsutveckling, och även rättvisare arbets- och bostadsmarknader. Det är en intressant modell, inte minst för att den visar att en ordning där den offentliga sektorn upphandlar tjänster inte nödvändigtvis måste förstärka en destruktiv privatisering, utan faktiskt tvärtom kan användas för att stärka lokal utveckling och ekonomisk demokrati.

Hur funkar då detta i praktiken?  På de orter där denna strategi praktiseras sker det ofta genom samverkan mellan en rad olika offentliga och allmännyttiga institutioner. I till exempel Preston i Lancashire County i Storbrittanien så är de drivande organisationerna en kommun, en region, två högskolor samt en regional polismyndighet. Deras samverkan sker inte minst med fokus på den offentliga upphandlingen. Här har de ställt upp gemensamma sociala och ekologiska mål som upphandlingen ska främja, till exempel att upphandlingen ska skapa fler jobb och mer företagande i Preston och Lancashireregionen. De vill också bidra till att det skapas fler personalägda företag. Andra delar i strategin har handlat om att starta en gemensam regional bank som investerar i regionens utveckling. En effekt av det här arbetet är att mängder av lokala jobb skapats.

Det har också resulterat i utvecklad samverkan kring kooperativt nyföretagande och en fördjupad samhällsdebatt, vilket bland annat lett till att kommunen 2021 anammade donutekonomimodellen som ett sätt att tala om de ekologiska och sociala målsättningarna för företagandet och den ekonomiska utvecklingen i regionen. 

Vår tids teknologiska och demokratiska omvandling 

En rad exempel på varför vi behöver de alternativ till kapitalismen som lokalt gemensamt välståndsbygge skapar, kan hämtas från den pågående industriella och teknologiska omvandlingen. Här ser vi gång på gång hur gamla företagsmodeller och ett alltför koncentrerat, centraliserat ägande misslyckats med att tillvarata den nya teknologins demokratiska och resursbesparande potential och istället skapar nya sociala konflikter.

Ta till exempel vindkraften. Det är en decentraliserad teknologi som skulle kunna byggas ut och ägas demokratiskt och lokalt runt om i hela världen. Istället har den inte minst i Sverige i alltför stor utsträckning byggts ut av stora bolag som ofta hamnar i konflikt med de lokalsamhällen som får vindkraftverken i sina skogar och på sina åkrar och fält, eller i sina kustområden.

Hade vi utgått från donutekonomins modell hade vi kunnat se att lokalsamhällena själva borde äg och ta hem vinsterna av den nya teknologin. På så sätt hade vindkraften kunnat bidra till att minska klyftan mellan stad och land, istället för att öka den. Problemet här är att vindkraftens potential att ge människor makt över energiförsörjningen inte uppmärksammats, och om den uppmärksammats så har den i vilket fall inte uppskattats av dem som har makten över industrin sen tidigare. Följaktligen har allmänhetens möjligheter att vara drivande i utbyggnaden av vindkraft begränsats av föråldrad lagstiftning och en skattepolitik som gynnat de gamla industristrukturerna.

I korthet går det att beskriva den konflikt som uppstår så här: Flera av de teknologier som borde användas för att hantera olika ekologiska och sociala utmaningar, kan inte hanteras på ett särskilt bra sätt av etablerade, centraliserade företagsmodeller och inom ramen för den rådande politiken, som varit inriktad på att främja sådana företagsmodeller. Det här gäller alltså inte bara när vi talar om ny förnybar energiteknologi. Det handlar i lika hög grad om den mångfald av nya teknologier i vår tid som omvandlar förutsättningarna för alltifrån transporter och industriell produktion, till sådant som media, medicin och till och med demokrati.  

Vi behöver göra mer själva!

Enligt en växande rörelse och en rad författare, till exempel Elinor Ostrom, Jeremy Rifkin och Paul Mason, är kooperativ och andra lokala samverkansorienterade företagsmodeller, i samspel med olika former av stärkt offentligt ägande, det bästa sättet att organisera den nya decentraliserade, frigörande teknologins förvaltning. Dessa författare talar om att sådana företagsmodeller tillsammans kan bygga något som vi kan kalla för en “kollaborativ allmänning”, en pool med resurser som delas på olika sätt , och som möjliggör en högre grad av välfärd och egenmakt än vad flertalet upplever i dagens ekonomi. Människor bidrar till dessa kollaborativa allmänningar när de till exempel skapar olika former av delningsekonomier, jobbar i lokala kooperativa boendeföretag eller med lokal förnybar energi, liksom när de delar ritningar, kod, program etc för digitalt assisterad produktion inom olika branscher. För flera progressiva kommuner, bland annat Barcelona, så har utvecklandet av dessa allmänningar blivit ett alltmer centralt projekt som involverar kommun, medborgare och en rad kooperativa lokala företag. 

Värt att notera är också att uppkomsten och utvecklingen av kollaborativa allmänningar utanför offentlig sektor hjälper oss att formulera frågor kring hur våra offentligt ägda företag fungerar. Jobbar inte de också allt som oftast med olika sorters allmänningar som borde förvaltas mer kollaborativt? Diskussionerna om hur våra elnät, värmenät, våra offentliga rum, bostadsområden, markområden, vägar, bibliotek, utbildnings- och kulturinstitutioner med mera, kan förvaltas som allmänningar är exempel på detta. Många erfarenheter och nya arbetssätt finns dokumenterade för den som riktar uppmärksamheten åt rätt håll, men fortfarande har vi inte upplevt de sannolikt mycket stora förändringar som väntar när och om de nya perspektiven får genomslag på allvar. 

Sammanfattningsvis

Vi kan kanske sammanfatta det hela så här: Odemokratiskt ägda och vinstmaximerande företag är sämre lämpade att förvalta de nya möjligheter som växer fram med ny teknologi. Dessa företag är också fundamentalt olämpliga när det gäller att förvalta allmänningar. Stora delar av den nya ekonomin som skapas runt digital information, lokal förnybar energi, hållbar produktion och konsumtion samt hållbara transporter är med andra ord mindre lämpad att organiseras på ett traditionellt kapitalistiskt sätt. Men även stora delar av det kapital som redan är gemensamt, till exempel elnät, värmenät, våra offentliga rum, bostadsområden, mark, vägar, bibliotek, utbildnings- och kulturinstitutioner med mera, är långtifrån önskvärda att förvalta genom kapitalistiskt företagande. Istället framstår det som mycket mer samhällsnyttigt att organisera dessa resurser så att nyttan maximeras lokalt, så att välstånd delas mellan alla medborgare och så att eventuell vinst återinvesteras i en uppgraderad gemensam välfärd.

Vår tids ekonomisk-teknologiska omvandling innebär alltså en rad nya möjligheter att rekonstruera ekonomin och på det sättet tackla olika klyftor i samhället. Diskussionen om värdet av olika kollaborativa och kooperativa företagsformer kastar också ljus över den stora potential som ligger i allt det som ingår i våra gemensamma tillgångar, till exempel inom offentlig sektor.

Nyckeln till framtiden består i att öppna upp förvaltningen och dela ägandet av de nya sätten att producera, transportera, kommunicera och dela, så att fler människor blir förvaltare och medägare av de nya institutioner som nu behövs. Om vi lyckas med detta fördjupar vi demokratin genom att bygga ut en växande kollaborativ och kooperativ sektor med mängder av medborgar- och personalägda företag, understöttad av en genomtänkt och kollaborativt orienterad offentlig sektor. Denna utveckling kan vi driva framåt genom att bland annat arbeta mer medvetet med offentlig upphandling så att den bidrar till mer lokala demokratiska företag.

Framtidens alternativ till kapitalismen och en ekonomi som uppnår donutmodellens mycket rimliga mål kan med andra ord skapas genom bland annat satsningar på lokalt gemensamt välståndsbygge, demokratiskt företagande, samt utveckling av samhällets ”kollaborativa allmänningar”. 

KÄLLOR OCH LÄSTIPS

Making peace with nature: A scientific blueprint to tackle the climate, biodiversity and pollution emergencies, rapport från FNs miljöorgan UNEP, februari 2021.

“Guide: Åtta kapitel om klimatförändringarna”, av Calle Elfström, på SVTs webbsida.

“Våra barns framtid står på spel”, nyhetsartikel 28 februari 2022, av Johan Bergendorff. 

Vad är feministisk ekonomi?, artikel i onlineversionen av Ekonominhandboken av Sten Ljunggren och Johan Ehrenberg.

Strategi för lokalt gemensamt välståndsbygge, idéskrift av Ylva Lundkvist Fridh, från Hela Sverige ska leva och Färnebo folkhögskola, 2019.

”Kommunen som motor för lokalekonomisk utveckling”, filmat webinarium (1 timme). Presentation om Prestonmodellen av Jonathan Korsar. Perspektiv på liknande strävanden i Sverige presenteras också av Theresa Hägglund, upphandlingschef i Bodens kommun, samt Eva Ternegren som författat en rapport om möjligheterna att använda upphandling som ett redskap för att driva social utveckling, 2019. 

Vi kan inte ta en kris i taget, debattartikel av författaren i lokaltidningen Hela Hälsingland om vad som behöver göras för att tackla krisen i Gävleborg, maj 2020.

”Hur kan vi demokratisera krisen och framtiden?”, text av författaren, maj 2020.

Nationalekonomen som tvingar oss att fråga: ”När kommer planetens gränser emot?”, artikel på finska YLEs webbsida.

Donutekonomi – sju principer för en framtida ekonomi, bok av Kate Raworth, Daidalos 2018. 

“En hälsosam ekonomi ska vara designad för att frodas, inte växa”, video med presentation av Kate Raworth, textad till svenska, TED-talks 2018.

”Varför är Sverige mer kapitalistiskt än USA?”, artikel av Jan Wiklund på bloggen Gemensam 2021.

”The Preston Model”, artikel med statistik, från CLES – Centre for Local Economic Strategies.

”When Preston meets the Donought”, video och annat dokumentation från webinarium om möjligheten att arbeta med Prestonmodellen för att skapa en donutekonomi, 2021. 

”Community Wealth Building”, presentation av Jonty Leibowitz från Centre for Local Economic Strategies, som berättar om kommunen Prestons arbete. Lokalekonomidagarna i Järvsö 2019.

”Svenska energikooperativ behöver bättre villkor”, artikel av Göran Bryntse och Ewa Engdahl på Second Opinon, maj 2020. 

”Skattebeslut bromsar vindkraftskooperativ”, inslag i P4 Jämtland, Sveriges Radio, maj 2011.

“Community Solar”, beskrivning av Fal Energy Partnership – Action for Local Energy Wealths arbete med lokalt demokratiskt ägd energi.

“Låt Elinor Ostroms insikter slå igenom i politiken”, artikel av Ylva Lundkvist Fridh i tidningen Syre Global.

“The Zero Marginal Cost Society”, föreläsning (ca 1 timme) utifrån boken med samma namn av Jeremy Rifkin, 2014.

“On the future of Capitalism”, kort presenation (18 minuter) med journalisten och författaren Paul Mason, 2013.

“The Sharing Economy on the Collaborative Commons”, artikel av Jeremy Rifkin i Common Dreams.

Commons Transition and P2P, en guide till den kollaborativa allmänningens politik från Transnational Institute och P2P Foundation, 2017.

”The Commons Collaborative Economy explodes in Barcelona”, artikel på Commons Transitions webbsida, 2016.

The Future is Public: Democratic Ownership of Public Services, rapport från Transnational Institute, 2019.

“Vad är socialt företagande?”, artikel med länkar till filmer och mer material på Tillväxtverkets webbsida, 2021.

Cities building Community Wealth, en rapport och film från konferens där nordamerikanska städer berättar om sitt arbete med lokalt gemensamt välståndsbygge.

Building a democratic economy: from Cleveland to Preston, the Laura Flanders Show, tv-program från 18 oktober 2020.

The Next System Project, projekt i USA med fokus på att diskutera ett möjligt alternativ till kapitalismen: https://thenextsystem.org/about-next-system-project

En nordamerikansk resurssida om olika aspekter av Community Wealth Building: https://community-wealth.org/Commons Transition – Organisation med fokus på hur den ”den kollaborativa allmänningen” kan utvecklas: https://commonstransition.org/

Text: Jonathan Korsar, med hjälp av Mats Sjöblom m.fl.

I och utanför Europa finns det både rädda och orädda städer. Rädda städer där rasism och allmän rädsla för förändring styr politiken. Orädda städer där rörelser prövar sig fram med mer deltagande demokrati och mer gemensamt samhällsbyggande.

I Europa idag är rädsla en känsla som stänger många dörrar. Titta på stödet för Sverigedemokraterna, Le Pen i Frankrike och liknande politiska rörelser i många andra länder. Rädsla är för dessa rörelser både en drivkraft och känsla som effektivt motiverar många människor till att utesluta många möjligheter. Det handlar både om rasism, dvs rädsla och hat riktat mot den andre, samt rädsla för samhällsförändring mer allmänt – och det är rädslor som vinner val och formar alltifrån lokal och nationell politik till EU-politik. 

Samtidigt, i stort sett utan bevakning i svensk media, så vinner motsatsen till rädsla segrar på det lokala planet runtom i Europa. Detta kallas för “municipalism” eller ibland för “ny municipalism”. Det omtalas också som rörelsen för “orädda städer”. I lokalvalen 2015 i Spanien går det kanske att tala om att rörelsen hade sitt genombrott. Men lokalt finns exempel på municipalistiska rörelser i Rumänien, Kroatien, Polen, Slovenien, Österrike, Grekland, Italien, Tyskland, Holland och förra året, mitt under pågående pandemi, skedde ett nytt genombrott för den här rörelsen i Frankrike i samband med att det hölls lokalval där. 

Klimatkrisen, klassklyftorna, rasismen och välfärdskrisen såväl som Rysslands krig mot Ukraina och resten av de tråkiga orättfärdigheter som präglar vår samtid bidrar alla till en delad erfarenhet av att den etablerade politiken och de rådande maktstrukturerna inte levererar. Det är mot bakgrund av denna erfarenhet som vi ska förstå framväxten av de nya municipalistiska medborgarrörelserna. Den etablerade politiken i en rad länder uppfattas som korrupt och ofokuserad, oförmögen och illojal mot allmänheten. I korthet har den styrande politiken i en rad länder på en rad olika sätt visat sig vara oförmögen att effektivt främja allmänhetens intressen. Den demokratisering och välfärd som skapades under i mitten av 1900-talet i många länder ersattes av krass nyliberalism vilket försvagade våra gemensamma institutioner. Något nytt behövs idag, och något nytt är på väg att födas i de lokala rörelser som tagit sikte på att skapa en ny sorts kommunalpolitisk praktik. 

Men vad är då detta nya? De nya municipalistiska rörelserna förenas av ett fokus på att sätta gemensam välfärd framför vinstdrivande intressen. De är lokala, men samtidigt transnationellt nätverkande och aktiva. De förenas också av ett fokus på deltagande demokrati. Målet dessa städer ställt upp är att ge den etablerade demokratin en “systemuppdatering”. Politiken i de municipalistiska “orädda städerna” runtom i och utanför Europa fokuserar på att erbjuda en sorts demokrati version 2.0 – en fördjupad, mer deltagande demokrati.

Barcelona En Comú, en av de mest kända av de nya medborgarplattformarna som marcherade in i kommunhuset i Barcelona i och med lokalvalet 2015, har till exempel genomfört stora deltagande processer med fokus på att fånga upp medborgarnas idéer och synpunkter. De har arbetat med en blandning av digitala plattformar och öppna medborgarstämmor på kvarters- eller kommundelsnivå runtom i staden.

På ett liknande sätt fångar många av de franska plattformarna, till exempel Grenoble en Commun och Paris en Commun, upp en deltagardemokratisk anda som i Frankrike skapats inte minst av Gula västarna-rörelsen. 

Kan det som händer i andra länder också hända i Sverige?

Det finns tydliga tecken som pekar på att den nyliberala politiken också i Sverige kommit till vägs ände. Segregationen och klyftorna i Sverige har fortsatt att växa. Till följd av detta urholkas den faktiska välfärden för många. Klimatkrisen ställer samtidigt kommuner inför en rad utmaningar som inte går att hantera inom ramen för det etablerade sättet att göra politik. För att hantera ovan nämnda kriser behövs systemförändring, och även kommuner behöver ta itu med sådan ekonomisk planering som under årtionden rätt slarvitgt överlåtits till näringslivets institutioner att hantera. 

Som många debattörer tagit upp agerar vi inte alls på ett sätt som står i proportion till de problem som vi står inför. Vi förstår i och för sig på ett sätt att det här sakerna – ökande klassklyftor, rasism, klimatkris, militarism osv – innebär stora problem, men samtidigt lyckas vi inte alls mobilisera tillräckligt med resurser och tillräckligt med demokratiskt deltagande i arbetet med att lösa problemen. 

Givetvis kan vi tänka oss att det bara fortsätter så här, men mer status quo gör också status quo allt mindre hållbart. Som Malin Widehammar och Erik Persson noterar i förordet till den nyss utkomna boken Orädda städer tvingar de ökande klyftorna och samhällsproblemen fram nya politiska mobiliseringar.

De resonerar vidare längs samma banor om att frön till en rörelse för orädda städer i Sverige kanske finns i rörelser som protesterar mot renovräkningar och för allas rätt till ett bra boende, i rörelser för att försvara och utveckla vår gemensamma välfärd och i Ortenrörelsen. De pekar också på att frön till orädda städer i Sverige kanske kan gro ur ett förnyat intresse för ”kooperativt företagande, bygdebolag och ur rörelser för verkligt medbestämmande på arbetsplatserna”, samt att en intressant trend är detta ”att allt fler lokala oberoende partier ställer upp i de kommunala valen”. Ett visst hopp menar de också kan sättas till klimatrörelsen och kommuner som arbetar med medborgarbudget och liknande demokratiprojekt.

Om vi får se en sån här rörelse ta form i Sverige är till syvende och sist givetvis en öppen fråga, men som Malin och Erik skriver:

”I väntan på att vår tids stora frågor och utmaningar adresseras mer adekvat så öppnas möjligheternas dörr för att utveckla en sådan rörelse på glänt även för oss.”

En sak står också helt klar för oss som gärna skulle vilja se en sådan rörelse. Det är att det är i kommunerna som en sådan rörelse kan formas – det är där närheten mellan medborgarna och förtroendevalda möjliggör en ny fördjupad demokrati. Det är där jämlikheten och den hållbara utvecklingen måste vinnas materiellt, genom skapande av en ny ekonomi och genom nya relationer mellan människor.

KÄLLOR OCH LÄSTIPS

Orädda städer – En guide till den globala municipalistiska rörelsen, Lode förlag 2022. Kan beställas från: www.oräddastäder.se

“New municipalism”, 2,5 minuters brittisk förklaring av vad municipalismen handlar om från organisationen Stir to Action.

“Municipalist France!” av Xavi Ferrer och Elena Arrontes, artikel i Minim Magazine, augusti 2020.

“Frances Yellow Wests Comes of Age” av Harrison Stetler, artikel i The Nation, februari 2019.

“Skellefteås kamp för att klara Parisavtalet – Vetenskapsradion Klotet”, radioprogram i Sveriges Radio med Mona Hambreus, april 2019.

“Lokal antirasism: En studie av elva antirasistiska initiativ” av Sofie Casserlöv, Expo 2013.

När betongen rätar sin rygg. Ortenrörelsen och folkbildningens renässans, bok av Ove Sernhede, René León Rosales och Johan Söderman, Daidalos 2019.

Klass i Sverige: Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet, bok av många författare, redaktörer Daniel Suhonen, Göran Therborn & Jesper Weithz, Arkiv förlag & Katalys 2021.

“Segregationen ökar i 209 kommuner”, artikel av Janne Sundling & Gustav Halth i Dagens samhälle 2016.

Politikens plats: Demokratins kris och lokal politik, rapport av Henrik Berggren, Arena Idé 2019.

Ett Sverige där anställda äger, rapport av Sophie Nachemson-Ekwall, Global utmaning oktober 2018.

“När byn startar bolag”, artikel i Landets Fria, februari 2020. 

“Gör ekonomisk demokrati folkligt igen”, artikel i Arbetaren nr 42, 2020. 

“Kan vi göra det själva?”, dokumentär med svensk text om ekonomisk demokrati, 

“Lokala partier “bevis för att demokratin funkar”, artikel i Göteborgsposten, mars 2019. 

Föreningen Alla ska kunna bo kvars webbsida: http://allaskakunnabokvar.se/

Föreningen Ort till orts webbsida: https://orttillort.org/ 

Digidem Labs webbsida: https://digidemlab.org/

Nätverket för Gemensam välfärds webbsida: https://gemensamvalfard.se/

Fotot längst upp på sidan: ”Les gilets jaunes, Yellow vests!” av https://pays-basque-et-bearn.pagexl.com/

Text: Jonathan Korsar, med hjälp av Mats Sjöblom

Hur kan medborgarna vara delaktiga i styrningen av samhället? Genom att delta i allmänna val har varit ett standardsvar sedan den allmänna rösträttens införande. Men för den som lyssnat noga har det sedan länge funnits många kritiska röster.

Forskaren, aktivisten och socialdemokraten Alva Myrdal noterade kritiskt redan 1941:

”valtillfällena är få. Ännu färre är de samhällsspörsmål som vid val kan ställas under avgörande. Det enda ärende som vid val når beslut blir egentligen frågan om förtroendevotum till partiernas allmänna kurs. Mellan valtillfällena och i hela mångfalden av detaljspörsmål blir folkviljan utan direkt inflytande. Den demokrati man får nöja sig med blir en representativ demokrati. Dess största svaghet är att medborgarmassorna döms till passivitet istället för aktivitet.”

Vad detta citat pekar på är att demokratikrisen inte är ny, utan snarare ett historiskt arv och en konsekvens av att tidigare generationer lät sig nöja med materiella förbättringar av levnadsstandarden och en ganska begränsad demokratimodell. Eller med andra ord att de rörelser som i början av 1900-talet kämpade för en mer djupgående demokratisering misslyckades med att genomföra denna.

Varför är det då så viktigt att arbeta för en fördjupad demokrati idag på 2020-talet?

En anledning till detta är att de stora förändringar som krävs för att genomföra en “stor omställning”  inte är möjliga utan att vi jobbar med att förändra drivkrafterna i dagens samhälle.

Ett sätt att se på dessa drivkrafter för samhällets utveckling ur ett ekologiskt perspektiv är att dela upp dem i direkt synliga drivkrafter och yttersta drivkrafter (på engelska “proximate drivers” respektive ”ultimate  drivers”). 

De direkt synliga drivkrafterna är människorna, ekonomin, teknologin och de beslut som fattas i olika politiska församlingar, till exempel i kommuner, regioner, nationella och internationella makthavande församlingar. Det är lätt att se hur dessa saker formar hur samhället och miljön samspelar med varandra och till exempel skapar global uppvärmning, fattigdom och segregation med mera.

Men det finns också de yttersta drivkrafterna som inte är direkt synliga men som ändå  formar hur människor beter sig, hur ekonomin organiseras, vilken teknologi som används, samt allmänt vilka beslut som fattas. Dessa bakomliggande drivkrafter är människors värderingar och behov, kunskap och förståelse, maktstrukturen i samhället och mer allmänt formulerat vår kultur. 

När vi på olika sätt jobbar för att fördjupa demokratin är det dessa bakomliggande drivkrafter som vi försöker påverka och förändra. 

Folkrörelser arbetar till exempel med folk- och opinionsbildning för att skapa en ny berättelse om vad som är problem och möjligheter, vilka som är ”hjältar”, ”offer” respektive ”skurkar” i de berättelser som bär samhället. När de gör detta arbetar de med att påverka människors värderingar, behov, kunskap och förståelse. Det betyder inte att de nödvändigtvis skapar en berättelse som understödjer en fördjupning av demokratin, men de kan göra detta genom att berätta en berättelse som framställer detta som något önskvärt för att inte säga nödvändigt.

När rörelser också söker att omfördela makt genom att skapa kommunal deltagardemokrati eller olika former av ekonomisk eller mediademokrati så arbetar de direkt med maktstrukturen i samhället. 

Kulturen innefattar de berättelser vi berättar om samhället och vilka vi är. Kulturen förhåller sig också på en rad olika sätt till samhällets maktstruktur, men den innehåller också många andra saker som de som arbetar för förändring kan arbeta med.

Kulturen innefattar till exempel människors dagliga rutiner, vanor, vardagslivets form och innehåll, olika aktiviteter i människors vardag, olika arenor eller mötesplatser. När aktivister arbetar med kulturen kan det handla om att arbeta med sådant som associeras med kreativitet och konstnärliga uttryck, men det kan också handla om att skapa mötesplatser, kvartersträdgårdar, organisationer för kvarterssamverkan, delande ekonomi etc. Det kan alltså handla om att ändra på hur kulturen är i ett område där människor bor. Det kan också handla om att förändra kulturen på arbetsplatser eller skapa nya vanor kopplade till nya ekonomiska institutioner till exempel att köpa el av en förening där du tillsammans med flera av dina grannar är medlem och deltar i att fatta beslut om hur vinsten ska investeras istället för att köpa el från ett stort bolag som ger vinsten till sina aktieägare. 

Kommunal deltagardemokrati i Sverige

Så här skriver Henrik Berggren i Politikens plats: demokratins kris och lokal politik:

“Om man går in på hemsidan för någon av Sveriges 290 kommuner kan man få reda på mycket: information om strömavbrott, eldningsförbud, vilka öppettider biblioteket och simhallen har, var förskolorna finns, hur man söker olika typer av bidrag, programmet för den kommande kulturfestivalen och vad man gör med sina trasiga elektronikprylar. Att kommunen är en utvecklad serviceorganisation som gärna vill att medborgarna ska veta vad de får ut av sina skattepengar är tydligt. Mindre uppenbart är att kommunen är en demokratisk organisation vars ledning utses av invånarna i allmänna val. De flesta kommuner har visserligen en liten flik längst till höger på öppningssidan som heter ”Kommun och politik”. Om man klickar sig fram från den kan man få veta vilka som sitter i kommunfullmäktige, vilka partier som är representerade, protokoll från fullmäktige och olika nämnder. Men ingenting uppmuntrar till debatt, engagemang eller deltagande. Helhetsintrycket är att kommunen är ett slags välfärdsföretag som drivs av kompetenta tjänstemän, inte en demokratisk gemenskap där man förväntar sig att kommunens invånare skall delta aktivt.”

Denna framtoning som “serviceorganisation” ska ställas i relation till vad kommunerna har varit historiskt. Historikern Peter Aronsson betonar att kommunal demokrati historiskt under århundraden varit deltagardemokrati snarare än representativ demokrati. 

Deltagandet i den lokala demokratin har i och för sig varit inskränkt till att inkludera vissa grupper. Kvinnor och egendomslösa har i hög grad varit exkluderade. Rösträtten har också varit graderad kopplad till hur mycket egendom medborgarna hade. Men det lokala folkstyrets historia i Sverige utmanar ändå som arv på det sättet att det innebar en mycket högre grad av deltagande för de som deltog än vad den representativa demokratin senare inneburit för sina medborgare. I den lokala demokratins historia har med andra ord medborgarskapet, även om det varit inskränkt till mindre än halva befolkningen, inneburit fysiskt deltagande på regelbundna möten, i diskussioner och i själva det beslutsfattande som format utvecklingen lokalt. 

Paradoxalt nog avvecklades den kommunala deltagardemokratins institutioner och praktik ett par årtionden efter att den allmänna rösträtten hade utsträckts till att gälla folkmajoriteten. Dessa inskränkningar genomfördes till följd av en tro på att det var mer modernt med representativ demokrati eller med andra ord att det var “effektivare” att några “utvalda” personer företrädde kollektivet. Detta skedde samtidigt som välfärden byggdes ut under det socialdemokratiska styre som varade 1936 till 1976. 

Utan att förlora sig i historisk bakgrund är det av värde att också uppmärksamma att arbetarrörelsens och andra folkrörelsers segrar under tidigt 1900-tal byggde på något annat än representativ demokrati. Grundläggande för dessa rörelser var starkt decentraliserade maktstrukturer. Till exempel var det oerhört mycket lokalt beslutade strejker som tvingade fram bättre arbetstider och arbetsvillkor. Det var med andra ord lokalt självbestämmande i fackklubbar, Folkets hus, kooperativ, nykterhetsföreningar, kvinnoklubbar, ungsocialistiska klubbar och i andra lokala folkliga maktcentra som tvingade fram de förändringar som senare gav oss det svenska välfärdssamhället. 

Missnöjet med en “åskådardemokrati” utvecklades i själva verket i takt med välfärdssamhället och bottnar i en blandning av ökade förväntningar på jämlikhet i kombination med minskad tillgång på politiska fora att vara inkluderad i. Debatten om detta stormade en hel del i samband med de stora kommunsammanslagningarna på 1950- och 1970-talet då vi gick från att ha ca 3000 till ca 300 kommuner i Sverige. Kommundelsnämnder, dialogmöten, folkomröstningar är exempel på åtgärder som gjorts för att minska klyftan mellan medborgare och förtroendevalda. Tyvärr har dock dessa åtgärder ofta varit halvhjärtade och präglats av en ovilja att faktiskt decentralisera makten, till exempel har folkomröstningar och dialogmöten ofta genomförts bara för att efteråt ignoreras. Folkrörelser har dock regelbundet återskapat demokratins lägsta nivå genom att ordna stormöten för alla människor som är berörda av en fråga lokalt på landsorter, i bostadsområden och stadsdelar.

Med detta sagt bör det dock också uppmärksammas att det finns en motrörelse till den övergripande oviljan att släppa in medborgare i den lokala demokratiska vardagen. Till exempel har flera kommuner i Sverige under senaste årtiondena prövat sig fram med deltagande budget som i Sverige ofta kallas medborgarbudget. Här finns det erfarenheter från bland annat Avesta, Haninge, Uddevalla, Örebro, Uppsala, Torsby och Åre. Nässjö är kanske den kommun som lagt in mest pengar i en sån här budgetprocess – 900 kr per invånare. Sveriges kommuner och regioner (SKR) har tagit fram en guide för arbete med medborgarbudgetar. Demokratiportalen har också en sida om hur det kan gå till när medborgare får “rösta på budget”. Dessa lokala initiativ i Sverige är en del av en internationell rörelse av kommuner som prövar sig fram med deltagande budget.

En svensk organisation som jobbar med fokus på att hjälpa kommuner eller kommunala bolag att jobba med deltagande budget och andra deltagande processer är Digidem lab, som även samverkar med Barcelona en Comú och andra orädda städer kring den digitala deltagarplattformen Decidem. Digidem lab har bland annat arbetat med deltagande budget i Biskopsgården, Lundby på Hissingen och Majorna i Göteborg.

Inom rörelsen Hela Sverige ska leva så har också initiativ tagits av lokala utvecklingsgrupper för införande av en deltagardemokratisk “första samhällsnivå” med bland annat direktvalda, ej partipolitiskt styrda lokala nämnder. Här är det ofta erfarenheterna från Kosterrådet och den direktvalda nämnden i Svågadalen som lyfts fram. 

Ekonomisk demokrati i Sverige

Ekonomisk demokrati kan handla om att vara med och bestämma på en arbetsplats, men det handlar också om ägande. Genom att fokusera på ekonomisk demokrati i båda dessa avseenden finns stora möjligheter att påverka både maktstrukturen och kulturen i samhället.

Historiskt har till exempel skapandet av kooperativa företag varit en viktig strategi inte enbart för arbetarrörelsen, utan också för jordbrukare och landsbygdsrörelsen. Facklig organisering har också handlat om att i någon mån demokratisera hur olika företag styrs, och vissa delar av den fackliga rörelsen har ställt upp mer ambitiösa mål om att bereda vägen för arbetarkontroll. 

I andra länder är dock olika former av personalägande och konsumentägda företag mycket vanligare än i Sverige. Detta har uppmärksammats bland annat i dokumentären “Kan vi göra det själva?”. Detta är också något som tas upp av Sophie Nachemson-Ekwall i boken Ett Sverige där anställda äger. I denna skrift tar hon upp att  personalägda företag är en ganska marginell företeelse i Sverige, men också hur det finns inspirerande exempel på såna här företag i nästan hela världen. Hon beskriver hur dessa företag finns inom allt från industri- till tjänstesektorn, samt hur de spelar en viktig roll för nya former av produktion, till exempel plattformskooperativ och medborgarägda energikooperativ. 

Varför har vi då så lite ekonomisk demokrati i Sverige? Det beror enligt Bo Rothstein på att det funnits ett motstånd hos facket, samt att vänstern blandat ihop kapitalism och marknader.  

När vi diskuterar möjligheterna att skapa orädda städer i Sverige är det viktigt att inte enbart se på enskilda företag, men också på hur kooperativa företag tillsammans kan skapa lokala nätverk eller “ekosystem” av ekonomisk verksamhet som står under demokratisk kontroll. På det sättet kan de skapa en motvikt och ett alternativ till företagande som koncentrerar makt i händerna på ett fåtal och sätter fokus på vinst framför samhällshänsyn. Exempel på regioner där detta har skett är Emilia Romagna-regionen i norra Italien och Mondragon i Spanien. Det finns också hos flera orädda städer runtom i världen en strävan att skapa liknande nätverk för att på detta sätt skapa deltagande demokrati både inom politiken och den ekonomiska sfären utanför den offentliga sektorn.

I lite vidlyftigare diskussioner om hur kapitalismen ska kunna ersättas med ett nytt, bättre mer demokratiskt system är det viktigt att föra diskussion tillbaka till den här praktiska nivån där vi arbetar med hur företagande kan organiseras demokratiskt, samt hur demokratiska företag kan ta hand om lokala möjligheter och utmaningar som andra företagsmodeller som koncentrerar ägandet i färre händer är sämre lämpade att ta hand om. Kapitalismen behöver absolut konfronteras, men detta är inte möjligt utan att ett handfast demokratiskt alternativ utvecklas. För att detta alternativ ska vara framgångsrikt måste det klara av att “leverera varorna” och på riktigt tillfredställa både anställdas och det större samhällets behov. 

Avslutningsvis – bred kulturell mobilisering för fördjupad demokrati

Att vara med och utforma budgetar för kommuner, kommundelar eller företag, samt att vara med och äga, förvalta och jobba i de företag som levererar de produkter och tjänster som människor behöver för ett gott liv är väldigt viktiga steg för att fördjupa demokratin. Det är också sådana steg som orädda städer arbetar med runtom i världen. Men som vi redan inledningsvis varit inne på behöver vi även arbeta bredare med kulturen och samhället för att möjliggöra en demokratisering av politiken och ekonomin.

Detta breda arbete för demokratisk delaktighet pågår faktiskt redan runtom i hela Sverige. Det sker ofta genom samspel mellan föreningsliv, studieförbund och kommuner.  Exempel på aktörer som på olika sätt kan arbeta med att skapa ett lokalt engagemang och en demokratisk kultur innefattar alltifrån lokala kulturföreningar, teatrar, idrottsföreningar, lokala utvecklingsgrupper, etniska föreningar, fritidsgårdar, sociala center, kulturhus, delandeekonomiska initiativ, inbördes hjälp-nätverk där människor hjälper  varandra med vardagen under Corona med mera. Egentligen är det svårt att göra en uttömmande lista för i princip flertalet aktörer i det som ibland kallas för “civilsamhället” har en potential att bidra till en fördjupad demokrati i Sverige. Utmaningen är att få dessa aktörer att också länka sitt mobiliserande och folkbildande arbete till en mer långsiktig dagordning för att omfördela makt och resurser i samhället med hjälp av både politisk och ekonomisk deltagardemokrati. Medvetna om detta bör vi söka kontakt väldigt brett och involvera så många som möjligt i samtalet om olika praktiska steg som går att ta för att fördjupa demokratin politiskt och ekonomiskt. 

Lästips och källor

Något kan man väl göra, Texter 1932 – 1982 av Alva Myrdal, bok med inledning av Yvonne Hirdman, Carlssons 2002.

Great Transition – The Promise and Lure of the Times Ahead, rapport från Global Scenario Group, av Paul Raskin, Tariq Banuri mfl 2002.

Ur ruinerna – en ny politik för en värld i kris, bok av George Monbiot, Leopard förlag 2018.

“The new political story that could change everything”, tal på 15 minuter av George Monbiot för Ted talks 2019.

Politikens plats: demokratins kris och lokal politik, av Henrik Berggren, Arena idé 2019

Lokalt folkstyre – kulturarv som utmanar, bok av Peter Aronsson, Svenska kommunförbundet 2001.

Första samhällsnivån – lokaldemokrati,planering och finansiering för en hållbar utveckling, av Ulla Herlitz och Hans Arén, 2017. 

“Medborgarbudget – en världsomspännande modell för demokratiskt inflytande”, handbok från Sveriges kommuner och regioner, 2019.

“Re-Inventing Democracy Through Participatory Budgeting”, amerikansk kortfilm (3 minuter) om deltagande budget, 2013.

“Åbo inför deltagarbudget – invånarna föreslås få bestämma om en miljon euro”, artikel i Kommuntorget 2020.

“En medborgarbudget överför beslutanderätt till medborgarna – och ökar i bästa fall välfärden”, artikel om arbetet med medborgarbudgetar i Finland, 2020.

“Helsingborg gör dialogprocess för en tryggare och jämlikare plats”, artikel på Digidem labs webbsida 2020.

“Skolan i centrum för Lundbys unika medborgarbudget”, artikel på Digidem labs webbsida 2020.

“Deltagande budget i Biskopsgården”, artikel på Digidem labs webbsida 2019.

“En halv miljon i Biskopsgårdens nya boendebudget”, artikel på Digidem labs webbsida 2020.

“Medborgarbudget i Majorna-Linné”, artikel på Digidem labs webbsida 2020.

“Koster – en kamp för lokal demokrati, planering och ekonomisk utveckling”, artikel av Hans Arén 2015.

”Politiskt obunden nämnd Svågadalen”, artikel på Hudiksvalls webbsida.

“Gör ekonomisk demokrati folkligt igen”, artikel i Arbetaren nr 42, 2020. 

“Kan vi göra det själva?”, En film (på 1 timme) av Patrik Witkowsky, Jesper Lundgren, André Nyström och Nils Säfström, 2014.

Ett Sverige där anställda äger, bok av Sophie Nachemson-Ekwall, Global utmaning 2018.

“Varför ingen ekonomisk demokrati i Sverige?”, ett panelsamtal, mars 2021.

“The Italian Region Where Co-ops Produce a Third of Its GDP”, artikel i Yes magazine, 2016.

“Här bestämmer de anställda”, artikel i Dagens Arbete, februari 2011.

En trösterik sanning – ett bättre samhälle för oss och vår planet, av Richard Wolkinsson och Kate Pickett, Karneval förlag 2015.

Ägodela. Köp mindre – få tillgång till mer, bok från Naturskyddsföreningen, Bonnier fakta 2015.

Digidem labs webbsida: https://digidemlab.org/

Decidems webbsida: https://decidim.org/

Coompanions webbsida: https://coompanion.se

Sharing Cities Sweden: https://www.sharingcities.se/

Foto ovan: Maskrosor på väg att sprida sina frön. Fotograf: Magnus Karlsson, Flickr

Människor dör och ekonomin krisar i stor skala. Det är oerhört tuffa tider för många, både i Sverige och runtom i världen. Samtidigt har det skapats en bred konsensus om att samhället måste ta mycket mer ansvar för utvecklingen. Det offentliga satsar enorma belopp på att rädda ekonomin. Många av dessa åtgärder har utan tvivel hjälpt både företag och arbetare att hantera krisen, men hur går vi vidare nu?

Här är några läsvärda inlägg:

6 maj 2020 DEBATT: Direkta och villkorslösa stöd ska inte gå till fossiltunga branscher

https://www.gp.se/debatt/direkta-villkorsl%C3%B6sa-st%C3%B6d-ska-inte-g%C3%A5-till-fossiltunga-branscher-1.27550731

16 april 2020

Så blir en grön omstart i transportsektorn möjlig

https://www.aktuellhallbarhet.se/miljo/mobilitet/dags-for-en-gron-omstart-av-transportsektorn-efter-corona/

15 april 2020

Gyllene tillfälle växla till hållbart

https://www.offentligaaffarer.se/2020/04/15/gyllene-tillfalle-vaxla-till-hallbart/

6 april ”Detta borde riksdagen göra i krisen” – Tidningen Elektrikern

https://tidningenelektrikern.se/2020/04/06/detta-borde-riksdagen-gora-i-krisen/

6 april 2020

Plågsamt dåligt om svenska politiker missar sin chans

https://www.etc.se/ledare/plagsamt-daligt-om-svenska-politiker-missar-sin-chans

24 mars 2020

Kåberger: De kommande månaderna avgör mer än de senaste åren

https://www.etc.se/utrikes/kaberger-de-kommande-manaderna-avgor-mer-de-senaste-aren

17 mars 2020

”Corona avslöjar klassamhällets djup” – Tidningen Elektrikern

https://tidningenelektrikern.se/2020/03/17/corona-avslojar-klassamhallets-djup/

Greenpeace Sverige vill se nya direktiv för Vattenfall. Vattenfalls kolgruvor och brist på ansvarstagande för klimatet ställs i fokus i en pågående kampanj.

Att kräva nya direktiv är kanske ett steg i rätt riktning, men varför inte gå steget längre och lägga ner Vattenfall? Resurserna skulle kunna föras över till starka kommunala energibolag som kan driva den regionala omställningen till förnybar energi, energihushållning och global solidaritet! Kommunala bolag kan också skapa lokal ekonomisk utveckling och arbetstillfällen. Det är också bolag som kan styras demokratiskt mycket lättare än ett multinationellt företag.

Så bryt upp Vattenfall och stärk kommunerna och demokratin!

Läs mer om Vattenfall och Greenpeacekampanjen:

www.samstaide.se