År av kamp, erfarenheter och debatt står i fokus i en tidning som producerats av De99vanAmsterdam. De99vanAmsterdam är en municipalistisk nederländsk grupp som strävar efter att göra Amsterdam till en orädd stad, men som också haft ett stort fokus på internationellt nätverkande och lärande.
I tidningen som de producerat finner vi tre års forskning, diskussioner och dialog, kunskapsutbyte och experiment, i kombination med resultaten från organisationens senaste internationella konferens ”Cities of Change”.
Här kommer ett tips! Coompanionpodden träffade i början av maj Anders Björbole från Värmland för ett samtal om hur vi kan tackla energikrisen med hjälp av lokala medborgarägda kooperativ. Mycket värt att lyssna på!
Samtalet tar upp hur det praktiskt skulle kunna gå till och hur det skulle kunna bidra till skapandet av ett mer hållbart samhälle med mer lokal produktion och bättre beredskap för kriser. Men samtalet handlar inte bara om elenergi, utan kommer också in på hur kombinerad fisk- och grönsaksodling skulle kunna kopplas till lanthandeln mm.
Klimatkrisen fördjupas för varje månad som går, samtidigt har vi hamnat i en internationell situation där krig, nationalism och militarism alltmer sätter dagordningen. Hur kan vi i denna situation ta tag i utmaningarna lokalt där vi bor? Hur kan en demokratisk omställning av samhället relateras till ett socialekologiskt perspektiv på natur och samhälle?
Vi återpublicerar här en föreläsning som vi arrangerade 2016 på Ekocentrum i Göteborg som trots att åren gått fortfarande i högsta grad är aktuell. Inbjuden som talare var då en av pionjärerna för den ekologiska rörelsen, Dan Chodorkoff från Institute for Social Ecology.
Dan Chodorkoff talar här om hur socialekologi som filosofi ger oss en praktisk ingång i miljöfrågorna. Föreläsningen handlar med andra ord om samspelet mellan teori och praktik, samt kopplingen mellan det långa tidsperspektivet på den situation vi befinner oss i och de pressande frågor som vi måste tackla som samhälle här och nu.
Föreläsningen är på engelska. Aktivera textning (på engelska) genom att trycka på kugghjulet i nedre högra hörnet av fönstret och välj Undertexter/textning. Välj Engelska (autogenererad).
Demokratisering & Rörelse tog sin början med en rad konferenser 2017-2018. Nu 2022 fortsätter vi med en sommarträff för alla som vill bidra till ett nätverk för orädda städer och bygder i Sverige.
Ett huvudtema 2017 på den första Demokratisering & Rörelse-konferensen vara att introducera den nya municipalistiska rörelsen vi såg växa fram i bland annat Spanien. Internationella huvudgäster var två personer från medborgarplattformen Barcelona en Comú i Spanien men programmet rymde också presentationer och diskussioner om bland annat rörelsen Decide la città i Neapel, den kurdiska rörelsen för självstyre i Rojava, Sollefteå Framtidens Akutsjukhus och Vårt Hammarkullen.
Konferensen blev mycket uppskattad och välbesökt och fick en form av uppföljning bara en månad senare då det första internationella Fearless Cities mötet hölls i Barcelona, och en mängd deltagare från konferensen valde att resa dit tillsammans.
I april 2018 arrangerade vi i Demokratisk Omställning en ny Demokratisering & Rörelse-konferens i Göteborg. Internationell huvudgäst detta år var brandon king från Cooperation Jackson i Mississippi, USA, och ett huvudtema var kooperativ och kamp för ekonomisk demokrati. Men programmet innehöll också presentationer och diskussioner om lokal organisering, digitala verktyg för förändring, deltagande budget och mycket annat.
Text: Jonathan Korsar, med hjälp av Mats Sjöblom m.fl.
I snart ett halvsekel nu har samhället rört sig i riktning mot allt större klyftor och mer kapitalism. Befinner vi oss på en enkelriktad väg eller går det att vända? Finns det nya möjligheter att demokratisera samhället och ekonomin idag? Hur kan den pågående teknologiska revolutionen samspela med en politik för mer ekonomisk demokrati?
När jag skriver detta är det en solig vårdag. Utanför fönstret är det klarblå himmel med vita moln som sakta rör sig över talltopparna vid horisonten. Naturen arbetar. Just nu håller den på med att sakta men säkert “producera vår”. För många i dagens industri- och tjänstesamhälle betyder våren kanske en trevligare resa till och från jobbet eller skolan, eller en möjlighet att umgås utomhus med vänner och familj. För många är dock ”produktionen av vår” inte lika grundläggande som för jordbrukarna som ägnar sig åt livsmedelsproduktion. Livsmedelsproduktionen och jordbrukarna är beroende av ett rätt förutsägbart och gynnsamt klimat. Prognoserna visar dock att vi riskerar förlora just ett sådant klimat i takt med att den globala uppvärmningen ökar. Vi har till exempel redan fått uppleva fler värmeböljor i bland annat Europa, Australien och USA, och med dessa ett ökat antal skogsbränder. Värmeböljor leder också till torka som leder till missväxt och livsmedelsbrist. Forskarna talar därför om ett akut behov av att mycket snabbt minska samhällets utsläpp av växthusgaser samtidigt som vi måste stärka naturens förmåga att binda in koldioxid i till exempel marken. “Väderprognosen” på lite längre sikt blir annars inte särskilt gynnsam. Vi riskerar bland annat att allt oftare få missväxt, stora bränder och oväder, och i samband med dessa: storskalig förstörelse av liv och egendom.
Bild 1. Annika Strandhäll sa till DN 29 april 2022 att de minskningar som behövs ”är nästan omöjligt att nå upp till” och att de ”åtgärder som det skulle kräva – om det vore möjligt – ganska allvarligt skulle undergräva legitimiteten för klimatarbetet”. Det uttalandet andas uppgivenhet inför uppgiften att på allvar hantera klimatfrågan på ett seriöst sätt.
Behovet av en ny ekonomi
Det är uppenbart att Annika Strandhäll, liksom den politik som styr Sverige just nu, är fast i hjulspår som inte ger utrymme för den kursändring som behövs. Mer specifikt är Strandhäll och politiken fast i en ekonomisk modell som saknar förmåga att värdesätta och förhålla sig klokt till klimatets och ekosystemens reella värde för mänsklig välfärd.
Denna ekonomiska modell, som även är blind för många demokrati- och rättvisefrågor, har Kate Raworth liknat vid en pjäs med följande roller och rollbeskrivningar:
MARKNADEN, som är effektiv – så ge den fria tyglar
FÖRETAGEN, som är innovativa – så ge dem makt att leda
FINANSVÄRLDEN, som är ofelbar – så lita på den
HANDEL, som är av nytta för alla parter – så öppna alla gränser
STATEN, som är inkompetent – så låt den inte lägga sig i
HUSHÅLLET, som är en privatsak – så lämna det åt kvinnorna
ALLMÄNNINGARNA, som är en tragedi – så sälj ut dem
SAMHÄLLET, som inte finns – så strunta i det
JORDEN, vars resurser är oändliga – så ta för dig
MAKTEN, som är irrelevant – så nämn den inte vid namn
Centralt för iscensättningen av denna nyliberala pjäs, som ideligen spelas upp för oss, och har gjort så åtminstone de senaste 40 åren, är BNP-tillväxt som mått på framgång. I princip alla världens länder har haft sådan tillväxt som ett överordnat mål. Det är en modell som inte duger längre. Vi behöver en ny ekonomisk ”pjäs”, med en ny intrig, en ny rollista och nya rollbeskrivningar. En ny ”pjäs” behövs inte bara för att rädda klimatet, utan också för att bryta ner växande sociala klyftor och för att bättre tillvarata alla människors och lokalsamhällens möjliga bidrag till en ekologiskt hållbar samhällsutveckling.
Den modell Kate Raworth föreslår för att göra detta kallas donutekonomi. Denna modell är ett försök att tydliggöra några av vår tids stora samhällsutmaningar.
Video 1. I denna korta video från BBC förklarar Kate Raworth den donutekonomiska modellen och vad den säger om hur vi bör styra vår ekonomi. (Slå på text med hjälp av den fyrkantiga knappen till vänster om kugghjulet i högra hörnet.)
Donutekonomins två centrala delar är det ekologiska taket och det sociala fundamentet. Det ekologiska taket handlar om de planetära gränser vi måste hålla oss inom för att vi inte ska förstöra naturen och det ”arbete” den gör åt oss. Det sociala fundamentet handlar om det golv vi måste skapa för att alla ska inkluderas och tillförsäkras grundläggande mänskliga rättigheter, till exempel mat, boende, energi, social jämlikhet, och politiskt och ekonomiskt medbestämmande. Alla människor som i praktiken inte tillförsäkras sina rättigheter befinner sig enligt den här modellen “under golvet”. Den centrala frågan blir därmed vilka samhälleliga förändringar som måste till för att alla ska kunna ta sig ”upp på golvet”, samtidigt som inga länder slår igenom det ekologiska taket.
Många alternativ till kapitalismen
En svårighet när vi ska diskutera möjligheten att skapa en donutekonomi är vår brist på allmänt accepterade definitioner av centrala ekonomiska begrepp. Vad menar vi till exempel när vi säger kapitalism? Är det önskvärt att prata om och sträva efter ett alternativ till kapitalismen?
Jan Wiklund har tagit upp detta i ett kort inlägg på bloggen Gemensam där han påpekar att vad som ”egentligen menas med kapitalism tycks vara en smula förvirrat”. Han nämner 5 olika definitioner:
Werner Sombart, som myntade begreppet kapitalism, syftade på en produktion där de fasta kostnaderna, ”kapitalet”, var större än de rörliga, ”arbetet”, vilket var nytt på hans tid.
Karl Marx, och kanske ännu mer den tidiga tyska arbetarrörelsens chefsideolog Karl Kautsky, syftade på en produktion där de som arbetade och de som ägde produktionsmedlen var helt olika klasser av människor.
Fernand Braudel, fransk historiker som undersökte hur egentligen det vi kallar kapitalism växte fram, syftar med ordet kapitalism på verksamheter som styr med våld och makt, till skillnad från marknader som alltid har funnits och där köpare och säljare snackar ihop sig om villkoren, och där båda parter kan avstå om det inte passar.
Immanuel Wallerstein menar med kapitalism ett samhälle där kapitalackumulation i längden slår ut alla andra mänskliga behov.
Rothstein har hittat ytterligare en definition, som verkar vara en precisering av Marx’ [och] menar att kapitalism innebär samhällsrutiner som gör att det för det mesta är kapitalet som hyr in arbetet, och inte arbetet som hyr in kapitalet eller en tredje person som hyr in båda.”
Om vi utgår från den förstnämnda definitionen är det inte önskvärt att avskaffa kapitalismen. Enligt den definitionen så handlar det ju endast om att vi idag har tillgång till avancerad teknologi. Utgår vi däremot från någon eller alla de fyra sistnämnda definitionerna så framstår det som mycket rimligt att både på moraliska och andra grunder vilja röra sig bort från kapitalismen och mot ett annat system: Ett system där personalen som arbetar på ett företag också i högre grad kan vara delägare i företaget, såsom småföretagare ofta är; ett system där alla vuxna medborgare i högre grad är med och styr över samhällets ekonomi; ett system där strävan efter “kapitalackumulation” inte slår ut andra mänskliga behov, som till exempel vårt behov av ett hyfsat förutsägbart och stabilt klimat och en levande planet.
Det är också tydligt att om vi använder dessa definitioner så är antikapitalism inte alls likvärdigt med att vilja överföra hela ekonomin till statens regi, som i Sovjetunionen. Snarare handlar det om att hitta en modell där offentlig sektor och en mångfald av olika sorters företagande kan samspela på nya och mer sofistikerade sätt för att förverkliga gemensamt uppsatta mål.
Hur funkar då detta i praktiken? På de orter där denna strategi praktiseras sker det ofta genom samverkan mellan en rad olika offentliga och allmännyttiga institutioner. I till exempel Preston i Lancashire County i Storbrittanien så är de drivande organisationerna en kommun, en region, två högskolor samt en regional polismyndighet. Deras samverkan sker inte minst med fokus på den offentliga upphandlingen. Här har de ställt upp gemensamma sociala och ekologiska mål som upphandlingen ska främja, till exempel att upphandlingen ska skapa fler jobb och mer företagande i Preston och Lancashireregionen. De vill också bidra till att det skapas fler personalägda företag. Andra delar i strategin har handlat om att starta en gemensam regional bank som investerar i regionens utveckling. En effekt av det här arbetet är att mängder av lokala jobb skapats.
Det har också resulterat i utvecklad samverkan kring kooperativt nyföretagande och en fördjupad samhällsdebatt, vilket bland annat lett till att kommunen 2021 anammade donutekonomimodellen som ett sätt att tala om de ekologiska och sociala målsättningarna för företagandet och den ekonomiska utvecklingen i regionen.
Video 2. Denna video går igenom den så kallade Prestonmodellen och förklarar hur offentliga institutioner och olika typer av företag samspelar för att skapa lokalt gemensamt välstånd. Grafik från: The Next System Project.
Vår tids teknologiska och demokratiska omvandling
En rad exempel på varför vi behöver de alternativ till kapitalismen som lokalt gemensamt välståndsbygge skapar, kan hämtas från den pågående industriella och teknologiska omvandlingen. Här ser vi gång på gång hur gamla företagsmodeller och ett alltför koncentrerat, centraliserat ägande misslyckats med att tillvarata den nya teknologins demokratiska och resursbesparande potential och istället skapar nya sociala konflikter.
Ta till exempel vindkraften. Det är en decentraliserad teknologi som skulle kunna byggas ut och ägas demokratiskt och lokalt runt om i hela världen. Istället har den inte minst i Sverige i alltför stor utsträckning byggts ut av stora bolag som ofta hamnar i konflikt med de lokalsamhällen som får vindkraftverken i sina skogar och på sina åkrar och fält, eller i sina kustområden.
Hade vi utgått från donutekonomins modell hade vi kunnat se att lokalsamhällena själva borde äg och ta hem vinsterna av den nya teknologin. På så sätt hade vindkraften kunnat bidra till att minska klyftan mellan stad och land, istället för att öka den. Problemet här är att vindkraftens potential att ge människor makt över energiförsörjningen inte uppmärksammats, och om den uppmärksammats så har den i vilket fall inte uppskattats av dem som har makten över industrin sen tidigare. Följaktligen har allmänhetens möjligheter att vara drivande i utbyggnaden av vindkraft begränsats av föråldrad lagstiftning och en skattepolitik som gynnat de gamla industristrukturerna.
I korthet går det att beskriva den konflikt som uppstår så här: Flera av de teknologier som borde användas för att hantera olika ekologiska och sociala utmaningar, kan inte hanteras på ett särskilt bra sätt av etablerade, centraliserade företagsmodeller och inom ramen för den rådande politiken, som varit inriktad på att främja sådana företagsmodeller. Det här gäller alltså inte bara när vi talar om ny förnybar energiteknologi. Det handlar i lika hög grad om den mångfald av nya teknologier i vår tid som omvandlar förutsättningarna för alltifrån transporter och industriell produktion, till sådant som media, medicin och till och med demokrati.
Bild 2. En affisch som berättar om vilka fördelar lokalt, gemensamt ägd förnybar energi och gemensamt arbete med energihushållning kan ge för Cornwall i Storbrittanien. Bild: Fal Energy Partnership – Action for Local Energy Wealth
Värt att notera är också att uppkomsten och utvecklingen av kollaborativa allmänningar utanför offentlig sektor hjälper oss att formulera frågor kring hur våra offentligt ägda företag fungerar. Jobbar inte de också allt som oftast med olika sorters allmänningar som borde förvaltas mer kollaborativt? Diskussionerna om hur våra elnät, värmenät, våra offentliga rum, bostadsområden, markområden, vägar, bibliotek, utbildnings- och kulturinstitutioner med mera, kan förvaltas som allmänningar är exempel på detta. Många erfarenheter och nya arbetssätt finns dokumenterade för den som riktar uppmärksamheten åt rätt håll, men fortfarande har vi inte upplevt de sannolikt mycket stora förändringar som väntar när och om de nya perspektiven får genomslag på allvar.
Sammanfattningsvis
Vi kan kanske sammanfatta det hela så här: Odemokratiskt ägda och vinstmaximerande företag är sämre lämpade att förvalta de nya möjligheter som växer fram med ny teknologi. Dessa företag är också fundamentalt olämpliga när det gäller att förvalta allmänningar. Stora delar av den nya ekonomin som skapas runt digital information, lokal förnybar energi, hållbar produktion och konsumtion samt hållbara transporter är med andra ord mindre lämpad att organiseras på ett traditionellt kapitalistiskt sätt. Men även stora delar av det kapital som redan är gemensamt, till exempel elnät, värmenät, våra offentliga rum, bostadsområden, mark, vägar, bibliotek, utbildnings- och kulturinstitutioner med mera, är långtifrån önskvärda att förvalta genom kapitalistiskt företagande. Istället framstår det som mycket mer samhällsnyttigt att organisera dessa resurser så att nyttan maximeras lokalt, så att välstånd delas mellan alla medborgare och så att eventuell vinst återinvesteras i en uppgraderad gemensam välfärd.
Vår tids ekonomisk-teknologiska omvandling innebär alltså en rad nya möjligheter att rekonstruera ekonomin och på det sättet tackla olika klyftor i samhället. Diskussionen om värdet av olika kollaborativa och kooperativa företagsformer kastar också ljus över den stora potential som ligger i allt det som ingår i våra gemensamma tillgångar, till exempel inom offentlig sektor.
Nyckeln till framtiden består i att öppna upp förvaltningen och dela ägandet av de nya sätten att producera, transportera, kommunicera och dela, så att fler människor blir förvaltare och medägare av de nya institutioner som nu behövs. Om vi lyckas med detta fördjupar vi demokratin genom att bygga ut en växande kollaborativ och kooperativ sektor med mängder av medborgar- och personalägda företag, understöttad av en genomtänkt och kollaborativt orienterad offentlig sektor. Denna utveckling kan vi driva framåt genom att bland annat arbeta mer medvetet med offentlig upphandling så att den bidrar till mer lokala demokratiska företag.
Framtidens alternativ till kapitalismen och en ekonomi som uppnår donutmodellens mycket rimliga mål kan med andra ord skapas genom bland annat satsningar på lokalt gemensamt välståndsbygge, demokratiskt företagande, samt utveckling av samhällets ”kollaborativa allmänningar”.
Bild 3. En bild av hur förändring kan gå till. Både folkrörelser och den lokala politiken kan bidra till nya demokratiska, hållbart inriktade företag och banker. Lokalt gemensamt välståndsbygge kan ytterligare stödja utvecklingen av nya företag. Deltagande demokrati på kommunalt plan kan utgöra en del av det lokala gemensamma välståndsbygget. Kommuner, medborgare och nya företag kan tillsammans utveckla de så kallade ”kollaborativa allmänningarna”. Detta för med sig en förändrad maktstruktur, som gör det möjligt att så småningomarbeta mot än mer ambitiösa mål. På detta sätt kan ett alternativ till kapitalismen byggas uppunderifrån. Bild: Författaren.
”Kommunen som motor för lokalekonomisk utveckling”, filmat webinarium (1 timme). Presentation om Prestonmodellen av Jonathan Korsar. Perspektiv på liknande strävanden i Sverige presenteras också av Theresa Hägglund, upphandlingschef i Bodens kommun, samt Eva Ternegren som författat en rapport om möjligheterna att använda upphandling som ett redskap för att driva social utveckling, 2019.
Vi kan inte ta en kris i taget, debattartikel av författaren i lokaltidningen Hela Hälsingland om vad som behöver göras för att tackla krisen i Gävleborg, maj 2020.
”The Preston Model”, artikel med statistik, från CLES – Centre for Local Economic Strategies.
”When Preston meets the Donought”, video och annat dokumentation från webinarium om möjligheten att arbeta med Prestonmodellen för att skapa en donutekonomi, 2021.
”Community Wealth Building”, presentation av Jonty Leibowitz från Centre for Local Economic Strategies, som berättar om kommunen Prestons arbete. Lokalekonomidagarna i Järvsö 2019.
“Vad är socialt företagande?”, artikel med länkar till filmer och mer material på Tillväxtverkets webbsida, 2021.
Cities building Community Wealth, en rapport och film från konferens där nordamerikanska städer berättar om sitt arbete med lokalt gemensamt välståndsbygge.
En nordamerikansk resurssida om olika aspekter av Community Wealth Building: https://community-wealth.org/Commons Transition – Organisation med fokus på hur den ”den kollaborativa allmänningen” kan utvecklas: https://commonstransition.org/
Text: Jonathan Korsar, med hjälp av Mats Sjöblom m.fl.
I och utanför Europa finns det både rädda och orädda städer. Rädda städer där rasism och allmän rädsla för förändring styr politiken. Orädda städer där rörelser prövar sig fram med mer deltagande demokrati och mer gemensamt samhällsbyggande.
I Europa idag är rädsla en känsla som stänger många dörrar. Titta på stödet för Sverigedemokraterna, Le Pen i Frankrike och liknande politiska rörelser i många andra länder. Rädsla är för dessa rörelser både en drivkraft och känsla som effektivt motiverar många människor till att utesluta många möjligheter. Det handlar både om rasism, dvs rädsla och hat riktat mot den andre, samt rädsla för samhällsförändring mer allmänt – och det är rädslor som vinner val och formar alltifrån lokal och nationell politik till EU-politik.
Samtidigt, i stort sett utan bevakning i svensk media, så vinner motsatsen till rädsla segrar på det lokala planet runtom i Europa. Detta kallas för “municipalism” eller ibland för “ny municipalism”. Det omtalas också som rörelsen för “orädda städer”. I lokalvalen 2015 i Spanien går det kanske att tala om att rörelsen hade sitt genombrott. Men lokalt finns exempel på municipalistiska rörelser i Rumänien, Kroatien, Polen, Slovenien, Österrike, Grekland, Italien, Tyskland, Holland och förra året, mitt under pågående pandemi, skedde ett nytt genombrott för den här rörelsen i Frankrike i samband med att det hölls lokalval där.
Klimatkrisen, klassklyftorna, rasismen och välfärdskrisen såväl som Rysslands krig mot Ukraina och resten av de tråkiga orättfärdigheter som präglar vår samtid bidrar alla till en delad erfarenhet av att den etablerade politiken och de rådande maktstrukturerna inte levererar. Det är mot bakgrund av denna erfarenhet som vi ska förstå framväxten av de nya municipalistiska medborgarrörelserna. Den etablerade politiken i en rad länder uppfattas som korrupt och ofokuserad, oförmögen och illojal mot allmänheten. I korthet har den styrande politiken i en rad länder på en rad olika sätt visat sig vara oförmögen att effektivt främja allmänhetens intressen. Den demokratisering och välfärd som skapades under i mitten av 1900-talet i många länder ersattes av krass nyliberalism vilket försvagade våra gemensamma institutioner. Något nytt behövs idag, och något nytt är på väg att födas i de lokala rörelser som tagit sikte på att skapa en ny sorts kommunalpolitisk praktik.
Men vad är då detta nya? De nya municipalistiska rörelserna förenas av ett fokus på att sätta gemensam välfärd framför vinstdrivande intressen. De är lokala, men samtidigt transnationellt nätverkande och aktiva. De förenas också av ett fokus på deltagande demokrati. Målet dessa städer ställt upp är att ge den etablerade demokratin en “systemuppdatering”. Politiken i de municipalistiska “orädda städerna” runtom i och utanför Europa fokuserar på att erbjuda en sorts demokrati version 2.0 – en fördjupad, mer deltagande demokrati.
Barcelona En Comú, en av de mest kända av de nya medborgarplattformarna som marcherade in i kommunhuset i Barcelona i och med lokalvalet 2015, har till exempel genomfört stora deltagande processer med fokus på att fånga upp medborgarnas idéer och synpunkter. De har arbetat med en blandning av digitala plattformar och öppna medborgarstämmor på kvarters- eller kommundelsnivå runtom i staden.
Ada Colau från medborgarplattformen Barcelona En Comú och Manuela Carmena från Ahora Madrid på den internationella Fearless Cities-konferensen i Barcelona 2017. Här samlades för första gången den nya municipalistiska rörelsen med mer än 100 municipalistiska organisationer från från alla världens kontinenter representerade. Foto: Ahora Madrid, CC BY-SA 2.0.
Kan det som händer i andra länder också hända i Sverige?
Givetvis kan vi tänka oss att det bara fortsätter så här, men mer status quo gör också status quo allt mindre hållbart. Som Malin Widehammar och Erik Persson noterar i förordet till den nyss utkomna boken Orädda städer tvingar de ökande klyftorna och samhällsproblemen fram nya politiska mobiliseringar.
Om vi får se en sån här rörelse ta form i Sverige är till syvende och sist givetvis en öppen fråga, men som Malin och Erik skriver:
”I väntan på att vår tids stora frågor och utmaningar adresseras mer adekvat så öppnas möjligheternas dörr för att utveckla en sådan rörelse på glänt även för oss.”
En sak står också helt klar för oss som gärna skulle vilja se en sådan rörelse. Det är att det är i kommunerna som en sådan rörelse kan formas – det är där närheten mellan medborgarna och förtroendevalda möjliggör en ny fördjupad demokrati. Det är där jämlikheten och den hållbara utvecklingen måste vinnas materiellt, genom skapande av en ny ekonomi och genom nya relationer mellan människor.
Orädda städer är boken om medborgarrörelserna som tar tillbaka politiken och uppfinner demokratin på nytt! Det är en bok som skrivits av aktiva i rörelsen – 140 medförfattare från 54 olika städer. Nu finns den på svenska!
